Skogens hemligheter

"Du med, verkar också bra. Inte för jag har så många att jämföra med." skrattade hon lätt, hon tänkte att hon borde vara artig tillbaka. Även hon som alla kvinnor tyckte han var stilig, men hon visste det inte än, hon hade aldrig känt så förr.

Vincent log. "Äsch, jag är bara en vanlig adling". Visserligen var han ovanlig just för att han var adling, men det hade aldrig stört honom.
Han tittade ut genom fönstret, det började bli mörkt. "Kom, det är middag". Han tog kryckan och hoppade ut igen, mot en stor dubbeldörr som döljde matsalen. De kom in. Det var tomt, men på bordet stod en grillad fågel med potatis, grönsaker, bröd, vin och massa annat.

Indra gjorde stora ögon då de kom in i matsalen. Allt var så stort och så rikt, även maten.
"Vad rikt du lever." sa hon och nästan skämdes över sin enkla mat hon bjöd på, hennes enkla kläder, ja hela hennes person. Aldrig hade hon ätit eller sett sådan mat och vad var det där röda i glasen?

Vincent kliade sig lite i håret. "Tja...Det kanske jag gör". Han skämdes nästan han själv, var det för mycket? För fint? Han gick fram till bordet och drog ut stolen för henne. "Miss" log han och gick sedan och satte sig själv. "Om ni inte dricker vin miss, kan jag hämta in något annat".

"Tack" sa Indra och satte sig, varför drog han ut stolen till henne? Hon rodnade lätt åt den andra frågan, hon var inte van vid sådant, att äta så fint, att ha det så rikt. "Jag vet inte, har aldrig smakat, sir." sa hon och slog ner blicken, hon var nervös.

Vincent såg tankfullt på henne. Hon verkade så nervöst, men han antog att hon inte hade det så här ute i skogen...Han var ju den rikaste i byn. "Då får ni smaka om ni vill och säga vad ni tycker" sa han och gjorde en gest mot glasen. "Ta för er bara". Han la på mat åt sig själv och började äta.

Indra tar lätt i glaset, hon är rädd att det sköra skulle gå sönder. Hemma hade hon enkla muggar av trä och lera inte glas. Lätt smuttar hon på vinet, det var en konstig ny smak men inte obehaglig, tänkte hon och tog en ordentlig klunk. "Det smakade gott, strävt men gott." sa hon artigt och kastade en blick ut, snöstorm och kolmörkt, hur skulle de ta sig hem? en hon la lite mat på tallriken och började försiktigt äta.

Vincent tog glaset i sin hand och drack någon klunk vant. Han drack ofta vin. Men inte så mycket åt gången då det var dyrt att få det till herrgården.
"Jag hoppas det smakar" log han och fortsatte äta. En stund senare var han nöjföd och lutade sig tillbaka. "Ni får sova i ett av gästrummen miss, ser att det blivit storm".

Indra åt en del, det var god men ovan mat liksom vinet som gjorde henne varm och mer avslappnad. "Tack, det var utsökt."ler hon och llägger slutligen från sig besticken, som hon lyckades hantera mycket väl fast hon inte använde sådana hemma. Indra såg ut på stormen som nu hade blivit värre, det var en tredagarsstorm, hon skulle bli fast här. "Tack, men ni behöver inte sir, jag har Febrir, vi kan gå i stormen."

Vincent studerade henne och log. Middagen hade varit trevlig. Han saknade sällskap ibland. "Tacka inte mig, tacka kocken" log han sedan och satte sig upp lite. Han kände sig mycket bättre än förut, febern hade gått ner och foten gjorde inte ont.
"Jag kan omöjligt låta er gå i stormen, jag insisterar på art ni ska stanna" sa han sedan med bestämd röst.