Prs mellan Aia och Selma...

[Jag vet inte ens vem herrn är! D: x) Så du får välja >.< (a) ]

[Selma, varför har du inte petat på mig. Trodde jag skrivit här för super länge sedan och ... väntat. x) Men antar att mitt internet var dumt i den stund jag skickade. Detta är kort och tråkigt men men ... (a)]

Jenna kunde inte tro sina egna öron eller ögon. Efter Eve skickat iväg energi bollen vände sig Jenna emot henne och smällde till henne hårt på armen.
”Varför gjorde du så? Jag ville se vad som skulle hända”, muttrade hon innan hennes blick for upp emot scenen igen.
Hon var väl medveten att Eve skulle bli arg men Jenna var inte på det bästa humör heller längre.

I nästa stund gjorde den unga kvinnan ett energiklot obehagligt likt de som Eve skickat emot demonen tidigare och sände det emot mannen. Med ett skrik försvann han som om han aldrig varit där.

[Hahaha xD Jag trodde du hade annat för dig Att du var upptagen med monstret eller dylik xD ^^ ]

Jag ser irriterat på henne. "De blir snarare roligare att se vad de gör nu", mumlar jag tillbaka då jag vet att minst en av dem skulle vara död ifall jag inte hade räddat dem. När den unga kvinnan skapar ett energiklot och skickar det mot mannen och han försvinner ångrar jag mina ord.
"Glöm det jag sade, de är helt galna", säger jag sedan och undrar vad som hände med mannen. Jag hann inte riktigt tänka på hur mycket energi det fanns i klotet. Tillräckligt för att döda? För att sända i väg honom eller försvann han av fri vilja? Teleporterade sig till något annat ställe så att klotet inte träffade honom? Eller? Vad hände egentligen? Jag hatar att jag inte var mer uppmärksam men just nu känns det som om allt endast är ett frågetecken.

(Grr... det blev kort X) )

[Förstår nu förvirringen! x) Du skrev "Herre... är det där en flicka?" och då antog jag att det var Herrn. x) I guess. x) Vet inte vilka som är demoner och inte eller goda och onda även om jag inte tror på gott och ont i den bemärkelsen och det skrämmer mig. x) Hahaha. x) ]


”Kom fram, kom fram var nu ni är”, ropade kvinnan fram och en kall kår for genom Jennas kropp.
Dock inte av den orsak man skulle kunna tänka sig. Jenna kände en längtan över att ta häxans kraft, lära sig och själv bli mäktigare, starkare. Känslan växte i hennes bröst och Jennas mörka ögon glimtade i mörkret.
Utan att fråga Eve, utan att ens respektera hennes beskydd, hennes magi tog Jenna steget upp genom marken.
Vinden fångade hennes mörka hår och för en stund var det som om tiden stod stilla. Jennas ögon fixerades vid kvinnans blåa blick, klar blåa sådär blå att det kändes som om hon såg rakt genom Jenna, masken som hon ibland bar.
”Vad är din vän?” frågade den unga kvinnan.
Rösten var kall, något tillbakahållande. Tillskillnad ifrån den unga man som fortfarande fanns vid hennes sida så såg hon allt annat än förvånad ut.

[Haha x) Måste dock säga att jag inte förstår vad du menar efter "I guess x)" XD Är förvirrad, men men ]

Jag känner hur mina ögon vidgas och känner lusten att döda Jenna, just nu, i denna sekund. Det skulle vara så lätt, så skrattretande lätt. Att få hennes blod att koka så mycket att det skulle bränna hennes kropp inifrån och ut, det är så himla lätt. Det vore så himla lätt. Är hon helt galen? Är hon helt jävla sjuk i huvudet? Känner hon inte av magin? Magin som inte borde finnas? Magin som strålar ut från jordens kärna och inte från personerna framför Jenna.
Jag kan knappt kontrollera lusten att döda någon, den är så plötslig. Jag har aldrig gjort det tidigare. Trodde aldrig jag skulle göra det, men... Mitt blod kokar nästan, pumpar så snabbt och blir varmare, jag vill så gärna... Bara lite. Bara påverka någons blod lite. Bara pytte lite? Kan jag inte få göra det? Jag har ju kraften jag behöver och... herregud, jag kan till och med använda runor nu också. Jag kan så mycket, men ändå håller jag in min kraft... Jag måste använda den innan den somnar. Somnar in för all framtid och inte vaknar igen, hur mycket jag än försöker.
"Här", viskar jag som svar till kvinnan, medveten om att hon inte kommer höra mig, aldrig kommer kunna höra mig. Men, hennes blod hör mig. För det är hennes blod jag påverkar, och hennes sällskaps. Jag måste få använda mina krafter, annars kommer någonting stort att explodera. Som Jennas skola. Eller något större. Blodsmagin är så stark nu, kallar på mig som om den skulle bränna ner hela jorden om någon inte använde den. Och denna någon råkar vara jag denna gång. Och jag kunde inte ha känt mig mer hedrad.
Jag låter ordet följas med en flod av magi, magi som går rakt in i deras ådror, får det att flyta snabbare och aggressivare än vad de är vana vid. Jag får ordet att gå runt i deras huvuden utan att avslöja från vilket håll ordet kommer ifrån. De kommer att tro att de kommer utifrån, de kommer bli galna, för de kommer inifrån dem.
"Eve!" skriker plötsligt någon. Kråkan. "Du förlorar kontrollen!" säger han skräckslaget. Jag lägger huvudet på sned och ser på honom, undrar smått vart han kom från.
"Nej... Jag har full kontroll. För första gången har jag full kontroll", säger jag inser makten av mina ord, och sanningen. För det är så sant. Jag har så stor makt. Och jag bruka en del av den. Jag kan använda blodsmagin rätt nu. Jag har äntligen förstått mig på den och hur den fungerar. Som bevis använder jag inte ens boken nu.

(Varför blir mina alltid maktgalna i våra prs?? O.o Seriöst, det måste vara något fel på mina karaktärer/mig xD )

[Känns verkligen som om det måste vara något med mig som triggar igång det, eller mina karaktärer? Är de så hemska?

WTF is happening? I´m så confused. Did you just kill the demon hunter? o.O?]

[Hahahaha xD Det är bara jag som hade en liten period Och att Eve blev arg när Jenna bara steg upp ut jorden x)
Dina karaktärer är inte hemska, de är suveräna! :3

Nja... >.> Nej, Eve var förbannad och var tvungen att få utlopp för ilskan som fick hennes magi att nästan koka och attackerade kvinnan och dem andra, de ligger och rycker krampaktigt om Eve lyckades Döda är de inte, men känner en olidlig smärta x) (som jag kommer stoppa snart, men men xD ) så.... Jag har inte dödat någon, men förstår att det är förvirrande x) ]

[Men då vet jag! Är Jenna också "attackerad"? ]

[Nope ^^ Hon attackerade de andra för att slippa attackera Jenna ^_^ ]

[Haha, dina karaktärer skrämmer mig alltid något. x) Löjligt jag vet, sedan måste jag säga till mig själv att jag kan manipulera min karaktär och böja tid och rum precis som jag vill... Eller nästan. Jag hoppas det här inte retar upp dig för mycket Selma. Men jag tror inte det. ]



Jenna kände av magin innan den svepte in dem. Eves fingertryck var tydliga och Jenna såg hur kvinnan, männen föll ihop till marken, skrikandes, krälade de runt på gräset, i gruset. Det var som om magin fanns överallt runtomkring henne men att en liten slöja delade av henne ifrån den. Den hade kommit som en dimma nedifrån och Jennas längtan blev större.
”Nej”, röt hon och kände en enorm eld inom sig. En eld som renade, som spred sig genom hennes kropp med en värme som brände bort alla band som höll henne tillbaka. ”Nej”, upprepade hon med en mörkare röst som inte innehåll endast hennes stämma utan också en annan, en vildare och mäktigare.
Det var som om världen höll på att falla isär omkring henne. I kanten av hennes syn kunde hon se hur luften flimrade precis som över en eld även om det inte fanns någon. Jenna hade fått nog men det var inte ilskan som tog över henne den här gången utan ett inre lugn. Det irriterade henne att Eve alltid tordes sig veta bäst, att Eve dolde sina hemligheter för henne, att Eve alltid verkade förvänta sig att hon skulle falla i led så fort hon knäppte med sina fingrar. Hon avskydde hur hennes far ignorerade henne, brydde sig inte om henne för att sedan komma och försöka bestämma över henne. När skulle det bli hennes tur att få göra det hon ville utan att någon stod och flåsade henne i nacken?
”Nej”, sade hon för tredje gången och nu kände hon hur värmen flöt från hennes kropp, hur elden som brann inom henne spreds till de krampande kropparna och renade dem. Jenna kände hur hennes kropp blev svagare och svagare ju längre det höll på tills det kändes som om hon skulle explodera och det var precis så hon kände det. Varje liten del av henne flög i tusen bitar, smärtan var olidlig men hon var så koncentrerad på att försöka hålla ihop sig själv att hon inte kände sig landa i gruset, skrapa upp sina händer. Så började värmen sakta dra sig tillbaka. Varje minut, varje sekund var ett lidande och tiden stod stilla. Värmen fortsatte att dra sig tillbaka och Jenna kände hur hennes fingertoppar och tår kallnade, en kyla som drog sig upp närmare och närmare hennes hjärta. Då endast en liten flamma brann slutade det. Hon kände hur ögonlocken var tunga, hon kände den kalla, hårda marken emot sin kropp och det var allt. Synen, hörseln allt annat var riktat inåt och hon kunde varken höra eller se, endast kylan återstod och Jenna försökte hålla sig kvar i den lilla flamman, vårda den så inte den skulle blåsa ut.