Marodörernas, Lilys och Snapes tid [SV]

Titel: Lilys och Petunias bråk
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 5
Färdigskriven: Knappast

En pyttig bit från
[Severus perspektiv]
Severus stod kvar utan att riktigt fatta vad som hade hänt. Han hade äntligen (verkade det som) fått Lilys tro men nu verkade allt ännu en gång ha gått snett. Han hade inte ens riktigt fattat att det var han som fick grenen att braka ner på Petunia tills Lily anklagade honom. Om han hade fattat på en gång att det var hans fel skulle han förmodligen inte ha avslöjat sig själv, åtminstone inte så snabbt. Det var nästan en ironisk händelse som hade skett. Han hoppades att Lily någon gång (helst så fort som möjligt) skulle förstå att det inte var hans fel, att ingen som är så ung med magiska krafter kan kontrolera sig så bra. Han la sig ner och slöt ögonen medan Lilys aniskte visades på hans näthinna. Han somnade ännu igen, men den här gången hade han ett leende på läpparna; Snart skulle han börja på Hogwarts och Lily skulle säkert (förhoppningsvis) förlåta honom.

[Lilys perspektiv]
Det hade gått någon månad och Lily hade fortfarande inte gått i närheten av den lilla skogsdungen. Hon ville träffa Severus igen, men något hindrade henne. Efter den där olycksaliga händelsen med grenen hade Lily inte haft det särkilt roligt hemma. Det var sant att hon hade vänner från skolan, men hon hade ingen lust att vara med dem, och Petunia hade blivit en aning stel efter 'det där' och var inte alls så rolig att vara med. Nuförtiden brukade hon mest sitta instängd i sitt rum och göra något. Hon brukade inte släppa in Lily - eller någon annan heller för den delen - så ofta och det hade dykt upp en lapp på hennes dör där det stod: Knacka först och stig ej in utan min personliga tillåtelse!. Lily tyckte att det var en aning överdrivet. Men Petunia brukade faktiskt komma ut och leka med Lily ibland, och då hade de lika roligt som förut.
Lily vandrade runt i sitt rum och tänkte ännu en gång på allt det här. Hon undrade om hon faktiskt skulle gå ner till floden och kolla om Severus kom dit. Hon hade en känsla av att hon hade varit orättvis när hon hade fräst åt honom och lämnat honom ensam, men hon visste inte varför. När hon hade mod nog att ta upp ämnet med Petunia blev Petunia både döv och stum och fick ett ilsket uttryck i hennes gråa ögon.
Lily gick fram till spegeln och stirrade på sin spegelbild utan att igentligen se.
"Lily!" Hennes mammas röst avbröt hennes tankar.
"Lily, kom och ät nu!"
Lily tittade på klockan. Oj då, den var kvart i fem och hon hade inte ätit någon lunch. Hon gick ner och satte sig vid matbordet.
"Vart är Tuni?" frågade hon med en blick mot Petunias tomma stol.
"Ute, hon skulle göra något", svarade mamma frånvarande medans hon dukade bordet.
"Hur länge har hon varit ute då?" undrade Lily.
"Vet inte, en timme eller så", mumlade hennes mamma.
"Och när kommer hon tillbaka då?" muttrade Lily tjurigt. Hon hade, utan att veta varför, blivit sur på Petunia.
"Hon kommer nog snart", sa mamma.
Dörren öppnades.
"Här kommer hon ju!" sa mamma med en blick på Petunia som kom intravande i köket.
"Var har du varit då?" frågade Lily med en genomträngande blick på Petunia.
"Har inte du med att göra", snäste Petunia och började ta för sig av maten som deras mamma hade serverat. Lily svarade inte och började istället också ta för sig av maten. De åt under tystnad, det ända ljudet var klirret från besticken. Deras föräldrar hade redan ätit, så det vara bara Petunia och Lily vid bordet. Lily åt snabbt och dukade sedan undan och började gå mot trappan.
"Kan du inte vänta eller?" sa Petunia surt. Lily suckade och gick tillbaka och satte sig. Det blev tyst igen.
"Har du träffat den där Snape någon mer gång då?" muttrade Petunia till slut.
Lily blev lite irriterad över frågan.
"Nej, hurså?"
"Varför inte?"
"Vill du det eller?" Nu var Lily sur. Vad var det för konstiga frågor som Petunia ställde?
"Det sa jag inte" svarade Petunia.
"Så varför frågar du då?"
"Jag ville bara kolla"
"Kolla? Du har inte med det att göra!"
"Jo, tänk för att jag har det!" sa Petunia ilsket och tittade upp på Lily. Hon hade ätit klart och började ställa undan sina saker. "Det var på mig som den där grenen föll!"
"Jaha?" snäste Lily. "Det spelar ingen roll, för om jag träffar honom ska du inte följa med!"
"Det bestämmer väl inte du!" fräste Petunia och de började samtidigt så upp för trappan.
"Jo, det gör jag! Om jag vill träffa nån som inte du gillar ska väl inte du följa med!"
"Jag vill inte att du ska träffa honom!" svarade Petunia och öppnade dörren till sitt rum. De klev in och hon stängde dörren.
"Tror du att jag bryr mig om vad du vill? Jag får gå och träffa vem jag vill, utan att du ska behöva bryr dig!"
"Jag tycker inte om honom".
"Det kvittar om du inte gillar honom! För han vill inte ens vara med dig! Det är med mig han vill vara!"
"Jag vill inte att du ska träffa honom!" upprepade Petunia.
"Men det tänker jag göra om jag har lust!" fräste Lily ilsket.
"Det får du inte!"
"Och sen när började du bestämma över mig?" undrade Lily iskallt.
"Jag är din storasyster!" sa Petunia ilsket.
"Du är bara en värdelös mugglare!" sa Lily utan att veta vad som fick henne att säga det. Hon visste att Petunia visste vad det var, eftersom att Petunia hade tjuvlyssnat på Severus när han berättade allt om magi för Lily.
"Ut! Ut här ifrån! " fräste Petunia ilsket och pekade på dörren. Lily vände sig om utan ett ord och började gå mot dörren. Hon stannade vid dörren och vände sig om för att säga en sista ilsken mening till Petunia. Petunia hade satt sig på sängen och kramat om sitt favorit gossedjur. Lily lade märke till att det var det gossedjuret som Petunia hade tänkt ge Lily i julklapp men behöll det och köpte ingen annan julklapp till henne. Lily blev ännu ilsknare. Plötsligt hördes ett rivande ljud och nallen fick en stor reva på magen, ryggen och huvudet. Stoppningen stack fram från alla tre revorna och lite ramlade ut. Petunia tittade upp och såg Lily fortfarande stå i hennes rum. Hennes ögon fylldes med tårar. Hon la ifrån sig nallen och ställde sig upp.
"Det var du!" viskade hon med darrande röst. "Du tog sönder min nalle!"
"Hoppsan!" sa Lily ironiskt utan att försöka neka till det. "Det var ju synd!" Hon betraktade skadeglatt nallen och Petunia.
"Hur vågar du?" Petunia höjde rösten. "Jag tänker säga till mamma!"
"Och var ska du säga? ''Lily trollade sönder min nalle mamma! Nallen som jag inte gav henne i julklapp!''"
Petunia satte sig igen.
"Gå", sa hon tonlöst. "Bara gå". Lily gick ut. Plötsligt förstod hon att Severus inte hade fått grenen att falla med flit. Han hade till och med ångrat det lite. Trodde hon i alla fall. Men hon ångrade sig inte. Nu förstod hon varför hon hade varit orättvis. Han hade i själva verket inte gjort något särskilt stort fel. Hon bestämde sig för att nästa dag skulle hon gå till floden och vänta på honom i hopp om att han skulle komma.

Jag vet, ett ganska tråkigt kapitel. Tycker iaf jag Men ni får nog nöja er med det för den här gången!
Jag vet att jag sa att jag nog inte skulla kunna skriva på grund av huvudvärken, men jag tyckte att jag ändå borde skriva

väldigt kort lily!!VÄLDIGT kort skrivet!

Du skojar va? Jag har ont i ögonen av det jag har skrivit!

såklart jag skojar!!Jag tappade bort mig varje gång jag var tvungen att bläddra ner!
måste hjälpa mamma med maten nu!

Ja, men det är lite svårt att veta om någon är ironisk när man läser en komentar och inte hör rösten som tänker det Jag hör ju inte din ton, så du kan liksom mena allvar, även om du inte gjorde det den här gången

aha, men jag skojade!hihi

meeeeer fortsätt !!

meer!!!!

Jepp! Jag är sååååååååååååååå glad att det här KORTA ( ) KApitlet kom.

jättebra!!!
längtar tills de är på Hogwarts .... ♥