PRS Selma...|AlexZz

"Sssssser du? Nu blev hon ju glad!" Utbrister en av ormarna i huvudet på henne. Varför är de så snackiga idag? Det verkar inte speciellt logiskt, faktiskt. De brukar nästan aldrig prata annars.
"Det gav er fortfarande inte rätten att lägga er i." Envisas Kenchi, kan de inte bara prata utan att hon slipper höra. De kommer ju från samma värld och den ligger inte i Celines huvud. Celine har trots allt bara varit där en gång och det var första gången hon fått fram en ny varelse som faktiskt försökt döda henne det första som hände. Det hade varit en gigantisk orm, Manda ormguden för att vara specifik som hade svalt Celine. Hon hade bara vaknat i en udda värld som verkligen inte liknande något annat hon sett förut. Fast lika fort som hon kommit dit tvingades hon iväg eftersom de bara tagit dit henne eftersom Manda varit orättvis och att Celine aldrig borde kalla på honom igen. Manda, som hade varit där, hade sagt: "Ovärdiga flicka, kalla aldrig på mig igen." Hans hat, han äckel, det hade varit tillräckligt för att skrämma Celine för all framtid. Sedan hade hon varit tillbaka i skogen.
"Det var ju en udda, men trevlig överraskning." Konstaterar Celine aningen roat.

Jag höjer undrande på ögonbrynen. "Mina minnen passar i alla fall ihop med dina..." säger jag och kan inte förmå mig att ställe frågan; Är du flickan?
Det skulle låta simpelt och nästan komiskt - vilket det inte är. Jag vet inte vad jag annars ska säga.

"Åh, vänta lite, det är min tur att ställa fråga." Säger Celine som fortfarande har ormarna i skallen som liksom skriker, snarare väser högljutt, om att hon borde få det bekräftat eller något sådant. Hur fånigt det än låter... "Är du pojken?" Frågar hon ovanligt neutralt och ormarna tystnar genast. Vilket är en lättnad det också. Kanske är lite svårt att veta svaret på, dock.

"... Vet du hur svårt det att svara på en sådan fråga?" utbrister jag. "Jag vet inte hur pojken - jag - ser ut i ditt huvud! Jag vet inte hur du minns honom... och, om jag är han är du hon och då... Ugh... Det här var svårare än jag trodde", skrattar jag och skulle ramla ihop på golvet om jag inte redan satt på det.
"Men av våra minnen att döma är jag pojken", ler jag glatt, och skjuter undan alla tankar på massmordet. Hon hann undan. Hon överlevde. Jag skyddade henne och hon vet inte om det. Kan det egentligen bli bättre än så här? Ja, att vi inte är inlåsta då, men den situationen skulle nog inte kunna bli bättre, tror jag åtminstone inte.

Det är väl lite udda av Celine men hon kramar honom, så gott det går med en arm åtminstone eftersom den andra börjat skava in såpass i hennes hand att det faktiskt rinner blod därifrån. Hon försökte intala sig att det var sårvätska eller något sådant också men när det flyter ut och genom metallen så det blir röda spår på hennes kjol så kan hon inte direkt tvivla på vad det är, kanske.
"Tack för att du inte dog, eller var en dröm eller något sånt." Även om hon kanske får äta upp det senare, ja, om det visar sig att Dominick inte är pojken så är det ändå skönt att få tro det för en stund. Hon hade ärligt talat trott att pojken var död ett tag, eftersom de varit så många med vapen där. Fast hon släpper honom nästintill direkt efter hon var klar med sitt udda tackande.

Jag blir lite ställd men börjar le... tills jag ser blodet som rinner.
Jag tar genast av mig den obekväma tröjan och lindar den runt hennes hand. Sedan börjar jag ge henne order: "Håll upp armen eller stöd den på något tills du känner att armen har domnat bort." Det låter lustigt när man säger det men det kommer i alla fall stoppa blödningen.


[Öh... Finns det en säng i rummet? Då är ordern att hon ska länga armen på sängen utan att själv ligga på den xD ]

[Nu säger vi att det finns det. xD We should really decide what the hell is in that room.]

Celine överväger att säga emot, säga något om att hon inte vill förstöra hans tröja med hennes blod när hon inser hur konstigt det egentligen lät. Men det stoppar inte Celine.
"Kommer inte blodet förstöra den här?" Frågar hon och ser på tröjan, det känns som det. Även hon sett sig om i rummet och blicken föll på sängen. Det förvånar henne inte direkt att den är lika bristfällig som resten av rummet egentligen är. Det som förvånar henne är väl att det faktiskt är en riktig säng och inte en planka eller en hög med tygbitar. Hon har läst alldeles för mycket sagor under sitt liv. Men eftersom hon inte har något bättre alternativ, förutom att försöka få bort metallen som är, just nu, omöjligt, så går hon istället till sängen och lägger armen där istället. Dessutom får hon ryggstöd också även om stödet är väggen som är en av två som den lite stora sängen står emot.

"Celine... Det är en prins du talar med jag måste ha hundra extra exemplar jag inte ens känner till", ler jag. "Dessvärre kan jag inte göra något mer än det här", tillägger jag bistrare.
Just nu skulle det platsa med en bättre gåva i släkten istället för blodtörst. Typ styrka? Mentala krafter?
Något som skulle kunna hjälpa oss ut härifrån åtminstone.

"Fast du har med dig någon av dem hit, direkt." Svarar Celine och ser på det som nu är en stor klump. Inte för att hon bryr sig det känns bara underligt och roligt. Hon är inte direkt van vid att ha det så. "Hur stor är chansen att man kan lyckas snappa upp nycklarna av Ethan?" Frågar hon, om de får nycklarna borde det vara okej. "Och han bär ju med sig svärd, också." Fortsätter hon. Om de kunde knocka Ethan eller något sådant, Celine skulle kunna få dem härifrån. Även om hon inte gärna vill kalla på någonting om hon verkligen inte måste.

Jag ler smått roat. "Beror på hu... Nej, det var inget", säger jag och skakar på huvudet. Jag hade tänkt säga att det beror på hur fingersnabb hon kan vara men kom på att det förmodligen är lika med noll i nuläget. Och då kvarstår rollen som jungfru i nöd och den kan vi strunta i på direkten eftersom att jag förmodligen skulle mörda svinet på något vis ifall han ens rörde henne. Och det skulle inte bli någon vacker syn.
"Pojken skulle bli ett problem", säger jag istället.