Homo Bestia (5 rollare)

((Okej för mig, så bara hon tycker det så.))

Jag nickade stelt. Jag var glad över att vara tillbaka utanför staden, i skogen. Jag kände mig lugnare, friare, bland mossa, granar och fågelkvitter.
"Vart är vi på väg?" frågade jag efter att ha gått en stund.

Jag ryckte på axlarna och suckade. "Du, Lara", började jag och vände mig om. "Du är ute ur staden och du vet mitt namn och så, men jag... Hur ska jag säga det här...? Jag vill helst inte vara med dig".

Jag såg mig omkring och bet mig lite i läppen. Högt upp i en tall en bit bort satt en hackspett och hackade i barken.
"Okej. Visst. Då ... är det väl bäst att jag går, då?" Jag drog kappan lite tätare om mig och tog ett steg åt sidan.

Jag svarade inte utan gick bara vidare utan att se mig om. Några minuter senare var jag redan långt bort från skogsbrynet. Men så plötsligt hörde jag röster. Jag stod blickstilla och väntade på personerna. Så plötsligt kom allesammans gående. Alla stannade upp. Deras blickar gick från mina gula ögon till den uppfluffade svansen. Och så spred sig grymma leenden över deras ansikten. "Kolla grabbar, vad tror ni att vi får för den där?" De andra skrattade. De var mutantjägare och i deras händer syntes kanoner som sköt ut nät. Jag svor inombords. Varför hade jag inte varit mer uppmärksam? Jag snurrande runt på fyra ben och rusade därifrån. Jägarna följde efter och med jämna mellanrum susade nät över mitt huvud. "Lara!" skrek jag.

((Måste tyvärr logga ut efter detta ))

När han inte svarade var det som om en arg liten gnista tändes i mitt huvud, och jag klampade iväg åt andra hållet.
Jag visste att inte alltid var särskilt trevlig, och jag tyckte att mina ödlegener gjorde att jag såg opålitlig ut, men var jag så illa? Inte ens värd att pröva?
Nej, den där Jake kunde lika gärna gå och bli dödad! Jag brydde mig inte. Hur som helst skulle jag ändå klara mig bättre utan honom. Jag skulle gå tillbaka till den jag varit innan jag kommit till byn. En ensam mutant på flykt, som inte litade på någon.
Plötsligt hörde jag ett skrik. Jake ...
Jag kunde inte låta bli att undra vad som hänt, om han mådde bra. Han var trots allt den enda jag pratat med på länge.
Nej. Jag brydde mig inte. Jag tänkte inte bry mig.
Två sidor kämpade inom mig. Springa efter eller inte?
Ursinnig på mig själv, Jake, byn, hela världen sprang jag mot skriket.

"Shit, shit, shit!" upprepade jag för mig själv medan jag på alla fyra dundrade igenom skogen med människorna efter mig. Plötsligt sändes en blixtrande smärta upp längs armen på mig och förtvivlat hörde jag ett högt knak från min hand. Ett segerrop hördes från männen. "Han gick i fällan!" Jag försökte att inte skrika när jag såg min hand i käftarna på en rävsax. Handleden var vriden åt fel håll och marken var klibbig av blod. Tårar började rinna nerför min kind. Samtidigt avfyrades ett nät över mig och jag föll ned över min skadade hand med ett gällt skrik.

jag skriver kanske imorgon har inte tid för det idag

Mina fötter rörde sig snabbare än någonsin över den ojämna marken. jag tog ett snabbt hopp över en stock, svischade emellan tätväxta träd och hukade in under en gran med stora, vida grenar.
Jag drog handen över pannan för att få bort håret ur ögonen och kisade bortåt.
Några män, antagligen mutanthandlare eller liknande, hade fångat Jake under ett nät. Hans hand låg i en konstig vinkel under honom, men jag kunde inte förstå varför. Kanske var han skadad, eller satt fast i något.
Vad skulle jag göra? Jag kunde inte bara springa fram, då skulle jag också bli infångad, och då kunde jag inte hjälpa någon. Kanske kunde en avledande manöver fungera bättre? Men vad skulle kunna få dem att bege sig åt ett annat håll, allihop, när de hade en värdefull mutant att handla med? kanske om jag överrumplade dem med flera olika saker som fick dem att tanklöst gå åt olika håll?
Det var riskabelt, och inte alls säkert att det skulle fungera, men det var den enda plan jag hade.
Jag hittade en sten, stor som en knuten näve, som jag kastade mot några stenbumlingar en bit bort. Efter det skrek jag till, ett ganska högt, ljust skrik. Sedan skyndade jag ljudlöst iväg mot några buskar för att gömma mig.

((Lily Brown: Okej! *hoppas*))

Jag gnydde till. Männen snurrade runt åt olika håll. "Adam, stanna här och vakta mutanten. Vi ser efter vad det är", sade två av männen och lämnade den yngsta och smalaste av dem kvar bredvid mig. Var det Lara som skrek? Och varför skrek hon?

Från mitt gömställe i buskarna såg jag hur två av männen, de större, gick därifrån. Kvar hade de lämnat en ganska ung man, som såg klenare ut än de andra. Han var större än mig, men mina tänder var vassare. Om jag kunde bita till honom ...
Jag tvekade. Men det var nu jag hade min chans. Två av dem var borta. Troligen skulle jag inte få något bättre tillfälle än det här.
Jag smög mig på mannen bakifrån och högg honom blixtsnabbt i armen.