Abducted

När skakningarna och grönheten hade dragit sig bort från hans hud så hade han hunnit bestämma att lite mat skulle göra honom gott fast han skulle nog undvika att gå på ett litet tag. Han hade precis krupit fram till skålen och glaset när en liten explosion, antagligen från rummet intill, fick honom att hoppa högt. Han stelnade till och lyssnade spänt, i de här vita korridorerna färdades ljud långväga vilket antagligen kunde vara förklaringen till att han kunde höra den tunga sucken från rummet intill. Eller så berodde detta på att hans öron ibland förvandlade sig till katt öron när han lyssnade intensivt, likadant som att hans ögon när det var mörkt skiftade till ett kattdjurs utmärkta mörkersyn.
Hela detta system var mycket intressant men dessvärre inget han kunde bara beställa rakt av så där.
Han vände på huvudet mot det håll explosionen hade hörts och hajade till. En spricka ringlade sig över väggen och upp mot taket, den stod i en väldig kontrast mot resten av cellens maniska sterilitet. Varför hade dem inte fixat sprickan? Men det var en flyktväg, han kunde förvandla sig till en lus kanske?
"Hallå?" Ropade han prövande. Han hörde själv hur tunn och utmattad han lät.

Aria hoppade till vid ljudet av en röst. Hon flyttade på sig och kröp baklänges på alla fyra när hennes ögon låste sig fast på väggen. Ett leende lekte spjuveraktigt i den högra mungipan.
"Någon där?", frågade hon trevande och blinkade till. Sprickan blev en aning större. Hon blinkade till igen.

Det tog sin lilla tid innan Adrian och de två muskulösa mannen kom fram till hans cell.
Vakterna kastade mer eller mindre in Adrian in i cellen och låste sedan den. Ljudlöst så lämnade dem Adrian som hade vacklat till av deras kast.
Med en tyst duns så satte sig han ner i cellen och lutade huvudet mot den någorlunda svala väggen. '' Det var som satan''' mumlade han och kliade sig i nacken.
De metallgråa ögonen såg sig omkring i den ganska tomma cellen. Den var mer tom än cellen som han suttit i innan för något år sedan.
Plötsligt så höjde Adrian sitt ena ögonbryn då han tyckte höra några prata. Av en ren nyfikenhet så flyttade han sig närmare den väggen där ljudet kom ifrån. Fanns där fler som var fångade? Som också hade en unik talang?

"Nej jag är en kroppslös snubbe som pratar med dig från de döda." Han himlade med ögonen och log belåtet, om hans sarkasm var tillbaka så var han nog snart frisk. Han lutade sig tillbaka mot den hårda väggen vid metallbritsen och lade armarna i kors. Så nu pratade han med en sådan där människa som ställde självklara frågor till höger och vänster. Aja det kunde ju vara värre, detta gav ju tillfälle till att vara sarkastisk och det var ju bara bra.
En plötslig ryckande rörelse i utkanten av hans synfält fick honom att snabbt vända på huvudet. Sprickan. Den växte, ryckigt och stegvis.
"Jag vill inte påpeka det uppenbara och spräcka din lilla bubbla men om du fortsätter med det där så kommer taket att rasa ner." Sprickan hade vidgat sig såpass mycket att han såg glimten av ett par ögonpar som koncentrerat stirrade på sprickan i väggen.
"Men jag vill liksom inte bli levande begravd under ett fängelse tak. Det står inte på min topp tio lista över saker jag vill göra innan jag dör men jag vet inte hur det är med dig."

Hon stirrade irriterat på honom. Skulle han fortsätta vara en sådan skitstövel hade hon inga problem med att få honom levande begravd. Hon fnös otåligt.
"Wow", sade hon släpigt. "Har du en bättre plan då? Varför anpassar du dig inte till något vettigare och mindre uppblåst?"
Hennes sinnen slappnade av när hon slog undan blicken. Sedan hävdade hon sig upp och borstade av dammet sprickan hade orsakat. Arrogant skitstövel, det är vad han är, tänkte hon bittert.

Visst var det några som talade! Adrian kunde höra dem ganska klart och tydligt genom en spricka som var ganska svår att få syn på.
En lätt fnysning lämnade hans läppar och ett mindre flin dök upp. '' Om ni bråkar sådär kommer ni aldrig att komma ut här ifrån''
De metallgråa ögonen såg upp i det enfärgade taket när han sade det Han slöt ögonen och öppnade den då han kände lukten av metall i cellen bredvid hans.
Adrians egen cell var bara gjort av sådant som inte var metall. En helt metallfri cell.

Aria ryckte till när rösten avbröt deras tjafsande.
"Inte en till!", stönade hon och drog handen över ansiktet. "Men jag antar att du har en plan också?"
Hon vandrade runt i cellen och såg sig omkring för att upptäcka från vilket håll rösten kommit ifrån. Hon rynkade på pannan när ännu en spricka tog plats framför hennes synfält. Om taket faktiskt rasade in hade hon och de andra stora problem.

Chanect hoppade förskräckt till och var beredd att hålla med den extremt irriterande tjejen som han såg i springan.
"Jaha jag har visserligen inget problem med att sitta här och se på medan du står här och dödar oss genom att få taket in rasat på ett väldigt oprofessionellt sätt. Men, miss tror att du har den enda planen, det råkar vara så att jag faktiskt har en plan hur otroligt det än låter." Han pratade med en nonchalans som han verkligen inte kände, planen ifråga krävde väldigt mycket av honom och han kände sig fortfarande sjuk och svag.
"Vad tycker du osynliga killen, vill du höra min plan?"

'' Osynliga killen?'' Ett kort skratt lämnde Adrians läppar. Ja,så kunde han väl också kallas även om han inte var osynlig..eller jo,det var ju han för dem för stunden.
'' Jag kan höra din plan. Bara jag kommer ut från detta fängelset...Men om inte den funkar så kör vi på mitt sätt...Vi kan säga att jag vet nog mer om fängelser än er...Jag har mer erfarenheter..''
Adrian kastade en blick mot den lilla sprickan. '' Så vad är din plan grabben?''

Aria bara stod där, för nervös att säga något. Hon ville mycket gärna lyssna på vad skitstöveln hade att säga då hennes plan troligtvis involverade att få dem alla krossade till obetydligt damm. Hon drog ihop ögonbrynen. Även om killarna här hade plan, vad skulle hända härnäst? Vart skulle de ta vägen? Skulle de fortfarande hålla ihop då alla hade en förmåga? Hon kliade sig frustrerat i pannan och väntade på att den första killen skulle säga något.