War against the Zombies

Zoey var tyst men då han nämnde behandlingar ryckte hon bara på axlarna, Hon hade gett upp hoppet för länge sedan.
"Är det inte ganska roande, folk blir zombier eller förhoppningsvis dör innan de förvandlas men jag kommer ändå dö trots att jag inte är en zombie." sa hon och skrattade, men det var ett glädjelöst skratt, som för att dölja och skjuta undan allt. Men det var fint att mannen brydde sig eller verkade göra det, han kunde ju alltid låtsas för att få blod.
Då Shelly sa att det var mat nickade Zoey bara till svar, men insåg att hon kanske borde bara lite trevlig.
"Låter gott." sa hon svagt och kom upp på fötter, det luktade underbart och det var evigheter sedan hon fått i sig ordentligt med mat. Hon kom in i köket och satte sig vid bordet hon gav mannen en tacksam blick, som om klappen på axeln betydde mycket för henne vilket det egentligen gjorde.

Shelly tittade förvånat på William men sken sedan upp.
"Så länge det inte hamnar i min mat" sa hon med ett skratt och såg sedan på två av sina gäster. "Toppen, jag tror i och för sig att Kiwi hade kunnat äta upp allt själv annars"
"Hej" sa Kiwi och Shelly skrattade. "Jag är inte så stor"
"Nej, men det är viktigt att du äter mycket mat så du växer och blir stark" sa hon leende och uppmuntrade den unga flickan. Shelly satte sig ner på en av stolarna i köket och gav Kiwi mat innan hon själv tog för sig.
"Ja här skippar vi hela, gästerna går först-policyn" sa hon med ett stort leende. Hon var ovan att ha gäster i sitt hem, men det var en trevlig omväxling, att vara själv var säkrast, men det var tråkigast.
"Så vart kommer ni alla ifrån?" frågade hon artigt.
"Jag är ifrån London, vi var på semester" sa Kiwi och Shelly nickade, hon hade misstänkt något liknande då barnet hade en brittisk brytning.
"En ö:bo, vad trevligt, själv är jag ifrån de vilda norr, Alaska" sa hon och såg sedan på de andra två. Det var mest kallprat men hon ville lära känna sina nya gäster.

Innan han satte sig ned vid bordet lade han in blodprovet i kylen med ett löfte om att det inte skulle hamna i Shellys mat och när han hade placerat proven där satte han sig vid bordet med ett leende. Det kändes som att allihop tillhörde en familj; en väldigt annorlunda familj men än dock någon form av familj. Shelly var glad som vanligt och den yngre flickan verkade vara tacksam över hans vänliga gest.
Inte lång tid in i målet fick han reda på att Kiwi var britt och Shelly kom från det svinkalla Alaska; något han fann roande då, enligt honom, var Shelly en varm person. Utan att kommentera det log han ett litet leende mot dem och svarade på frågan.
"Ja ni, jag växte upp och levde ett liv i staden där allt började; här i Atlanta för att vara exakt.", Sade han och tog en tugga utav sin mat innan han vände sig till Zoey med ett uppmuntrande leende.
"Så, Zoey, var kommer du ifrån?", Frågade han vänligt innan han tog ännu en tugga av maten.

Zoey såg på dem mellan tuggorna, hon var glupande hungrig men åt behärskat. Då de alla satt runt bordet påminde det om hennes egen familj, mor, far och hennes bröder. Hon stoppade minnet innan det hann mer och gömde det långt bak i medvetandet. Så gjorde hon alltid, det fugerade oftast i alla fall. Hon lyssnade på dem andra och hade inte William frågat henne hade hon troligen inte svarat, hon var ganska ordknapp, sluten och instängd bara ibland lyfte hon på skalet som den gången hon läst sagor för Kiwi.
"I Atlanta jag med, den rasade skolbyggnaden var min skola." sa hon och nickade menande ut genom väggen åt det håll skolan låg. Åter tystnade hon igen, hon hade svårt att kommunicera, inte svara på frågor men komma på frågor.

Shelly tittade på dem båda, uppväxt här? Då borde de känna till staden riktigt bra, de borde kunna ge henne kunskap om platser hon ännu inte kände till.
"Så allt började här?" sa hon undrande, hon var förvånad över att det hade spridit sig så globalt över hela världen, var det luftburet? "Hur kan de ha spridit sig över hela världen?" frågade hon dem båda och Kiwi tittade intressant på dem.
"Jag vet" svarade Kiwi och log stolt. "En man som vi träffade för ett tag sedan sa att människor som hade blivit bitna hade flugit hela välden runt i jakten på ett vaccin"
"Det verkar logiskt, även om det är underligt att människor släppte ombord dem på planen, men jag antar att de inte visste bättre i början" sa Shelly och tog en klunk vatten.
"Hur var det här i början?" frågade hon.

Medan de åt och samtalade om var ifrån de kom från kunde William se hur Shelly verkade fascinerad över att de var härifrån. När hon frågade om allt började här, i Atlanta, kände sig William tvungen att svara.
"Jodå, det började här.", Svarade han lite undvikande, han visste hur det hade börjat, varför och mer eller mindre på vilket sätt det hade blivit globalt. Det som Kiwi presenterade var en del av sanningen även om den inte var exakt det som egentligen hade hänt.
"Det är bra att du lyssnade, Kiwi. Faktum är att den historien var något som spreds ut efter att en viss forskning visade upp en hemsk baksida: människor som var testobjekt, utan att visa några egentliga biverkningar, kom med plan och snart började det att sprida sig. Smittan var, av det jag hört, inte fullt lika aggressiv i början.", Svarade han och tittade skamfullt ned i sin tallrik med mat. Trots allt hade han varit med och skapat det här; förhoppningsvis skulle den lilla flickan inte få reda på att en av personerna som orsakade hennes föräldrars död delade mat med henne.
"Här? I början? Som sagt så var inte viruset lika aggressivt i början, av det jag hört, forskarna fick in testobjekt som börjat känna sig sjuka och återvänt. Dessa människor genomgick en grundkoll för att sedan hamna i karantän för att inte kunna sprida vidare en viss smitta; olyckligtvis lyckades någon ta sig ur sin isolering och därmed blev några av forskarna bitna. Det spred sig fort därifrån; platsen där botemedlet hade kunnat bli framställt var den första platsen att dö.", Svarade han Shelly med ett ytterst svagt leende på läpparna. Det var jobbigt att prata om det och han hade sett många av sina kollegor bli sönderslitna; bilder han helst trängde undan. Men nu satt han här med en ny typ av familj och han hoppades på att den skulle hålla i sig. I väntan på svar från de andra kring bordet tog han upp en servett och torkade sig om munnen; en vana från förr och något han alltid gjorde när han ätit klart.

(Visst vet Shelly redan om att William var med? De hade väl prat om det innan xD)

Zoey lyssnade mest och åt under tystnad, hon såg på dem andra och märkte att William var konstigt ångerfull? Nej, det kunde väl inte stämma, nerstämd kanske? Vem visste vilka han hade förlorat. Han kunde vara hennes far, åldersmässigt. Några år till och han skulle vara i samma ålder som hennes far var innan han dog, nej hon dödade honom.
Minnena sköt åter upp till ytan och snabbt som för att skjuta undan tankarna spetsade hon en korv på sin gaffel. Dessa människor William talade om hade totalförstört hennes liv, mångas liv att de inte hade någon skam i koppen. Hennes blick var mörk, skulle hon få tag i någon av de männen skulle hon se till att de själva dog.
Men efter ett tag märkte hon att de tydligen väntade svar från henne med.
"Jag har inte hört mycket om det. Skolan stängdes, folk skulle hålla sig hemma för at det inte skulle spridas............." sa hon och tystnade en stund och såg ner i tallriken.
"Men det gjorde det ändå, som en farsot, som digerdöden." mumlade hon fram. Det mesta gjorde henne ont om Kiwi hon var så liten som hennes bröder hade varit, tänk att förlora sina föräldrar i den åldern eller att se dem som zombier?

Shelly lyssnade på dem båda, hon visste att William hade varit med och skapat viruset, men nu visste hon lite mer om hur det hade gått till. Hon var förvånad över att det var ett experiment på människor som gått fel. Hon hade förväntat sig att det varit djur som blivit drabbade först, men mänskliga experiment, Shelly rös till. Hon såg på Kiwi och strök den unga flickan över håret.
"Så vem vill ha efterrätt?" frågade hon med ett leende och reste sig upp.
"Jag vill" sa Kiwi glatt och Shelly log emot henne och tog fram fruktkonserver.
"Jag hoppas fruktsallad duger" sa hon leende och Kiwi log stort. Shelly dukade fram tallrikar till dem allihop, hon ansåg att det var bäst att försöka vara positiv.
"Efter maten tycker jag vi spelar ett spel, vad sägs om det?" frågade hon vänligt.

Den lilla, dysfunktionella familjen satt runt bordet och pratade om mörka ting; William förstod inte att de alltid kom in på sådan saker. Ibland var det nödvändigt men i många fall var det bara ett ämne som kom upp helt utav sig självt, frågan var varför? Var det för att katastrofen var det alla människor runt bordet hade gemensamt? Något alla avskydde och försökte leva med? Det var en ganska trolig anledning till varför katastrofen och viruset alltid blev ett samtalsämne.
"Ja, tack. Lite efterrätt skulle sitt fint.", Sade han och log svagt. Medan Shelly dukade fram tallrikar till allihop tog han av sig sina glasögon och vek ihop dem för att sedan lägga dem i bröstfickan på skjortan. Fruktkonserver, hur längesedan hade han ätit det? Medan han tog för sig av det och åt kände han hur ljuvligt det var att få i sig något riktigt sött. Frukt. En vara som skulle bli fruktansvärt ovanlig; sällsynt.
"Tack, för det här och om ingen har något emot det skulle ett spel förmodligen sitta fint.", Sade han och log uppmuntrande mot Shelly; Kiwi var fortfarande ett barn och behövde således fortfarande få göra saker barn gjorde. Arbetet han sysslade med kunde vänta en stund och han behövde fortfarande en zombie att använda till forskningen. Frågan var om han skulle kunna göra några framsteg alls utan ett funktionellt labb? Han var tvungen att hoppas det.

Zoey kände sig precis som Kiwi såg ut, mer eller mindre överväldigad över all mat och efterätt på det med. Det var frukt, konserverad och det smakade underbart.
"Tack." sa Zoey och såg på Shelly och det syntes att hon menade det. Mat och efterrätt, ett eget rum, tak över huvudet. Hennes liv hade avsevärt förbättras bara på några timmar. Att spela spel fick hon väl göra, de brukade göra det hennes familj Zoey hade då sällan uppskatta det något som hon nu ångrade bittert. Alla bråk de hade haft de gånger hon sa att hon hatat dem, skuld och ånger var det hon kände.
Men nu verkade hon kommit till en ny sorts familj, skulle hon våga det igen? Det verkade som det Zoey märkte att hon inte kom undan det hon hade redan börjat gilla dem alla. Hon hoppades att William inte skulle avslöja hennes hemlighet, hennes sjukdomstillstånd, hon ville inte bli behandlad annorlunda.