Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag flinar belåtet.
- Där har vi den lilla flickan jag talade om! säger jag glatt. Jag klappar Lukas på axeln,
- Läget? flinar jag.

(Sry för ASKORTA inlägg, men jag har typ skrivkramp pga nervositet inför NaNoWriMo-grejen )

"Hej på dig också, Long", säger jag och himlar smått med ögonen. Jag vänder uppmärksamheten tillbaka till Akira. "Så, vad har du till ditt försvar?"
"Att killen behöver uppmuntras för att fortsätta jobba", grymtar Akira.
"Så, inga fler förolämpningar?" frågar jag leende.
"Knappast, det är dig jag har att tacka för mitt jobb, min mat, min familj... och, jag tänker inte smöra mer, får jag gå nu?"
"Javisst", nickar jag. "Kom gärna förbi och slåss någon dag, det var ett tag sedan jag besegrades."
Ett leende uppenbarar sig på Akiras läppar. "Kanske det", säger han. "Ers höghet", bugar han sedan och går sin väg.

(Det gör inget. Själv tränar jag genom att skriva så mycket som möjligt så att jag inte får skrivkramp x) )

Jag skrattar lätt och ser återigen på prinsessans ansikte som nu pryder trädgården.
- Jag borde gjort något vackrare, tycker du inte sessan? flinar jag retsam. Jag får syn på en oklippt buske och 'hummar' fundersamt. Med långsamma steg går jag runt den och viftar med händerna på måfå.
- Ah! Nu vet jag! skrattar jag tillslut. Jag ursäktar mig och går sedan med kvicka steg mot förrådet.

(Jag är så nervös
Har aldrig gjort det här förr....)

"Så mycket blev det med hånande", säger Lukas besviket och ställer sin vid min sida.
"Äh, håll tyst så att jag inte smäller till dig", muttrar jag och ser på Long. Vad sjutton ska galningen nu göra?


(Samma här >.< )

(>.< Jag vet i alla fall vad jag ska skriva om (Puh!))

Jag kommer ut med allt jag behöver och ställer mig på en pall. Med ett sista 'hm' börjar jag klippa detaljerna till det som ska bli drottningen. Fast så som jag är blir det en väldigt abstrakt bild av drottningen. Jag undrar hur något som är så galet kan bli så vackert, för drottningen står stolt med en puckelrygg som ska föreställa slottet och stirrar på mig med galna ögon.
- Snart klar! muttrar jag och fortsätter klippa noggrant.

"Hallå, akta fingrarna, Long. Om du gör min mor ful så kommer jag döda dig, på allvar denna gång, du har sluppit undan alldeles för många gånger enligt mig", säger jag varnande.
"Sarah, vart tror du att den här galningen har lärt sig det här? Detta är en skam... en lord som klipper buskarna... Hur tänker han?"
"Lukas, kan man ge upp sin adelstitel? I sådana fall tror jag att vi kan förvänta oss det snart."
"... Jag vet inte. Men, det tror jag nog. Du skulle ju kunna abdikera, eller din mor eller far rättare sagt, om du vill, alltså borde man kunna säga upp sin titel ifall man vill", säger han allvarligt.

- Hon är inte ful, hon är vacker. Och abstrakt. Tänker du aldrig utanför ramarna prinsessan, har du någonsin varit över hela din fars kungadöme? Har du någonsin sett de hemska men underbart vackra älgarna som lyser i olika färger, på andra sidan gränsen om vårt tråkiga land? Har du någonsin betraktat din titel som något annorlunda, vad det betyder just för dig? Säg mig sessan, har du någonsin försökt rita dig själv? Och vad blir det då? Ditt ansikte - eller dina innersta tankar och känslor?

"En gång. När min lärare bad mig att måla", ler jag mot honom. "Han bad mig rita av mig själv, så jag fick en bild på mig själv och började rita, men det blev inte jag. Det blev en vacker kvinna med mod och styrka som stod mitt i naturen, helt ensam. Men hon såg inte ensam ut. Det såg ut som om hörde hemma där hon var, att hon trivdes med det enkla, fast ändå hade hon ett svärd i handen. Ett vapen mäktigt nog att skydda henne när hon själv inte kan skydda sig", medger jag. "Jag insåg att det var en sådan styrka och mod jag strävade efter. Jag följer inte traditionerna, det ska du se när jag blir drottning. Jag följer mitt hjärta och gör det som är bäst för folket. Och min titel... Min titel är bara en titel, dock en mäktig titel som hjälper mig med det jag strävar efter. Som du förstår så kan jag inte resa från mitt kungadöme. Min far och mor har börjat resa allt mer, försöker göra riket större, så det är på mig allt faller. Inte för att det är särskilt mycket. Innan mina föräldrar åker så antingen genomför de alla möten eller avbokar dem", säger jag.
"Det där har du då aldrig berättat för mig", mumlar Lukas.
"Äh, kom igen, som om du inte redan visste."
"Du har rätt där."

- Ja, det var en intressant tanke. Har du någonsin målat kärlek? Hur tror du den ser ut? Frågar jag intresserat och slutar klippa. Istället sätter jag mig på min pall och ser upp på prinsessan med nyfiken blick.

"Kärleken? Som en eld. Eller som ett krig. Inte som moln. Det är en kämpande eld. Ena partnern är självaste elden och den andra är syret som elden behöver för att överleva. Det måste göra en balans, men ibland blossar elden upp, eller blir mindre. Elden är kärleken och balansen mellan två personer. Så länge elden och personerna finns så finns kärleken. Om jag skulle rita den så skulle jag rita den som en eld. Inget annat. Man vinner endast över elden ifall en av delarna försvinner... eller dör", tillägger jag och med fingrarna så rör jag lätt vid Lukas hand. Men bara så lätt och snabbt att det ska se ut som en olycka, men jag vet att han vet att jag talar om oss.