twilight eller HP roll (var med.)

Jag orkade inte mer, jag tänkte på Jasper.
Om jag någonsin skulle få se hanns underbara
ansikte igen, hoppas i alla fall att han hittar brevet.

Det var en befrielse att komma ut ur blodsugarna Cullens hus. Sam och Carlise hade diskuterat om det nya avtalet och ibland hade vi andra deltagit med förslag och frågor.
Ännu en gäng kände jag mig fri när kläderna var virade runt vristen. 'följ efter spåret nu.' Sa Sam och sprang i riktning mot La Push. Ingen frågade varför Sam inte skulle följa med, vi visste att Sam skulle följa med oss om det inte hade varit viktigt. Vad det nu va.
Jag började springa med de andra hack i häl. Jag var den snabbaste i flocken. Vi var nära Seattle när vi kom till en glänta där en kvinna satt. Det hördes snyftningar. Resten av vargarna gömde sig bakom träden medans jag gick fram (som människa. Även påklädd) till vampyren. jag kände igen henne från skolan.

Jag hörde någonting, tassar.
Jag kände lukten, ånej ''hundar/varulvar''.
Jag ställde mig upp och tittade mig
omkring, ingen syndes till.

Jag gick ut och jag gick genom gatan där Mike bor.
Jag knakade på huset där han bodde.
En kvinna öppnade, säkert hans mamma.
"Hej, kan jag hjälpa er?" sa kvinnan.
"Jag söker Mike Newton" sa jag.
"Oh, på baksidan!" sa kvinnan.
"Tack" sa jag och gick till baksidan, Mike satt i en hängmatta.
"Hej!" sa jag och satte mig bredvid.
"Hej" sa Mike.

Jag sprang vidare men mina ben höll inte.
Jag ramlade ihop och svimmade.
Jag blev liggande ett tag.
-Ahh, stönade jag när jag vaknade till liv.
Men mina ben orkade inte bära mig.
Jag såg ett ansikte jag kunde inte tolka det förens
jag slocknade.

Jag tog av mig skorna och satte upp dom i mattan.
Mike skulle precis kyssa mig då hans mamma kom.
"Jag har lite saft och kakor" sa hon och ställde dom vid mattan.
När hon gått kysste Mike mig.

Kvinnan började springa ifrån oss. Men det syntes att hon var trött. Även om det skulle ha gått snabbare som varg, orkade jag inte slösa ett till par kläder.
Jag var snabb som människa och som tur va så däckade hon av efter tvåhundra meter.
Jag sprang fram till henne och lutade hennes huvud mot mitt knä. Hon var iskall.
Mitt hat mot vampyrer försvann när jag såg hur hennes ansikte var förvridet av sorg. " Jake!" Den bruna vargen dök upp bakom bredvid mig. Jag lyfte upp kvinnan på Jacobs rygg. Det såg ut som att han ryste. Antingen av obehag.
När hon väl va på så satte kag mig själv på Jacobs rygg.
Och när jag hade tagit tag i hans päls så satte han iväg mot Forks.

Jag hörde något komma bakifrån. Utifrån skogen stormade Jasper in på stranden.
- Har ni sett Mejah?
Emmett dundrade fram bakom honom.
- hon har varit i närheten. Jag känner lukten. Emmett vrålade till Jasper som stod någon meter längre bort. Emmett gick fram till mig.
- Mår du bra? Det var iallafall inte dig som hon hade dödat.
Jag sa inget. Men jag visste att Jasper kände mitt konstiga humör.
- Ska jag följa med och leta? Föreslog Seth.
- Alla måste följa med. Sa Embry
- Vänta! Jag hörde Jakes tankar komma närmare.
- Dom kommer hit.
Mycke riktigt. Ut på stranden kom Jake, på hans rygg fanns en avsvimmad Mejah och en förbryllad Shannon.
Jacob slog sig ner i stranden. Shannon gick till Quil och Embry medans jag och Seth gick fram till Jake. Seth lyfte försiktigt upp Mejah. Emmett gic fram och tog i mött henne. Kasper stod i bakgrunden och var djupt fokuserad. Jag satte mig bredvid Jacob. Han slikade mig på kinden. Jag drog i hans mjuka päls. Jasper kom fram.
- Tack för att du tog henne.
- Vad säger han? Jasper kunde ju inte höra han tankar så han vände frågan till mig.
- Det var inte min idé, om inte Shannon skulle ögat upp henne på min rygg skulle jag gått iväg och låtit Sam vara arg på mig efteråt. Jake sa allt genom mig. Och jag släppte inte blicken från Jacob när jag sa det. Jag hörde hur Jasper muttrade och lämnade stranden.

Jag var fortfarande avsvimmad men ändå sade jag
svagt inte medveten om det.
-Ja, Jasper, viskade jag.
-Jasper, viskade jag högre igen.
Jag kände kroppen börja darra.

Jag log mot Mike.
"Är du en Cullen nu?" frågade Mike.
"Jag vet inte, det jag minns är att Carlisle sa var: Och du är som en i familjen" sa jag.
"Säker en Cullen!" sa Mike.
"Nej, det tror jag inte" sa jag.
"Men det gör jag!" sa Mike.
"Och varför tror du det?" sa jag.
"Varje gång du kom till sjukhuset innan din pappa dog, blicken han hade på dig var som om han önskade att du var hans dotter, du hälsade alltid vänligt på honom" sa Mike.
"Det bevisat ju inget eftersom jag inte sätt det" sa jag.
"När han hämtade Cullens ibland, när du gick förbi hade han samma blick, Esme med!" sa Mike.