Hungerspelen - Bara en kan segra

Har suttit och läst igenom allt nu ikväll.
SÅ SJUKT BRA SKRIVIT!

Har aldrig läst en fanfic och att börja detta äventyr med denna är det bästa man kunde göra!
SUPERDUKTIG JU! ♥

Nästa inlägg kommer förhoppningsvis imorgon, förlåt att jag är lite seg.

Det är lugnt Snygg profilbild btw

TACK. c: Din med!

Taaack ^^

Kapitel 7: Träningscentret


Finnick drog upp mig ur sängen tidigt på morgonen nästa dag med ett ”Vaknaaaaaaa!”. Sedan erbjöd han mig en valnöt. Jag tackade nej. Sedan slängde jag en kudde i huvudet på honom. Sedan skrattade vi.

Kläder till träningen idag är framhängda till mig på sängkanten. Det är ett par svarta trekvartsbyxor som ser ut som tajts, ett blått linne som jag antar är ett sånt linne man använder när man joggar och grå-blåa gymnastikskor. Jag sträcker på mig och går upp, struntar i att duscha. Ute i matsalen möter jag mitt team, Seamus ä också där. Han har likadana tajts som jag, fast hela vägen ner till vristerna. Han bär också en mörkblå T-shirt. Vi säger snabbt ’Godmorgon’ och slår oss ner vid matbordet. Av någon anledning är jag inte speciellt hungrig idag. Jag antar att det beror på att jag är för nervös inför träningen. Vad ska jag börja med? Jag måste ta upp det här med Finnick, det känns som om vi inte pratat så mycket om själva träningen. Alla andra verkar äta, och jag inser att det inte är så värst smart att träna inför Hungerspelen hungrig. Motvilligt trycker jag i mig en ostmacka och ett glas papayajuice. Juicen smakar äckligt.

Snart är det dags för oss att bege oss till träningscentret: Seamus, Finnick, Cal och jag. Vi behöver inte åka speciellt långt för att ta oss dit. När vi väl är där blir vi in schasade i en korridor. Nästan alla andra tributer är redan där med sina mentorer. De flesta står i något hörn och småpratar lågt. Cal går bort med Seamus, jag trodde att vi skulle få råd tillsammans. Ska de verkligen vara så hemlighetsfulla?
Finnick ser på mig. Nu gäller det, antar jag. Min mage gör ont av nervositet.
”Lyssna nu Kylee.” börjar han. ”Det kommer gå bra” lägger han till när han ser mitt ansiktsuttryck.
”Du ska inte börja med de stora vapnen, om du inte kan hantera sånt ska du inte avslöja det direkt. Börja med mindre grejer, som naturkunskap och hur man renar vatten och sånt. Du vet redan hur man gör knopar, t.ex., så slösa inte tid på sånt du redan kan om du inte får lite tid över. Du ska lära dig så mycket som möjligt nu. Gör ditt bästa, vi har bara idag och imorgon.”
Jag nickar och lyssnar. Tar in varje ord han säger, jag har nog äntligen fattat att det här är på riktigt. Min överlevnad beror på de kommande timmarna. Finnick ger mig ytterligare några råd och sedan måste vi gå in. Jag får ont i magen.

En mörk väldigt vältränad kvinna står där inne och ber oss att forma en ring runt henne. Sedan predikar hon om att hur mycket vi visar uppmärksamhet de här två dagarna kommer att vara avgörande för vem som lever och vem som dör. Jag vill inte dö. Hon visar upp de olika stationerna och vad man kan göra. Efter att hon har dragit reglerna som gäller här – är det dags. Alla skyndar iväg till de olika stationerna, men jag står kvar. Vad tusan ska jag göra? Kvinnan ser på mig på ett sätt som om hon vill säga: ”Ja?”
Jag skyndar iväg mot eldstationen för att sedan tänka där. Jag kan ju börja med att testa Finnicks göra-upp-eld-tips. Vad var det nu? Stålull och batteri, flinta och eldstål och reflektorn ur en ficklampa. Jag inser att jag inte kan testa på den sista eftersom det inte finns någon sol här inne.

Efter tio minuter känner jag mig klar vid den här stationen. Om jag bara får tag på rätt saker kommer jag inte frysa till döds i alla fall. Jag kommer ihåg vad Finnick sa, men det känns som om jag hellre vill öva på att springa. Jag beger mig bort till löpningsstationen. Det är bara en person här såsom jag kan se. Det minskar chansen att bli utskrattad.
Banan är 60 meter och längst bort finns en monitor som visar ens tid. Längst fram står ett grönt och rött stoppljus. Jag kan inte urskilja pojken som springers tid, men han är snabb. Snabbare än mig i alla fall. Snart blir det min tur, jag ställer mig i startposition. Hjärtat bultar. Stoppljuset blir grönt. Jag skjuter ifrån marken och börjar kuta. Min gång är slarvig och om man skulle se mig från framsidan nu skulle jag nog likna en hockeyspelare. Det märks att jag inte sprungit såhär fort på länge. Jag får snabbt håll och flåsar högljutt. När mina fötter passerar mållinjen kommer min tid upp på monitorn. 12,03. Inte bra nog, inte alls. Jag behöver sätta mig ner på marken. Det här är definitivt något jag måste jobba på, något som är skillnaden mellan liv och död. Jag får inte vara för långsam vid ymnighetshornet, det får jag bara inte. Tänk om jag dör inom den första minuten? Nej, så får det inte bli. Jag ska ha tag på en ryggsäck och sticka därifrån, för jag tänker överleva.

Jag kan känna ett finger knacka mig i ryggen så jag vrider huvudet och det första jag ser är de där gröna ögonen. Åh nej, inte du också.
”Hallå där.” säger samma lena röst jag bara hört en gång, men som jag aldrig kommer glömma.
”Jag ville bara säga tack... Tack för att du hjälpte mig.”
”Det har du redan gjort.” säger jag utan att se på honom och stryker benet så att det ser ut som om jag stretchar.
”Inte på rätt sätt. Mina stylister blev förvånade när de fick reda på att jag skadat axeln, ingen märkte något.” fortsätter han. Jag svarar inte. Jag hade helst bara velat glömma gårdagen, inte bli påmind.
”Jag kan förstå om du bara vill ignorera det som hänt.” säger han som om han kan se in i mitt huvud.
”Och jag kan förstå om du inte vill ha all uppståndelse, huvudstaden gör stora saker av sånt de aldrig sätt förut.” Jag ser fortfarande inte på honom. Kan han inte bara gå? Varför tog han ens upp det? Varför måste han plåga mig så här?
”Så jag tänkte att jag kanske kunde hjälpa dig eftersom du hjälpte mig.”
”Och vad exakt tror du att du kan hjälpa mig med?” säger jag kyligt.
”Bestäm själv. Fäktning, fällor, bågskytte... de där resultaten till exempel.” säger han och nickar mot monitorn med min tid. Ja, jag är långsam. Gnugga in det bara.
”Jag behöver inte din hjälp.” säger jag. Jag har bestämt mig för att inte skaffa några allierade.
”Du är inte min handledare.”
”Tja, jag går inte fören jag har fått återgällda min skuld.” fortsätter han bestämt.
”Det finns ingen skuld att återgällda.” säger jag irriterat.
”Snälla, kan du inte se att jag försöker vara vänlig? Som sagt, jag går inte fören jag återgäldat min skuld. Det gör jag bara inte. Och jag håller alltid mina löften.”
Jag suckar. Det ser ut som att enda sättet att bli av med honom är att låta honom göra något. Hjälpa mig med något, hur litet det än är.
”Visst. Men bara en grej. Sedan får du ta och lämna mig ifred.” säger jag tillslut. Han ler.
”Jag hjälper dig, och sedan lämnar jag dig ifred om du fortfarande vill det.” Mina ögon smalnar misstänksamt av. Varför skulle jag inte vilja det? Det blir en paus.
”Och namnet?” säger jag sedan. Jag har redan glömt bort det trots att jag såg hans slåtter igår.
”Will.” säger han.
”Will vadå?” det börjar komma tillbaka till mig.
”Will Walker.”

Det närmsta timmen ägnas åt att jag springer och Will tar tid.
”Se inte ner i marken. Spring rakt. Saxa inte.” säger han upprepade gånger.
Jag börjar bli sjukt trött på den här 60-metersbanan, men Will är en bättre tränare än jag trott. Han kan skilja på träning och vänskap (om man nu kan kalla det lilla vi har vänskap) och är hård men rättvis. De som kollar på när pojken med de gröna ögonen säger kör och flickan med det blonda spretiga håret sticker iväg antar nog att vi är från samma distrikt. Alla förutom flickan med den bleka huden och det bruna håret som faktiskt var från samma distrikt som han. Hon blänger fortfarande på mig på samma sura sätt.
”Vad är hennes problem?” frågar jag när jag flåsande kommer tillbaka från banans slut. Min tid ligger nu på 09:54.
”Hon?” Will nickar mot flickan.
”Ja, hon!” mumlar jag som om hon är den enda personen här förut om vi.
”Hon heter Cady. Hon är min syster.” säger Will utan att se på mig. Jag blir ganska förvånad.
”Din syster?” börjar jag förbluffat. Vilken osis. ”Men hon ser inte alls ut som dig.” Hans hud är solbränt mörkare, hennes är blekt vit. Hennes ögon är mörkbruna, hans är smaragdgröna. Hon är kort, han är lång. Längre än mig. Och de har inte alls samma ansiktsdrag.
”Nja, snarare halvsyster. Min pappa gifte sig med hennes mamma. Hon är faktiskt helt okej.”
”Vem, mamman eller Cady?” muttrar jag. Han flinar.
”Både och.” svarar han. Hon börjar nu gå härifrån när hon ser att vi båda tittar på henne.
”Varför ser hon på mig sådär hela tiden?” frågar jag och dricker lite ur en vattenflaska jag tidigare hämtat från samma kvinna som gav instruktioner när hon delat ut dem till alla.
”Jag är inte säker. Men det kan ha berott på att hon tyckte att du fick mig att se svag ut.” säger han och rycker på axlarna. Det knyter sig i magen på mig. Det kanske jag gjorde.
Hon har nu återvänt till en liten grupp människor jag antar är karriäristerna. De består av Keever och Avon, flickan och pojken från 1:an, Cady hon själv och... Seamus. Han menade verkligen allvar. Jag har aldrig sätt honom träna, tanken på att han faktiskt kunde vara ett hot hade aldrig dykt upp i mitt huvud.

-------------------
Personer som kanske skulle vilja läsa: (jag kopierade bara listan ur Hunger Games klubben, förlåt om du redan läser)

"Parvati Patil"
Molly Evans
luna, lily
lily, luna
mollylisa
Mily
Shaunee
Souso
viktor
Petra Hyrrot
NyTo
Loongbottom
Agnes Lovegood
TildeW
Minihäst
Zendaya
Lilly Ollivander
Tille02
cikki
Hedwig 12
Tyra
elliwassabi
Plorran
Wingardian

Jag läser redan ^^♥

Jättebra

Underbart!

När kommer mer?