Flickan utan minne

Nu kommer ett nytt kapitel, men tyvärr inte så långt, sorry!

Kapitel 24

Nästa morgon gick jag gäspande upp ur sängen och efter att ha blaskat lite vatten i ansiktet gick jag ner till frukosten tillsammans med Rose. Albus och Scorp var redan nere. De såg bekymrade ut och lutade sig över en tidning.
”Vad har hänt?” frågade jag när jag satte mig ner. Albus sköt över tidningen och jag och Rose började läsa med huvudena tätt ihop.

En förening som kallar sig för ”Nya dödsätarna” har bildats. Som namnet antyder är de fortfarande anhängare till Voldemort, och ser honom som någon slags martyr.
Föreningen består till största delen av folk som var för unga för att bli dödsätare under kriget, men de skyr inga medel så som de tre Oförlåtliga Förbannelserna.

Är detta början på ett nytt krig, frågade The Daily Prophets utsända, Emma Watson, trolldomsminister Kingsley Schacklebolt.
”Nej,” svarar Schacklebolt ”det vill jag inte påstå. Än så länge är det bara en liten grupp, och trolldomsministeriet är stabilt. Men jag vill inte för den sakens skull underskatta våra motståndare. Om man väntar tills det är ett stort hot kan det redan vara för sent, ett exempel på det är ju under början av Andra trollkarlskriget när dåvarande ministern nekade till Voldemorts återkomst. Våra Aurorer jobbar hårt med att ta hand om det här, och allmänheten rekomenderas ta till enkla säkerhetsåtgärder för att förhindra gruppens spridning.”


”Pappa kommer få mycket jobb med de där” sa Albus dystert. ”Jag hoppas verkligen att de inte sprider sig”
Vi åt vår frukost under tystnad och begav oss sedan till vår första lektion, Trolldryckskonst.

I kön utanför hörde jag plötsligt ett konstigt Shlurp och blev täckt med stinkande gyttja. Ett gällt skratt hördes bakom mig och jag vände mig om med vissa föraningar. Mycket riktigt stod Pamela Eakwood där.
”Äckligt smuts för en äcklig smutsskalle!” De skrattade som om det hade varit det roligaste de hört.
Jag gjorde ett ljud som påminde lite om ett morrande. Jag trodde inte att såna tjejer fanns mer än i amerikanska High School- filmer?
Men ville hon ha krig, då skulle hon få krig.

Kommentera gärna och kom gärna med konstruktiv kritik!

SUPER BRA!!!

Braa! Skriv mer!

Asum!

Men... Hur kan hon ha sett en amerikansk High school-film?!?!
Hon minns väl inget från sitt tidigare liv?
Låt henne få veta vem hon Egentligen är!

Hon kan inte komma ihåg var hon har sett det, bara att hon har. Det är liksom som när du vet att din lillebror ofta ljuger eller så men inte kan komma på en specifik gång. Hon har ju inte heller glömt hur man pratar, bara hur hon lärde sig det om du fattar vad jag menar? Hon har liksom glömt sina minnen men inte sina erfarenheter. Vet inte om det är så vid en minnesförlust riktigt men jag har hört att man kan prata efteråt så jag föreställer mig att det är så i alla fall...

Jag har en idé om hennes tidigare liv och varför hon tappade minnet(förmodligen bara seriefigursklassikern slå sig i en sten, eller chock) men den är rätt så rörig och tar jag med den blir det inte längre hp-fanfiction, så jag vet inte riktigt om jag ska ta med det eller inte.

Jaaag fattar. Men... Kan inte typ Dumbledore veta, lch berätta det?

Bra fanfic! Väldigt kreativ idé, vet knappt om jag hade kommit på den själv... ❤️

Sådär, äntligen har jag kunnat lossna lite från min skrivkramp och knåpa ihop nästa kapitel, varsågoda! Minns ni förresten?
I kön utanför hörde jag plötsligt ett konstigt Shlurp och blev täckt med stinkande gyttja. Ett gällt skratt hördes bakom mig och jag vände mig om med vissa föraningar. Mycket riktigt stod Pamela Eakwood där.
”Äckligt smuts för en äcklig smutsskalle!” De skrattade som om det hade varit det roligaste de hört.
Jag gjorde ett ljud som påminde lite om ett morrande. Jag trodde inte att såna tjejer fanns mer än i amerikanska High School- filmer?
Men ville hon ha krig, då skulle hon få krig.

Kapitel 25

”Miss Eakwood, vad är detta för fasoner? Tio poängs avdrag för Slytherin!” Det var professor Ebenhouse som kom gående i korridoren med en halvt urdrucken kopp kaffe i ena handen. Av hennes upprörda tonfall att döma hade hon sett allt. Med en snärt på staven förångade hon gyttjan och såg argt på Pamela. Men hon verkade tycka att tio poängs avdrag var ett rimligt pris att betala för att få förödmjuka mig.

Trolldryckslektionen och resten av dagen gick bra, men jag var fortfarande arg när vi gick upp mot uppehållsrummet.

Väl där inne såg vi James sitta med sina kompisar Felix och Duncan och visa dem något.
”Vad har du där? frågade Albus nyfiket
”Inget som du ska bry dig om” svarade James och höll upp föremålet, som såg ut som en bit gammalt pergament, högt över huvudet med ett retfullt leende.
”Du är för liten”
”Hey!” Albus klättrade upp på stolen och ställde sig upp för att försöka nå föremålet, men James ställde sig själv upp och eftersom han var några decimeter längre så var det lika utom räckhåll nu som innan. James leende blev ännu bredare. Albus insåg att han var besegrad och vände sig surt om. Vi gick till vårt vanliga pluggbord och lastade upp våra böcker, men innan vi han börja göra läxor hittade Albus någonting i sin väska. Det såg ut som långa hudfärgade snören. Scorp flinade och tog ett.
”Bra idé!”
”Vänta lite” sa Rose och grävde i sin egen väska och tog upp något som såg ut som vita plastbrickor. ”Farbror George gav mig de här för att testa dem.”
Jag kollade med rynkad panna på både snörena och brickorna.
”Fölägningsöron” förklarade Albus ”du kan använda dem för att tjuvlyssna på håll.”
”Och det här är förlägningsögon. Du blåser iväg den ena brickan, och så kan du tjuvkika genom den andra.”
Jag förstod inte riktigt hur de menade men tog ett snöre och rullade iväg den ena änden och stoppade den andra i örat. Jag kastade iväg en oval bricka mot James håll och den hovrade över deras huvuden. Till min förvåning såg jag att den andra brickan började visa en rörlig bild på dem, som en tv:skärm miniatyr. Jag såg hur Rose lade sin bricka mot ögat och jag gjorde detsamma.
Jag såg nu två överlappande bilder, en på uppehållsrummet med mitt vänstra öga, och en på James och hans kompisar med det högra. Jag höll handen för vänsterögat och såg nu som om jag flög över deras huvuden. Jag hörde deras samtal tydligt och klart i förlängningsörat.

”Är du säker på att den kan göra någonting alls då James?”
”Pappa skulle inte ha ett sånt här gammalt pergament i skrivbordslådan utan anledning. Dessutom så kom det upp någonting när jag undersökte den först, men jag kommer bara inte ihåg vad jag gjorde... Jag var tvungen att smita för att inte bli upptäckt, och när jag kommit undan var texten borta...”
”Kommer du inte ihåg någonting om vad du sa?”
”Typ något som Jag ber dig att visa din hemlighet ”
”Testa det då!”
”Redan gjort!”
”Testa igen då!”
”Jag, James Potter, ber dig att visa din hemlighet!” sa han med trollstaven mot pergamentet.
Till allas förvåning så började text dyka upp på pergamentet, som om en osynlig hand börjat skriva.

Herr Tagghorn är ytterst förvirrad av Ert påstående, eftersom Ni inte kan vara James Potter då han själv är det. Han ser detta som bedrägeri och ber er hövligen att förklara vad i helsike ni menar.

Alla, både vi fyra och de som lutade sig över pergamentet, så först mycket förvirrade ut. Men sen såg jag hur James verkade inse någonting och stirrade misstroende på pergamentet.
”Är du James Potter den förste? ” viskade han, fortfarande med trollstaven mot pergamentet.”Jag är James Potter den andre!”

Herr Tagghorn hälsar sitt barnbarn(?) och är innerligt glad över att kartan har nått en ny generations händer.

Herr Tramptass finner det oerhört roande och icke trovärdigt att herr Tagghorn över huvud taget har fått barn, för att inte tala om barnbarn, och hoppas innerligt att de har fått en välbehövlig dos hjärnceller från sina andra föräldrar, då herr Tagghorn inte har många att tala om

Herr Tagghorn tillägger att herr Tramptass är den minsta som kan säga något i det ämne.

Herr Måntand måste tyvärr instämma med båda herrarna Tramptass och Tagghorn när det gäller den frågan.


När han kommit över chocken över att tala med sin farfar spred sig ett leende över hans ansikte. Jag behövde inte telepati för att veta vad han tänkte i det ögonblicket. "Shit min farfar var cool!”
”Vad för slags karta är det sa ni?”

Herr Måntand hälsar att det är något man måste lista ut själv för att kvalificeras, men ger ledtråden att fundera på vad du skulle använda den till.

Herr Tagghorn tillägger att om svaret är ”planera läxor” ,”komma i tid till lektioner” eller dylikt, så avsäger han sig allt släktskap

James leende blev allt bredare när han märkte hur lik han var sin farfar.
”Jag skulle väl hitta på något rackartyg antar jag” flinade han.

Herr Slingersvans undrar om du svär högtidligt på detta?

”Jag svär högtidligt på att jag har något rackartyg i kikarn.”

Måntand, Slingersvans, Tramptass och Tagghorn
Leverantörer av hjälpmedel till magiska marodörer presenterar med stolthet
Marodörkartan

Linjer av bläck började sprida sig i alla riktningar på kartan. Jag flämtade till när jag förstod vad det var. Det var en karta över Hogwarts! Inte bara en karta, det var en rörlig karta som visade hur inte bara vissa trappor utan även hur elever och till och med rustningar rörde på sig. Alla var försedda med pyttesmå namnlappar, och visade var alla var i just detta ögonblick. Det var fantastisk magi!

Vi drog ut våra tjuvlyssningsredskap och Albus och Rose stoppade dem i sina väskor. Sen satte vi oss ner vid bordet.
”Det där var extremt avancerad magi! Förstår ni vilka formler det krävs för att visa alla som är i skolan? Det krävs inte så mycket för att visa var en speciell person är, men den där kartan gjordes långt innan vi var födda och vi finns ändå med! Och de där meddelandena! Det är extremt svår magi!” viskade Rose upphetsat.
”Och det är min farfar som har gjort den! Fatta vad coolt!”
Alla var väldigt imponerade över kartan och vi diskuterade olika användningsområden. Man kunde ha den till allt från att skolka utan att bli upptäckt (Rose var inte så tänd på den idén) till att se till att inga ”nya dödsätare” tog sig in på skolan.
”Vi måste säga det till James så att han kan hålla lite koll på det” sa Albus och reste sig upp.
Just det. Det var James som hade kartan, inte vi. Fasen också!

Är det någon som har lite konstruktiv kritik tar jag tacksamt emot den!

Coola medelanden! Jag skulle seriöst hänga i kartan hela tiden, om min farfar som 15-åring fanns inuti.
(Eller inte Inuti, men så att man nästan kunde prata med den!) James, berätta det för Din pappa. Han skulle nog bli överlycklig!

JAG HADE MISSAT ETT KAPITEL.
Dumma mig.
Hur kunde jag? Nu har jag iaf äntligen fått tid att läsa ikapp, och det känns strålande.

Först:
Vill jag berömma dig lite sådär mycket.
Du skriver fantastiskt! Helt klart en författare. Inte ett enda stavfel, perfekt grammatik...Och handlingen är helt otrolig. FAMOUS helt enkelt.
Fast det där vet du ju redan för det har jag sagt tusen ggr...MINST!
Och trots att jag gråter lite över att Draco inte är med så är det AWESUME ändå!

Jaja jag vet..Jag läser inte tredje generationen, i now. Men jag läser din ff:n för att jag inte kan låta bli. Den är som en drog för mig,
Med en snärt på staven förångade hon gyttjan och såg argt på Pamela. Men hon verkade tycka att tio poängs avdrag var ett rimligt pris att betala för att få förödmjuka mig. Det där är äckligt perfekt. Jag blir så AVUNDSJUK när jag läser din ff:n! Du är så otroligt duktig, kan inte förstå hur jag kan ha fler läsare än du, det kan jag faktiskt inte. Det här är tio ggr bättre än min smörja. Måste väl helt enkelt bero på Draco och Crabbe....Dem är ju inte med i din ff:n ...

”Du är för liten”
låter som en sån där underbar mening som Elli skulle kunna kasta ur sig till Draco bbara för att hon kan ♥3333

Det såg ut som långa hudfärgade snören
FÖRLÄNGNINGS ÖRON!!

Herr Tagghorn är ytterst förvirrad av Ert påstående, eftersom Ni inte kan vara James Potter då han själv är det. Han ser detta som bedrägeri och ber er hövligen att förklara vad i helsike ni menar. gah hur fan lyckas du? PERFECTION. Det låter precis som James!

Herr Tagghorn hälsar sitt barnbarn(?) och är innerligt glad över att kartan har nått en ny generations händer. Herr Tramptass finner det oerhört roande och icke trovärdigt att herr Tagghorn över huvud taget har fått barn, för att inte tala om barnbarn, och hoppas innerligt att de har fått en välbehövlig dos hjärnceller från sina andra föräldrar, då herr Tagghorn inte har många att tala om Herr Tagghorn tillägger att herr Tramptass är den minsta som kan säga något i det ämne. Herr Måntand måste tyvärr instämma med båda herrarna Tramptass och Tagghorn när det gäller den frågan. HAHAHAHAH!!! Seriöst , hur lyckas du?! Har aldrig skrattat så mycket någonsin! Är faschinerad över hur du kan få in så mkt humor...Känner att jag har mycket att lära av dig!

Jag vet att du vill ha kritik men jag kan faktiskt
inte komma med NÅGONTING. Det här kapitlet var fantastiskt helt enkelt. Det bästa du någonsin skrivit, du är värd ALLT beröm i världen, du är en talang!!!

Längtar mig galen inför nästa.
Draco också (trots att du klappade honom på huvududet på ett mycket förödmjukande sätt.)