Genomskinlig kärlek

Kapitel 10
Elsie ryggade tillbaka, men ingen verkade se henne. Det var som att vara i ett minnessåll, hon såg allt klart och tydligt men ingen la märke till henne.
Det kändes konstigt, men ändå fritt på något sätt. Eller lurades de bara? Hon vågade inte chansa. De hade säkert massa spöksäkra påsar, och även om hon inte kunde dö fanns det värre saker. Saker hon aldrig kunde föreställa sig.
Till slut gick hon närmare. Ingen reagerade. Okej, jag chansar, tänkte hon och gick fram till en dödsätare och viftade med handen framför ansiktet på honom. Fortfarande ingenting. Skådespelade han var det väldigt bra.
Voldermort (man såg inte ansiktet, men alla andra visade honom en stor vördnad som de inte visade någon annan. Så är det att vara fast, tänkte Elsie. Att inte kunna komma loss.
Hon gick fram till några som tjabblade, men det var inget viktigt. Elsie var ute efter något viktigt. Hon hade ju ett perfekt läge nu när hon var "osynlig".
Hon hörde Bens namn och skyndade dit. Ville de ha honom igen? De hade kommit i generationer. Det onda var som en cirkel och tog aldrig slut.
"Vi får inte låta honom ha boken!"
"Inte väcka henne till liv..."
Va? Vad höll Ben på med?
Hon skyndade in till biblioteket.

Jättebra!

Gggaaaaaahhhhhh!!!!!

MEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ny läsare! Jag bevakar

Tack allihopa!! Och The Daily Prophet, kul att du gillar den! Har du läst Tiden lämnar djupa spår också? (länken finns i första inlägget)

Faktiskt inte, men tycker om denna berättelse ändå, hah.

jättebra!

hade missat jätte många kapitel...
I´m so sorry!!
Jätte bra kapitel

Det gör inget -Luna-Lovegood-! Jag har knappt skrivit någonting och tar nog ledigt över sommaren så... vi är kvitt!

Hej hej, i'm back! Kände att jag måste hålla novellen vid liv och kom på mig själv med ett att läsa två kapitel bakåt för att jag glömt vad den handlade om, så ja... det är dags nu känner jag.

Kapitel 11
Ben var just på väg ut ur biblioteket när Elsie kom springande. Hon såg uppstressad ut. Antagligen någon ny läxa igen, suck.
"Ben, jag såg i ett minnessåll eller nåt att du typ har hittat en bok, och sedan så.."
Ben blev förvånad och uteslöt tyst för sig själv läxteorin.
"Elsie, hur kom du till ett minnessåll?"
Han var på väg att lägga handen på hennes axel, men kom av sig mitt i rörelsen.
"Det är inte det som är det viktiga! Några är ute efter dig! Dem sa något om 'väcka henne till liv' också, menade dem mig då? Ben, tala om vad du håller på med!"
Ben smälte sakta det Elsie sagt och Elsie stod vid hans sida som om det gällde livet, varenda sekund.
"De kan ju ha menat någon annan bok och..."
Han tystnade. Ingen av de trodde på teorin.
Ben funderade. Berättade han för sin plan om Elsie skulle hon stoppa honom. Allt hon sett var säkert bara något skumt minne någon fifflat med, strunt samma..
Men sedan sa en röst i huvudet på honom: Du har hållit på för länge med det här och det har aldrig slutat bra. Berätta nu.
"Jag har ingen bok", sa Ben, eller var det han? Det kändes inte så. "Jag gjorde en läxa."'
Elsie såg lättad ut.
"Så bra."
Hon sprang iväg med ett leende. Sedan vände hon sig om.
"Förlåt om jag störde dig i läxarbetet!"