Prs mellan Wolfie och Jessica

Vargen som väntade där nere lyssnade intensivt på människorna trots att han inte förstod orden. Den ville äta sitt byte i lugn och ro men där var för många människor för att vargen skulle kunna gå upp. Den lade sig surt ned och fortsatte vänta.

"Vargen, hur tusan kom den in?!" frågade Adeles morbror. Han grät inte men hans ansikte var extremt sorgset. "Vi måste hämta jägaren, vargen är säkert i närheten och då kan vi skjuta det monstret!". Han visste ju inte att vargen sprungit ned i källaren och Adele själv var för uppslukad utav sorg för att komma ihåg det för tillfället.
"Ja det måste vi...Adele...klarar du dig själv medan vi jagar vargen?" frågade hennes far henne med skrovlig röst.
Adele nickade med tårstrimmigt ansikte. De båda männen tog sig snabbt upp och sprang ut mot jägarens stuga.
Hon kunde inte sluta gråta, hon snyftade bara och kramade om sin döda och sönderbitna mor.

Vargen hörde hur männen försvann ut och njöt av att känna den svala luften en stund. Den kom ihåg sitt byte där uppe och hörde snyftanden. Honan måste ha stannat. Men det spelade inte vargen någon roll. Han kunde enkelt slå undan ungen med några nafsanden. Vargen slickade sig om huggtänderna och började gå upp för den knarrande trappan.

"Varför var den tvungen att döda dig mor?" snyftade Adele. Hon skulle heller ha upplevt att den dödat henne i sådana fall....
Hon hörde hur det knarrade till i trappan och mindes då vargen som stuckit ner där. Hon flyttade sin blick mot den och väntade. Den kanske skulle döda henne men hon tänkte inte lämna sin mor.

Vargen fnös och stod stilla för ett ögonblick. Vargens ögon snuddade vid honans och den höll svansen hög och styv. Den morrade djupt och sänkte hotfullt huvudet. Meddelandet var självklart. Gå bort så blir du inte skadad.

Adele förstod vad vargen menade. "Jag tänker inte lämna henne" sa hon åt den. "Om du vill fram till henne måste du förbi mig först...". Hon visste inte om vargen förstod men att hon satt kvar bredvid sin mor var nog tydlig nog.

Vargen klippte med öronen och försökte behandla honans ord. Men den simpla varghjärnan förstod inte. Det enda som framstod var att hon, den lilla människan, utmanade den. Vargen blottade tänderna och gav henne en sista chans att flytta på sig.

Adele satt fortfarande kvar. Då ord inte verkade ha fungerat så stirrade hon stint in i dess ögon trots att tårarna fortfarande fanns kvar. Jag tänker inte lämna henne, gör vad du vill var det blicken försökte förmedla.
Sedan slog hon ned blicken och väntade på vad vargen skulle göra här näst.

Honan hade sett MIG i ögonen, tänkte vargen som uppretat nu skakade. Hon utmanade verkligen vargen. Nåväl, om hon nu ville det så kunde den lika väl skaffa ännu ett byte att slita i stycken. Vargen skulle just ta ett språng när den föll ihop på sidan. Morgonens ljus strömmade in och vargen vred sig i kramper medan den kämpade för att behålla sitt skinn.

Adele hade väntat sig något, att vargen skulle knuffa bort henne eller anfalla. Men inget. Hon tittade upp och märkte att vargen vred sig i kramper. Vad nu? Höll den förhoppningsvis på att dö?
Hon kramade om sin mor igen och tårarna rann tyst. Vad som än hände med vargen var ändå hennes mor död...Och efter Ethan varit borta när hon tittat efter så kanske han var död han med...