Privat rollspel mellan Mort och Mily

eh han är bakom där fattar inte vad han gör här säger hon och nickar mot pellren han såg inte ut att må bratänkte hon

Vid hennes ord ryckte Ramuh till. Vad fan höll hon på med? Snabbt grabbade han tag i henne och lät sin arm trycka lätt emot hennes struphuvud.
”Kom inte närmare John”, väste han argt och lät ilskan ta över.
Johns min gick ifrån förvånad till oro. Han tog ett steg emot dem men Ramuh lät sin arm pressas hårdare emot flickans hals samtidigt som han med den andra armen gjorde sig redo att bryta hennes nacke. Båda två visste att ifall han gjorde det skulle han inte längre ha något ”skydd” men John skulle inte vara redo att ta risken.
”Ramuh, lugna ned dig”, sade John och stannade upp. ”Jag ska inte ta med dig till prästinnorna.”
Ramuh ryckte förvånat till.
”Har du sett dig själv? De räddade dig ifrån att bli en jägare.”

Hon kämpade för art få luft vad fan höll han på med hon slet sig loss och ställde sig långt ifrån killen

Förvånad över Johns kommentar och distraherad av att betrakta sig själv lyckades flickan slita sig ifrån honom. Ramuh flämtade högt då han såg sin bleka hy under den svarta manteln som verkade vara det enda han bar, hade han missat något? Han tog sig fram till en av de enorma speglarna och såg sina svarta ögon, och hyn som nu var så blek så blek.
"Vad hände?" frågade han förvirrat.
Rinna skulle aldrig känna igenom honom.
Flickan hade han glömt för stunden och stirrade som förhäxad in i sin egen spegelbild.

Han är konstig tänkte hon och hade gömt sig bakom jhon ogörståede om vad som hände. Hon hade återfått andningen

"Prästinnorna såg till att du skulle stanna den du var även om du blev en jägare, din själ i en jägares kropp", sade John med ett leende.
Ramuh stirrade på honom med uppspärrade ögon. Aldrig förr hade han hört talas om något så galet, så otroligt dumt. Självklart kände han lättnad, han hatade jägarna precis lika mycket som alla de andra. Jägarna var trotts allt inget annat än själslösa mördare som alltid dödade sin måltavla. De misslyckades aldrig och de andra en hel del finurliga förmågor som ingen riktigt förstod sig på. Ramuh slöt sina ögon och koncentrerade sig. Han kände närvaron av John, av flickan som påminde honom. Flickan... Hon skulle få stop på allt detta, det sades så och då han kände hennes närvaro var han övertygad om att profetian var sann.

Therese var fortfarande rädd för Ramah men inte konstigt. Hon var den som skulle ändra på denna värld befria den från detta fasansfulla. Dessa jägare, denna ondska denna värld var inte som den brukade var och om hon inte skyndade skulle ondskan sprida sig till jorden

"Så, vad har du för plan?" frågade Ramuh och vände sig blixtsnabbt emot flickan, Therese.
En ogillande grimas prydde Ramuhs ansikte.
"Hur många av mina män överlevde och vart har dem begett sig?" frågade Ramuh nästa sekund John, han hade inte tiden att vänta in ett svar.
John drog sig lite i mustaschen.
"Vi vet inte hur många men minst 200 dog på slagfältet, minns 400 flydde till bergen, sedan har ett litet antal setts åt söder."
Ramuh tog in det John sade. Hans sinne verkade klarare på något sätt och kunde bearbeta informationen mycket snabbare än förut.

" Jag vill gärna hitta dessa varelsers svaga punkt sa Therese och märkte grimasen Rammah fick Thersese var fast besluten att hjälpa denna värld