Where magic lives. (privat)

Amia förvånades ännu en gång över främlings snabbhet. Hon hade aldrig sett något liknande förut men det fanns inga krigare i Rimania.
Hon greppade tag i Anans arm och stoppade han i hans försök att hjälpa kvinnan vars ögon var fyllda med rädsla. Hon tog sig förbi honom.
”Det är ingen fara”, sade hon lugnande och satte sig ned på huk jämte henne.
Kvinnan höll i ett desperat försök att skylla sig upp sin klänning med tårar rinnande nedför sina båda kinder. Vid Aminas framsträckta hand ryggade hon ytterligare något och Amia lade märke till att blommorna som så noga målats på henne hade blivit utsmetade med blod. Hon kunde inte riktigt säga vems eller när det hade hänt.
”Jag ger dig mitt ord att du nu står under mitt beskydd och jag kommer inte tillåta att någon rör dig igen.”
Amia lyfte den vita klänningens långa ärm och blottade sin hy med de inbrända märkena som indikerade att hon var en av de fem.
”Min son, de tog min son.” Kvinnan brast ännu en gång ut i gråt.
”Ge mig din mantel”, beordrade Amia Anan.

Anan stannade upp då Amia tog tag i hans arm och såg på kvinnan och sedan mot de döda soldaterna. De två hade förtjänat att dö, de som gav sig på en oskyldig och harmlös kvinna missbrukade den makten de hade. Han tänkte aldrig ge sig på någon själv...
Han räckte sedan fram sin mantel som var grå med stänk av blod och smuts.
"Vi måste härifrån, eller ta skydd, det är för öppet här" varnade han sedan Amia. Om någon kom bara fram bakom något av huset så skulle de vara upptäckta.

Amia tog emot manteln och lade den om kvinnans bara axlar för att sedan hjälpa henne upp på fötter.
”Led vägen”, sade Amia emot Anan.
Amia kände inte till de här delarna av staden. De vistades inte ofta bland vanligt folk. Inte utan någon av deras vägledare som ofta var upptagna på andra håll.

"Vi borde försöka ta oss till utkanten av den här staden" mumlade Anan och började sedan gå. Han gissade på att de inte var alltför långt ifrån utkanten.
Han ledde dem runt några hus och inte mycket hördes mer än rop i fjärran.
De kom tillslut fram till ännu en stor öppen plats, troligtvis ett torg. "Jag kollar vägen" sa han snabbt till Amia och kvinnan och steg ut till det öppna.
"Där!" hörde han någon ropa och vred på huvudet, en hop soldater stod uppe på en byggnad, de var troligtvis vakter så ingen kunde fly undan....

Amia tog emot manteln och lade den om kvinnans bara axlar för att sedan hjälpa henne upp på fötter.
”Led vägen”, sade Amia emot Anan.
Amia kände inte till de här delarna av staden. De vistades inte ofta bland vanligt folk. Inte utan någon av deras vägledare som ofta var upptagna på andra håll.

(Det verkar som du råkat kopierat ditt förra svar hm? xD)

[Haha, förlåt. Skriver allt i ett word dokument och glömde nog bara kopiera det nya. x) Jag är väldigt förvirrad ibland. ]

Amia stannade kvar där han lämnat dem. Med armarna runt kvinnan i ett försök att trösta henne vilket verkade vara en omöjlighet. Tysta tårar fortsatte att rinna nedför hennes kinder. Så hörde Amia ropen ifrån det håll Anan försvunnit. Hon släppte kvinnan som sjönk åter igen till marken, för svag för att orka stå själv. Så kände hon en närvaro bakom sig men hann inte handla innan hon kände en kall egg emot sin strupe. Kniven hon haft var instoppad i hennes bälte.
”Var mycket stilla”, sade en hes röst lågt i hennes öra.

(Det förklarar saken ;3)

Anan drog fram en kniv och bedömde avståndet mellan honom och männen, så långt kunde han nog inte kasta...Och de var för många för att han skulle kunna döda de alla.
En av männen drog fram en båge uppe på byggnaden och siktade mot honom.
Han såg hur pilen flög iväg mot honom och började springa, men pilen var snabbare än honom, även om Anan lyckades undvika det dödande skottet.
Pilen borrade sig in i hans överarm, genom muskler och senor, men han fortsatte springa som om han knappt märkt den. Tillbaka mot de båda kvinnorna.
Snart hade han kommit in i gränden igen och stelnade till då han såg Amia med kniven mot strupen.

Amia såg hur Anan kom springande, hur han stelnade till. Hon uppfattade hur blod rann nedför hans arm samtidigt som hon kände den äldre kvinnan röra sig bakom henne. Kvinnans hesa röst var ingen hon kunde placera men hon var inte en av främlingarna.
En pil for genom luften, delade den emot Anan.
”Nej”, sade kvinnan och pressade knivens egg emot Amias hals hårdare även om den ännu inte borrade sig genom hyn.
Det var som om hon var ledare över någon eller några som skickat iväg pilen.
”Han är märkt, din dåre.”
Hennes röst var hård och åter igen lättade trycket emot hennes hals.

Inte först nu så kände Anan smärtan ifrån pilen i hans arm. Hans hand tog tag i den med ett krampaktigt grepp och drog långsamt ut den med plågsamma ljud ifrån sig.
Tillslut var den ute och han såg den nya pilen emot sig, men denna gång hann han hoppa undan ordentligt.
"Släpp henne" beordrade han kvinnan lågt.