PRS mellan Amaanda och mig!

Micaela klappar Audrey på axeln. "Det blir bra. En dag kommer de att inse att du är en underbar vän." Sedan ler hon lite mot Audrey. "Vi kan hitta på något kul kanske?"

"Jag vet inte riktigt", säger Audrey och sväljer. Hon ler blekt åt Micaela. "Jag är så trött och..."
"Det är lugnt, Audrey", avbryter Adam snällt.
"Vi fattar", instämmer William.
"Jag tror jag borde gå och tänka över saker och ting."
"Du är en sann ravenclaware", säger William och himlar med ögonen.
"Vill du ha sällskap?" Frågar Adam.
Audrey skakar på huvudet. "Nej, jag... åh, förlåt. Ni är verkligen snälla som bryr sig, men."
Hon kan inte formulera sig ordentligt, men hon hoppas att de förstår hur tacksam hon är.

"Gå du, om du vill." Micaela ler så snällt hon kan. "Vi förstår dig." Det blev en lång tystnad. "Eller hur?" Micaela puffade William lite försiktigt i sidan. "Ja.. Absolut, vi fattar Audrey!" William log mot Audrey. "Ja, men vi ses väl sedan, Aud?" Adam klappade Audrey vänskapligt på axeln.

Audrey nickar häftigt och ler bländande innan hon snurrar runt och går tillbaka samma väg som de kom. Så fort de andra turneringsdeltagarna är utom synhåll bleknar hennes ansikte och hon börjar småspringa mot ravenclawtornet. Snubblandes och med ansträngda flåsningar.
Hennes huvud är tjockt av alla tankar som rusar mot henne då hon banar sig framåt. Ett fnissande skratt från en hufflepuffare ekar öronbedövande och saktar ner omgivningen. Hela världen är bedövad och långsam. Elevernas rörelser runt henne är långsamma. En pojke som drar handen genom håret, långsamma skratt åt ett skämt hon är ovetandes om och en flicka som kastar med håret för att imponera på någon...
Snabba hjärtslag och ett huvud som dunkar högt av alla intryck.
Sedan kastas Audrey rakt ut ur det tjocka vattnet.
Och plötsligt är det inte långt kvar. Hon står utanför ravenclaws sällskapsrum och stirrar på den bronsfärgade örnen på dörren.
"Var hittar man någon som inte vill bli hittad?" Frågar örnen med sin sammetslena stämma.
"Snälla", bedjar Audrey. Hon skulle kunna lägga sig ner på golvet. "Snälla bara öppna dörren."
Det förvånar henne när det knäpper till i låset.
Audrey skyndar sig upp till sovsalen och slänger täcket över huvudet. Tårarna droppar ljudlöst nerför hennes kinder och ner på lakanet.