PRS (Matizze)

(Tydligen inte xD)

Nathan vände sig om, snabbare än någon människa skulle kunna uppfatta och såg hur Lutscher blockerade demonen. Själv la han en hand på hans axel. Han var inte helt säker på att det var demon än, så han kunde inte attackera honom...

---------------------

Viktoria började försöka komma loss ur mannens grepp. "Släpp mig!" väste hon till då hon lyckades få handen att glida från hennes mun en liten bit. Hon fick också sin ena arm fri och armbågade mannen så hårt som hon kunde i hans mage. Greppet lossnade ytterligare då.
Hon lyckades lita loss sig helt men hann bara något steg innan en smärta ifrån hårroten fick henne att högt flämta till. Kvinnan hade ett rejält grepp om hennes hår. Förbaskade hår!
Viktoria försöka göra samma knep på kvinnan, att armbåga henne, men mannen kom till kvinnans hjälp. "Du kunde ha sluppit det här" morrade han innan han höjde en stor sten han måste ha plockat upp från gatan. Han dängde den sedan så hårt mot hennes huvud att Viktoria inte såg annat än svart.
Nöjt så pustade mannen ut och släppte stenen som med en duns föll till marken. Han plockade upp Viktoria som tuppat av och slängde henne över axeln.

Handen hann knappt landa på Devons axel innan Devon böjde på knäna och lutade sig framåt för att bli av med den. Det hela gick så snabbt att det såg ut som en rörelse, och i samma svep försökte han snurra runt så att han kom undan benet som blockerade honom från att fortsätta framåt. Något som visade sig vara omöjligt då den enda sida som var fri för närvarande bestod av mörkt djupt vatten.
Det hade hur som helst varit omöjligt för Devon att hålla kvar sin mänskliga förklädnad i närvaron av två Reapers. De hade säkert redan märkt att han inte var mänsklig och Devon tjänade inte på att låtsas vara obeväpnad och oförberedd om deras nästa drag var att sticka honom full av hål och skilja hans lemmar från kroppen. Devon hade hört ryktas att Dödsvapen var något av de få saker som faktiskt kunde döda en demon, och han kände inte för att vara en av de som provade myten.

--------

Det var emot en Reapers lagar att lägga sig i den mänskliga världen eller ta själar som inte fanns med på listan som tilldelades i början av varje uppdrag. Det var å andra sidan aldrig uppskattat att låta en demon springa fritt heller, skammen från att texta ursäkter för att ha förlorat själar till en demon var obeskrivlig. Lutscher kunde bara föreställa sig hur han skulle må om han tvingades göra det. Lutscher själv hade nämligen, tack och lov, aldrig råkat ut för någonting sådant, men han föredrog att hålla det så.
När den misstänkte på ett ytterst icke-mänskligt sätt dök undan för Moss hand besannades Lutschers misstankar och han blängde på demonen utan några varma känslor alls. Lutscher var inte mannen som dolde sina känslor - även om han hade velat hade han inte kunnat.
Fullt fokuserad på att inte släppa förbi demonen kunde Lutscher dock inte lägga något fokus på att ställa frågor eller lägga fram krav, demoner var kända för att lyckas slingra sig ur det mesta och han ville inte vara skälet till att de på ett eller annat sätt tappade den. Därför sköt han en menande blick mot Moss. Lutscher hade hört berättas om Moss irriterande upptåg och antog att mannen därför var duktig på att tala, för någon nytta måste han väl kunna göra?

Nathan kände sig faktiskt lite upprymd. Han hade aldrig mött en demon förut. Han hade bara hört om dem och hatat dem. Och tack vara det han hört så visste han att demoner övermänskligt snabba och starka. Men om de hade ett kontrakt så kunde de bli binda till det.
"Du måste vara vår käre demon som gett oss så mycket jobb att sköta" sa han sakligt och la en hand på sitt dödsvapen. "Vart har du din mästare?" flinade han sedan. Om ungen var i närheten kanske de kunde utnyttja det.

------------------------

Mannen började gå, och kvinnan och gumman följde efter. Ingen märkte dock fotot som flög ur Viktorias ficka till den smutsiga stengatan.
De fortsatte gå, och till deras tur så var det inte en människa ute nu, i alla fall inga med rent mjöl i påsen. Och tillslut stannade de framför ett stort, men mycket slitet hus. Mannen låste upp dörren med en nyckel och bar in Viktoria.
Det var lika slitet där inne som det varit utanför. Och det fanns bara ett tomt bort med en stol och en trappa till nästa våning.
Mannen la ner Viktoria på bordet och skulle precis vända sig om då något fångade hans blick. Han drog undan håret från hennes panna och flämtade svagt till då han såg märket i hennes panna som svagt lyste.

Med ett brett flin och en respektlös böjning på huvudet tog Devon av sig skärmmössan och vände på huvudet så att hans blodröda ögon kunde möta den Reaper som nu talade till honom.
"Jag skulle säga att det var trevligt att råkas, men tyvärr är jag inte tillåten att ljuga", sade Devon och log svagt. Hans ögon flackade för en sekund till det svärd som Reapern lagt handen på, vilket kanske eller kanske inte var hans dödsvapen. Om svärdet var dödsvapnet behövde Devon bara hålla sig på tillräckligt långt avstånd för att det inte skulle kunna nå honom, men om svärdet istället var en fälla för att invagga honom i falsk säkerhet... Devon hade för övrigt ingen aning om i vilken form den andra Reaperns dödsvapen var.
Det är först vid Reaperns fråga som Devon insåg att han inte hade den blekaste aning om var hans mästare befann sig för närvarande. Det tänkte han självklart inte erkänna för de två männen. Han borde ha följt efter sin misstress, Devon insåg det nu. Till skillnad från de här två männen skulle hans misstress aldrig ha lagt märke till att han följde efter henne om Devon inte hade velat att hon skulle göra det.
"Jag må ha fråntagits rätten att ljuga, men det betyder inte att jag måste berätta allt för en främling som ni", svarade Devon med ett litet flin. Han visste var hans misstress var nu, hon måste ha flyttat bort håret från märket och den enda anledning Devon kunde se för det var för att hon snart skulle kalla honom. "För jag skulle föredra att vi stannade främlingar. Jag tänker inte störa ert arbete här, jag har bara en själ i åtanke och den själen är inte en som jag kommer att konkurrera med er om. Med det sagt skulle jag föredra om båda parter kunde fortsätta med det som de tidigare höll på med."

--------

Lutscher kunde inte hålla tyst längre. Demonen hade ignorerat honom i evigheter nu vilket bara hade ökat hans misstänksamhet för att den skulle göra en oväntad sprint i vilken sekund som helst, men istället hade den föreslagit något så... skrattretande! Han hytte med näven åt ohyran.
"Det är redan ditt förbaskade fel att vi är här!" spottade Lutscher ur sig. "Hur kan du bli mer inblandad och störande än så här, huh?" Han ville inte ha tomma ord. Han ville ha löften, nedsatta på pränt med nedskrivna straff. Och inte ens då var Lutscher säker på att han skulle tro på den här demonen. Inte efter allt han hört.

Nathan drog lätt ut sin katana. Självaste bladet var i silvrigt och skinande stål och handtaget var i en kolsvart metall. Han höll den i sina händer som om det var ett träsvärd. "Jag vet" sa han sedan flinande om att han inte skulle berätta något.
"Men jag har andra metoder till att få folk att prata". Han flinade igen och drog en hand längs bladets ena sida. "Detta, är ett dödsvapen, som du nog vet så kan det ha ihjäl en demon också". Han svingade det sakta i luften framför sig. Detta älskade han, att retas...
"Jag vet, men jag vill inte vara främlingar, du har gett oss förfärligt mycket pappersarbete, och vi vill ha alla själar också". Det kunde ju hända att hans mästare dog och han inte hindrade det...Då skulle de få själen.

--------------

Mannen studerade noga flickan. Det där var nog ingen vanlig tatuering, och vilket skumt ställe att ha den på...Hon såg ju ut som vilken vanlig gatunge som helst...Blek, mager och väldigt smutsig. Men hon hade något speciellt över sig på samma gång.
Han sträckte fram sin hand igen och strök över det besynnerliga märket. Men snabbt drog han tillbaka handen. Det var som om märket pulserade...Som ett hjärta. Och det var varmt, han brände sig nästan på det.
"Vad är du för en häxa då?" mumlade han lågt och täckte över hennes panna med luggen igen.
Mannen tog tag i henne igen och bar henne uppför några våningar. På varje våning fanns inget mer än stolar och en massa dörrar där mänskliga ljud kom ifrån.
Han kom till sista våningen tillslut och öppnade en dörr, rummet var helt tomt förutom lite tygbitar som låg på marken.
Han lutade henne mot väggen och tog tag i tyget. Han band hennes händer bakom hennes rygg och hennes fötter. Om hon var en häxa så ville han inte att hon skulle komma loss så lätt. För säkerhetens skull så satte han munkavel på henne också.

(Är det bara som jag fått för mig...Men demonerna känner väl ifall deras mästare skadas eller något? Och förresten, om du vill kan jag ge dig en länk till animen ;3)

[Det har jag faktiskt ingen aning om... Det står ingenting om det i mangan men å andra sidan skadas Ciel sällan fysiskt i den, och aldrig när Sebastian inte är i närheten... Jag hade fått för mig att de bara kan se var deras mästare befinner sig om märket är synligt, men det vore ju att bryta kontraktet om de lät sin mästare dö... Alltså borde de känna av när deras mästare befinner sig i ett dödläge, hm?
Jag tror nog att jag kan hitta den själv annars, med tanke på att jag såg hälften av första animen för något år sedan. Jag är dock inget fan av anime och tyckte att första animen var usel jämfört med mangan så... jag föredrar mangan och inte animen som baserats på den ^v^]

Devon granskade det som nu var ett bekräftat dödsvapen. Det svarta stålet blänkte svagt i ljuset från den nedgående solen och Devon höjde med en road glimt i ögonen ena ögonbrynet.
"Så ovanligt", sade han lätt. "Att få folk att prata brukar annars vara min specialitet. Det verkar dock som att det finns olika sätt för att göra även någonting sådant", fortsatte han och nickade menande mot svärdet. Han stod för nära, det hela var för sårbart. Han behövde ha reda på vad den andra Reaperns dödsvapen var, och det snarast. Om han lyckades hota männen till en viss nivå... nej, ord hade för liten makt över de här männen... om inte... Devon kastade en snabb blick på den kraftiga mannen vars ben och kroppshydda fortfarande blockerade hans väg ut.
"Ge mig ett förslag så ska jag överväga saken", svarade Devon den storväxta mannens fråga om hur han kunde bli mer inblandad. "Lutscher var det? Är inte det tyska för klubba, som i godis? Får jag fråga vilken del av dig som namnet relaterar till?" Devon kastade en lång blick på mannens skrev vilket tydligt förklarade i vilka banor han tänkte innan han skiftade blicken till den andra Reapern igen. Det var verkligen irriterande att röra så mycket på huvudet, varför kunde de inte bara stå bredvid varandra så att de kunde prata som vanligt folk? Typiskt Reapers att krångla till allt!
"Vad sägs om en kompromiss?" föreslog Devon och hans röda ögon lyste. "Eftersom jag tydligt ligger i underläge låter jag bli själarna som tillhör ert lilla 'uppdrag' i utbyte mot att ni låter bli mig och min misstress?"

--------

Demonen hade vänt på huvudet precis i tid för att missa att se Lutschers ansikte byta färg. Det var nu högrött av ilska och förödmjukelse och han knöt nävarna tills naglarna grävde in i handflatorna. Han var van vid att folk skrattade åt hans namn, men att höra en demon göra sig rolig över det och sedan förödmjuka honom på en sexuell nivå... det var bara för mycket.
"Vad sägs om en kompromiss?" hörde Lutscher demonen säga som genom en dimma och tvingade sig själv att lyssna. Det var i stort sätt samma erbjudande som förut, fast med nya ord. Med två synkade 'ka-chunk' kom de båda sågbladen ut ur Lutschers handskar och han knöt nävarna ännu hårdare.
"Vad sägs om nej?" svarade han med en röst som darrade av återhållen ilska. Hans ena hand for upp så att sågbladet nästan snuddade vid demonens nästipp.

(Hm, som jag minns i ett anime avsnitt så blir Ciel skadad, och Sebastian känner av det på något sätt, som om nästan han skadas också^^
Okka, första avsnittet är lite halvt bra, men det blir mycket bättre när Grell kommer in :3)

Nathan satte upp katanan mot demonens hals och flinade. Han skulle med glädje ta hand om en demon, de förstörde bara jobb för dem...Han hatade att få jobb förstört och tillkrånglat. Och det var roligt att använda dödsvapnet....
Då han gjorde sig rolig över Lutschers namn så harklade Nathan till för att inte skratta. Det var faktiskt en rolig anmärkning i hans smak. Demonen var ju inte alltför hemsk...
"Inga kompromisser här..." flinade han. "Vi kan allt ta dig här, och sedan din lilla misstress som gett oss så mycket besvär, det skulle vara ett nöje".

----------------

Viktoria rörde plötsligt på sig och slog upp ögonen. Men då hon inte fick fri armarna eller benen så försökte hon säga något. Men munkaveln stoppade upp allt ljud.
Mannen såg nöjt på henne från andra sidan rummet. "Du kommer inte härifrån" flinade han och gick fram till henne. "Du var dum nog att försöka stjäla från oss". Han drog ner hennes munkavel en aning.
Viktoria tog chansen och bet hårt tag i mannens finger. "Jävla slyna!" skrek mannen till och drog bort sin hand innan han satte den och den andra handen mot hennes hals.
Viktoria försöka spraka till honom, men det gick inte med ihopbunda fötter. Istället så kände hon hur hon inte fick i sig något syre och att det började flimra för ögonen. "De..von.." fick hon fram nästan ljudlöst.

[Jag tyckte faktiskt att allt var frid och fröjd ända tills Angela kom in...
Då tycker jag att vi kör så också, det låter enklast så ^v^]

Lutscher gav sin kollega en blick som bara var till hälften bestående av det illa tillbakahållna raseriet. De kunde inte ta demonens misstress. Reapers var bara tillåtna att ta de själar vars ägares namn stod på listan. Det var ingen information som demonen framför dem behövde ha reda på men Lutscher kände inte alls att man ens skämtade om någonting sådant. Moss hade dock satt huvudet på spiken, man kompromissade inte med en demon. Nu var allt som fanns kvar att göra att fria världen från den här styggelsen. Med ett svagt surrande började sågbladet som just nu befann sig bara några millimeter från demonens nästipp att rotera. Han såg att Moss dödsvapen även det hade gjort sig redo på att användas. Det här skulle gå både snabbt och smidigt.

--------

Med ett svärd mot halsen och ett surrande sågblad framför näsan gjorde Devon sitt bästa för att rita upp sitt nästa steg. Hans misstress hade kallat honom, och med tanke på att det blev svårare och svårare att få in luft befann hon sig just nu i ett dödläge. Det skulle ta ungefär en timme för en människa att verkligen hamna bortom all räddning, men Devon skulle gärna se att han tog sig dit innan det hela gick så långt då det kunde leda till stora skador på kroppen. Devon tvivlade på att en hjärndöd misstress själ skulle vara en delikatess. Han tvivlade på att han ens skulle kunna ta den.
Nu visste han vilken form båda männens dödsvapen hade, vilket hjälpte en hel del. Nackdelen med det hela var att han nu hade båda pekandes mot sig i ett stängt område. Uppåt var inget alternativ, och inte heller framåt eller bakåt. Då återstod bara... I ögonvrån såg Devon hur Themsens mörka vatten trögt gled fram på hans enda fria sida. Han undrade om det var tillräckligt tjockt för att dölja de kroppar som antagligen föll i den lite nu och då, och om det var tillräckligt motbjudande för att hindra folk från att hoppa i efter dem. Det fanns antagligen bara ett sätt att ta reda på det.
"Så synd, vänta er inte samma generösa erbjudande nästa gång", sade Devon med ett leende innan han snabbt tog steget över kanten och ner i det mörka vattnet, noga med att inte skära sig på något av de vassa blad som längtade efter att få sitt blod på sig. Så det var alltså så här det kändes att vara en sten? Så utomordentligt långtråkigt.

(Okka! ;3 Men i alla fall; Här är en länk till det avsnitt där det börjar bli riktigt bra, ifall du är intresserad; http://www.watchcartoononline.com/black-butler-episode-5-english-dubbed )

Nathan besvarade blicken. Vadå? Han kanske inte vet hur vi är bunda...Och hon kan hamna på listan! sa han med sin blick och drog tillbaka katanan en aning för att kunna få kraft att skära halsen av demonen. Det skulle gå fort, demonen skulle inte klara sig undan!
Men att demonen skulle hoppa in i vattnet hade han inte väntat sig. Förvånat stannade Nathan till och sänkte katanan, vem ville sjunka ner i det där vattnet?!

------------------

Viktoria kunde inte göra något för att få mannens händer att släppa hennes hals. Hon kunde knappt röra sig då det började ringa i öronen på henne, och hon knappt kunde se mannen framför sig. Skulle hon dö såhär? Strypt av någon okänd man? Det skulle vara ett hemskt sätt att dö på.
Mannen släppte taget med ena handen för att dra undan hennes lugg. "Du är en häxa! Det där måste vara djävulens märke!". Han tyckte handen mot hennes hals igen och det blev helt svart för hennes ögon. Hon var vid medvetande men såg inget annat än mörker...Och kände bara smärta från att inte få in någon luft.

Lutscher mötte Moss blick bakom demonens svarta hår och kunde inte låta bli att fundera på vad den uppstudsiga blicken betydde. Han lade till det på listan om allt han skulle ta upp med sin kollega när det här var över, förutsatt att han fortfarande kände att ämnet var aktuellt.
Då Moss drog bakåt sitt svärd ville Lutscher inte vara sämre och drog handen bakåt några centimeter som för att samla kraft. Det var bara ett litet problem med det hela, någonting avgörande som de båda verkade ha missat att lägga till i beräkningarna, och Lutscher insåg det precis då demonen avslutade sin mening och föll ner i det mörka vattnet. Det fanns inte den minsta chans att se något i det grumliga vattnet och Lutscher svor till. Bara för att vattnet inte hade varit ett flyktalternativ för honom - han kunde ju inte ens simma! - betydde det inte att det inte var ett för en demon! Det var ingen mening med att hoppa i efter heller, inte när demonen skulle ha ett sådant enormt övertag. Lutscher var inte rädd för att dö, det hade år av själinsamlande förberett honom på, men han såg ner på folk som dog bara för att dö.
"Helvete!" svor Lutscher och bet sedan ihop käkarna hårt för att undvika att säga något opassande i ren ilska.

--------

Devon tog sig snabbt genom den förorenade floden. Det hade utan tvekan en annan densitet än luft, och antagligen än annat vatten också, men Devonn skulle ha skämts något otroligt om han hade varit långsammare under vattenytan än vad han var över den. Han duckade under en flytande madrass här och svängde för en säck med oidentifierbara föremål i där samtidigt som han följde den riktning i vilken hans misstress befann sig. Hans luftvägar var nu helt blockerade igen, eller åtminstone kändes det så vilket tydde på att hans misstress knappast kunde må så bra just nu. I en båge som utsmyckades med en framåtvolt för att skaka av så mycket utav vattnet som möjligt landade Devon på kullerstenen och några sekunder senare befann han sig på tröskeln till ett slitet fyravåningshus. Så när det inte fanns plats till att expandera på bredden byggde man på höjden alltså? Devon kunde inte låta bli att undra hur många fyllon som skulle behöva luta sig mot huset samtidigt för att få det att välta och antog att det nog faktiskt inte skulle behövas så många. Med sådant i tankarna öppnade Devon dörren och steg in.
Den första våningen var så klasslös som någonting skulle kunna vara, och vid ett slitet bord satt en lika sliten kvinna på en ännu slitnare stol och stickade in ett meddelande i ett par sockor. Devon slog henne medvetslös fortare än vinddraget från den öppnade dörren nådde hennes näsborrar och fortsatte sedan uppåt, den översta våningen var hans destination då det var därifrån doften av hans misstress kom. Efter att ha knackat fem gånger på väggen som gick parallellt med trappan tog han det sista trappsteget upp till den våning där hans misstress befann sig.