En släng av Cancer

MEEEEEEEEEEEEEEERA NUUUUUUUH!!!!!!!!!

ASBRA!!!!!!!!!!!!!!!!

JÄTTEBRA! ♥♥♥

JÄTTEBRA!

Naw naww naww!!! So sweet, typ dör!!! Åh älskade det där med Dracos humörsvängningar, och i slutet med stolarna, asså naww ♥ Hoppas Susanne slipper den där stolen snart, så att de kan kyssas (blir ju lite enklare då haha) ♥ ^^

Naaw!!
Såg en tjej och en kille från klassen, som alltid bråkar. De hånglade ♥♥♥♥
Nu blev jag så överdrivet fånig att jag bara måste ge er ännu ett kapitel!!

Kapitel 7

Tyst hade jag smugit min hand ur Dracos och åkt iväg med min töntiga stol till matsalen.
Där satt jag nu och åt frukost. Hungrig var jag inte, men doktorn sa att cancer möjligen skulle komma tillbaka om jag inte fick i mig lite mat. Varför? Varför hade han hållit min hand? Och varför hade jag blivit så där bubblig inombords? Var det cancern?

Snart var jag helt ensam i matsalen. Precis när jag skulle gå ut rusade Draco in.
Han hade gårdagens kläder, som nu var skrynkliga, men som kompenserades av de släta ansiktsdragen som alltid fick alla att se på honom.
Han var riktigt snygg faktiskt. Snow White kom inspringande tätt efter honom och hon hoppade upp och la sig på mitt huvud.

Tveksamt gav jag Draco ett leende. Han knep ihop läpparna och nickade kort.
Då visste jag, allt skulle bli som vanligt igen, för Dracos ögon sa mycket tydligt att han inte på något sätt kom ihåg våra sammanflätade händer. Suckandes började jag gå mot förvandlingskonstsalen.

Senare den dagen byttes min flygande stol ut mot ett par kryckor. Lyckligt gick jag runt i korridorerna och visslade en glad melodi.
Helt sket jag i allas blickar, det var bara jag och den underbara känslan av att nästan kunna stå upp.
Efter bara några timmar hade jag lärt mig tekniken med att gå med kryckor, och jag svingade mig riktigt vackert i mina kryckor.

Under middagen var det ett riktigt ståhej när rektor Umbridge berättade om årets bal.
Folk från överallt och ingenstans dök upp och frågade deras mest älskade om de ville gå på bal. Ingen frågade mig. Självklart inte.
Det var just därför som jag gick ut ur salen. Till biblioteket gick jag. Och jag tror de flesta kunnat gissa vart jag satte mig.

- Vill du gå med mig på balen? sa en röst. Draco. Snabbt vände jag mig om för att le och tack ja. Problemet var bara att jag då fick syn på dem. Draco och Penelope från Slytherin.
Hon tackade ja. Frågan var till henne, inte till mig.
När hon gått grät jag lite, kände mig så värdelös, för ingen ville gå med mig på balen.

En hand på mitt knä. Jag såg upp. Grå ögon, tårar på mina kinder. Starka armar som tveksamt bredde sig över mig. Mitt huvud som lutade sig mot en stadig axel. Och så var det bara, för jag hade precis insett det. Draco - det var han. Han som gjorde mig konstig, det var honom jag var kär i. Fast. Det fick ju inte hända, eller?

- Varför gråter du? frågade Draco försiktigt.
- För att jag är kär i dig, och det får jag bara inte!
- ...
- Drac - mph!

Det var inte som jag tänkt mig, min första kyss. Världen exploderade inte, inga fyrverkerier prydde bakgrunden, det smakade inte ens särskilt gott.
Fast nu hade vi ju trots allt ätit vitlökssoppa med vitlöksklyftor. Nyttigt, visst, men inte särskilt passande innan en kyss.
Det konstiga med hela grejen var nog ändå att även om Dracos läppar inte hade nått mina krav så ville jag inte att de skulle lämna mig när de försvann.

- Förlåt; sa Draco. Han, vars hy var så blek, rodnade till synes mycket kraftigt. Han reste sig upp för att gå, men jag tog hans arm och reste mig upp med hjälp av den - armen - och tog ett steg in i Dracos varma famn.
Med mina stora, trötta ögon granskade jag Draco noga innan jag med låg röst sa:
- Kyss mig igen Malfoy.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅღ ღ ღ ღ ღ ღღ

Tack Elixir Teddy jag vet att jag är bäst.


Bra, mer! ^^

super!!naaww!så bra!

Guuud så bra kapitel!♥