Ett plus ett är lika med fyra

Zuko tittade på henne och log roat när hon lämnade grottan, de verkade vara ganska lika. Han hade reagerat som henne om än inte värre om någon föreläste för honom. Men när han var den som föreläste spelade det inte lika stor roll. Han ville tala om för henne att hon inte skulle ta honom för vem som helst. Han lutade huvudet bakåt och såg upp i grottans tak. Han lät en eld leka i handen.

Aravis sparkade till en sten och svor till, hon hatade när folk föreläste för henne som om hon inte visste något. Okej hon visste inget i detta fall men det var inte samma sak. Ilsket drog hon upp en av dolkarna och kastade den hårt i närmsta träd. Allt med undertryckt ilska och ett skrik som hon aldrig släppte ut det skulle vara dumt att skrika i skogen där helt för henne okända varelser befann sig. Regnet strilade ner och hennes kropp darrade men det var inget hon lade märke till. Endast träden, stenarna och skogen fick ut för hennes tysta vrede, ingen skulle komma och föreläsa för henne speciellt inte han som inte fattade ett skit.

Zuko snurrade uttråkat på handen och såg på elden och hur den ändrade färg. Han började undra vart Aravis tagit vägen men han tänkte inte leta upp henne. Zuko kände sig rastlös och han reste sig upp och gick ut i regnet. Han kände regnet fall ner över kroppen och slöt sedan ögonen och började leka med den blåa elden som var det närmaste riktiga blixtar han kunde framkalla.

Aravis ilska hade lagt sig och hon såg mest ut som en dränkt katt. Såg man henne nu såg hon ut som den mest oskyldiga varelsen i världen. En sådan som man bara ville skydda och ta hand om. Hon började gå tillbaka mot grottan där hon såg Zuko och hon stannade upp och betraktade honom. Han hade sagt att han inte bara var en brasa och det hade hon heller inte trott att han enbart kunde.

Zuko rörde fingrarna i enkla rörelser och blixten förflyttade sig ut ur hans fingerspetsar och han log. Att hantera en kraft som var så mäktig att de kunde döda honom om han gjorde fel var något han fann roande. Det fick hans puls att öka, samtidigt som det hade lugnande inverkan på honom. Han släckte blixtarna och satte sig skräddare ner på marken för att hämta andan.

Aravis såg på honom med stora ögon, stora rädda ögon men det var inget hon skulle erkänna ens för sig själv att detta skrämde vettet ur henne. Det var något hon inte kunde eller kunde kontrollera och detta skrämde henne. Hon betraktade honom tyst och bet sig i läppen då han hade slutat om han nu hade tänkt att börja igen detta var inget svärd kunde rå på.

Zuko reste sig upp när han återhämtat andan. Han var fortfarande ovan vid att använda dessa krafter och det var med nöd och näppe han lyckats besegra Azura med dem. Han såg på Aravis som kommit tillbaka men sa inget utan gick in i grottan igen. Han kände hur våt han var och det var i stunder som denna han önskade att han var waterbender, men hans eld fick duga i stället, den skulle torka kläderna hyfsat fort ändå.

Aravis följde tyst efter honom och kom in i den torra och varma grottan. Hon satte sig framför brasan och stirrade tyst in i den, "Jag sa aldrig att jag inte trodde att du inte kunde göra mer. Men jag vet inget om det." Sa hon med en röst där man kunde höra lite av den irritation och ilska hon kände även om hon hade gett utlopp för den nu. Det var hennes sätt att be om ursäkt även om hon inte ansåg att hon gjort fel.

Zuko tittade upp på henne.
"Jag vet att du inte trodde det, och jag menade inte att föreläsa för dig. Jag själv hatar när människor gör det och jag brukar undvika det. Men jag antar att min farbror har lyckats lära mig några av hans vanor" sa Zuko och ryckte på axlarna.

Aravis nickade, vad skulle hon säga? Hon hade bett om ursäkt och han med, båda på sitt vis och hon gissade att de egentligen var av samma skrot och korn båda två. Hon mötte hans blick och bet sig i läppen, "Tycker du inte skall hålla dig till hans vanor." Sa hon uppriktigt och kramade ur vattnet ur håret och värmde sig framför brasan för att bli varm och torka.