Beastly friendship. (PRS)

Crystal flinar lite. Det lät roligt, på något sätt. Den andra polismannen som går runt med Carlos tycks vandra iväg på eget bevåg. Som om han letar efter någonting och han vet var det borde vara.
"Det där är herrns privata rum." Säger Carlos röst när stegen är utanför samma rum som Crystal befinner sig i.
"Jag tänkte inte gå in." Svarar mannen, Carlos tycks lugna ned sig en aning. Crystal också för den delen som pressat sig vid väggen bakom dörren. Carlos motar iväg honom från rummet.

Poliserna pratade på om en massa och Wesker började tröttna. Han lutade huvudet emot handen och stirrade ut genom fönstret.
"Mr Wesker" sa polisen och han suckade och reste sig upp.
"Om det inte var något mer hade jag andra planer, farväl mina herrar" sa Wesker och lämnade salongen. Han fann Carlos och den andra polisen i hallen.
"Herrarna skall precis gå, visar du dem ut Carlos" sa Wesker och gick upp för trapporna och bort emot sin dörr. Han öppnade och gick in. Han log emot Crystal som satt precis innanför dörren.
"Hörde du något intressant?" Frågade han roat.

"Jag hörde att de var otroligt missnöjda, och de tyckte inte om mannen som ville se sig om." Svarar Crystal med huvudet svagt lutat åt sidan. "Det gjorde inte jag heller." Fortsätter hon, han verkade konstig. "Fast han blev frustrerad när han inte fick gå in här." Det skulle hon också blivit egentligen, så det är egentligen oviktig information. Han tror säkert att Wesker döljer någonting också, fast det gjorde han ju. Ungefär. Även om Crystal är någon egentligen. När hon tänker efter så är hon otroligt glad att hon inte behövde tala med polismännen. Mest för att hon aldrig skulle klarat av att hålla masken.

Wesker nickade.
"Den ändra och yngre polisen går inte ihop. Det är ett sätt att få dem förvirrade och lättare att manipulera dem då" sa han leende och skrattade sedan.
"Klart han blev, det visste jag att han skulle. Han kommer försöka övertala dem andra två att jag gömmer något men de kommer bara tysta honom. Enklaste sättet att bli av med dem" sa Wesker och tittade ut genom fönster när de gick.
"Mår du bättre nu?" Frågade han vänligt.

"Mycket." Svarar Crystal och reser sig, fast hon smyger sig liksom fram till fönstret istället för att inte bli upptäckt om poliserna tittar bakåt eller liknande. Hon är lite rädd för det. "Tack så mycket." Säger hon till Wesker och kramar hans arm. Vilket råkar vara det enda hon skulle förmå sig att krama, mestadels för att hon inte vet vad som är helt accepterat enligt normen.

Wesker vände sig om emot henne och log lättat.
"Det glädjer mig att höra. Jag var inte säker på vad som krävdes för att få dig bättre. Jag har aldrig sett någon använda stormhatt emot en varulv" sa han lågt och la en hand på hennes hand och log stort emot henne.
"Inget att tacka för, det är en självklarhet, man hjälper dem man tycker om" sa han enkelt och såg sedan ut genom fönstret och hur polisen försvann.

"Det hade varit värre om de skjutit mig med stormhatt. Direkt kontakt är giftigt." Förklarar hon som smått, hon hatar stormhatt. Hennes blick drar sig automatiskt till hans hand, av någon anledning. Men för tillfället döljer hennes hår vart blicken tagit sig. Hon tittar upp igen. "Du skulle inte kunna hjälpa mig genom att berätta vilken del av London vi är i?" Frågar hon, eftersom hon inte har en aning om var de är, inte direkt så hon kan hitta tillbaka åtminstone.

Wesker nickade förstående.
"Vi är på Oxford Street" sa han och log emot henne. "Har du aldrig varit här? Frågade han. Wesker tittade ut på gatan som förvånats värt låg tom.

"Nej, jag känner inte igen det." Svarar Crystal med lite flackande blick. Ugh, hon borde vara ute mer så att hon inte blir helt handfallen så fort hon kommer till en ny plats. "Vänta, är det här som Oxford, det stora universitetet ligger?" Frågar hon intresserat. Det är i princip det enda hon vet om Oxford. Alla nobla människor kommer dit för att studera, och Crystal som knappt kan läsa.

"Vi får ta en tur i staden tror jag" sa Wesker leende och skrattade sedan vänligt.
"Nej det är staden Oxford, vi är fortfarande i London. Varför gatan heter Oxford Street vet jag inte, kanske för att sen tillslut leder till Oxford men det verkar långsökt" sa Wekser fundersamt. Han hade inte lagt någon vikt vid namnet på gatan när han köpt huset. Han ville bara ha ett fint hus och ett säkert hus.