Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

"Sandra", hon räckte fram handen och såg på honom med ett brett leende och icke närvarande ögon.
"Jag hade inte tagit emot den handen om jag vore du", mumlade Pontus i mungipan, "Man vet aldrig i vems byxor den har varit..."
Han kunde inte låta bli att le snett och gav Ethan en skämtsam blick.

Snart var de utanför den vita villan igen och Pontus såg på Ethan.
"Du får gärna följa med in, men du behöver inte. Det finns mat här om du inte har ätit än", sa han och öppnade dörren. Sandra vinglade genast bort till soffan och slängde sig på den med ett glatt tjut.
"Poontus! Hallå, Pontus! Jag vet vad du kan göra!"
Men Pontus lyssnade inte på henne, utan väntade fortfarande på svar från Ethan.

Ethan hade faktiskt tänkt ta Sandras hand då han hörde Pontus varning. Ganska snabbt drog han åt sig sin hand igen. Han förstod exakt vad Pontus menat. Jisses, tjejen var yngre än honom och höll verkligen på så? Han hade knappt rört vid någon tjej...Inte för att han varit intresserad av någon ens.
"Jag kan följa med in" sa Ethan sedan och log lite. Han gick in då Sandra redan vinglat bort. "Mat behövs inte...." mumlade han sedan. Han fick väl äta det där som stått i kylen då han kom hem.

"Pontus, Pontus, svara då!"
"Vad?" snäste han åt Sandra och blängde på henne. Hon tycktes inte bli berörd åt hans irritation, utan fnittrade bara.
"Pontus, ring din flickvän. Ring Alice och fråga om hon vill ha sex...", det sista lät otydligt då Sandra hade pratat in i kudden.
Pontus stod med ryggen vänd åt Ethan. Varför, varför, varför var hon tvungen till att ha sagt det där? Han kände en rodnad stiga på hans kinder.

Ethan stelnade till, vad tusan sa hon? Han kände hur plötsligt all glädje i honom sakta rann ut. Hade Pontus en flickvän? Ethan borde egentligen inte vara förvånad, Pontus såg ju bra ut....Men trots det så kände han att det gjorde ont i hans hjärta.
"Jag måste hem...." sa han plötsligt och rösten lät sorgsen. "Måste...fixa i ordning lite saker..." sa han smått osammanhängande.

Pontus hörde att Ethan inte lät lika glad längre. Och eftersom han sa att han skulle hem tappade Pontus också humöret.
"O-Okej", sa han efter att ha snurrat runt på stället för att se på Ethan, "Du får ha det så bra då."
Han försökte låta som om han menade det, för det gjorde han, men rösten var svag och okänslig.
Sandra hade äntligen tagit sitt förnuft till fånga och låg nu tyst i soffan. Kanske sov hon? Pontus hoppades på det så att han kunde få lite lugn och ro. Synd bara att Ethan inte ville stanna.

Ethan nickade men mötte inte hans blick utan hade återgått till att se ner i marken. "Du med". Han vände ryggen emot honom och gick ut ur huset och stängde dörren bakom sig.
Han började sakta gå mot sitt hus. Han fattade inte varför han kände som han gjorde, varför var hans så ledsen? Och det kändes som avundsjuka också.
Han kom tillslut in i sitt hus som var lika ödsligt som förut.

Pontus drog sig i håret och svor tyst när Ethan stängde dörren om sig och suckade sedan djupt. Han såg bort mot soffan där Sandra låg, men hon hade ögonen öppna så hon sov inte. Hon vred på huvudet åt sin bror och de tittade på varandra för några sekunder. Sandra var den första att bryta tystnaden:
"Varför ser du så sur ut?"
Pontus gav inget svar, utan såg bara bort igen med en lätt suck.
"Jag ska hämta en hink åt dig ifall du behöver kräkas...", sa han tillslut och började leta upp en.

Ethan gick till sitt rum och bokstavligen slängde sig på sin säng. Han såg upp i sitt vita trätak och bara funderade. Vad var det med honom? Han kände igen sådant här från filmer, att tjejen får reda på att killen redan har någon annan och får ett krossat hjärta...Men det är romantiska filmer...
Plötsligt slog det Ethan och han satte sig käpprakt upp, tyckte han om...Pontus? Han skakade på huvudet för sig själv, det kunde han väl inte göra? Han var ju...kille....Det var meningen att han skulle tycka om tjejer! I alla fall enligt sina föräldrar....Men han hade aldrig fallit för en tjej...

Pontus ställde hinken nedanför Sandra och satte sig sedan vid hennes fötter.
"Har du ringt Alice?" frågade hon och såg på honom.
"Nej", muttrade han och drog upp sin mobil. Inte för att ringa henne, men för att kolla så att han inte fått något sms eller samtal som han missat.
"Jag gillar henne...", mumlade Sandra och såg in i väggen framför henne på andra sidan rummet.
"Mm", mumlade Pontus till svar.
"Varför gick Ethan?" fortsatte systern och riktade ännu en gång blicken mot sin bror.
"Jag vet inte", sa han automatiskt, men ändrade sedan sitt svar; "För att han hade saker att fixa hemma hos sig."
"Okej."

Ethan tog plötsligt upp en kudde han hade och kastade in den i väggen. Varför?! Varför skulle han känna så här? Om det verkligen var så...att han tyckte om Pontus så fick han genast göra sig av med de känslorna. Hur dum fick han vara egentligen? Om det kom ut på något sätt skulle alla skratta åt honom, Pontus också!
Ethan suckade ledsamt för sig själv och gick till köket. Utan att tänka på att det inte smakade så bra åt han upp maten i kylen.