Törsten efter blod. (privat)

Alice känner en lättnad då Rose kommer fram till henne med ett leende som verkade äkta. Kanske de skulle kunna tala, planera och göra det som nu skulle göras även om hon inte visste vad. På något sätt verkade Rose ha förändrats den korta stunden de varit ifrån varandra, blivit vuxnare. Så slog något henne och hon kastade en blick mellan Rose och Erik men slog sedan tanken ifrån sig.
Innan Alice svarade henne, böjde hon lätt på sitt huvud och visade Rose den respekten som förväntades av henne att visa. Det var något hon lärt sig då hon blivit tvingad på sin mors baler.
"Alla har behandlar mig ypperligt", sade hon och nu med ett leende som var lite mer äkta.
Rose aura var varm och fick Alice att känna sig lite mer välkommen även om hon trängt sig på. De andra frågorna ignorerade hon för tillfället. Även om hon inte haft dem särskilt länge så var det förvånansvärt tomt utan dem men de fanns fortfarande kvar, det var hon övertygad om. Kanske var detta något som skulle få henne att bli starkare?
"Så vad är det för underhållning vi kan förvänta oss ikväll?" frågade hon i brist på att ha något annat att säga. "Eller är det en överraskning?"

"En överraskning blir det nog, jag vet ju inte ens vad det blir", skrattar jag. "Men jag skulle gissa på eldslukare, viga personer, skickliga dansöser eller något sådant", säger jag och tänker tillbaka på tiden då farmor hade en person som utförde ett nytt trick på en spikmatta för varje måltid.
"Det glädjer mig att de har behandla dig väl, även om jag är säker på att alla inte har gjort det", säger jag och tänker snabbt på de skeptiska folket som bor på ön.
Var otrevlig mot henne och jag dödar dig, tänker jag till Erik när han försöker slita mig därifrån för en till dans.
Steve uppenbarar sig med ett leende på läpparna.
"Åh, vilken överraskning!" ler jag. "Steve, möt Alice, Alice, det här är Steve, en av våra bortgångna jägare", säger jag och nickar svagt till hälsning.
"Frun", säger han och bugar sig och leendet försvinner. Men så fort han ställer sig upp igen och sträcker på ryggen så är han sitt vanliga jag igen vilken betyder lekfullhet och ett lin som aldrig går bort från hans ansikte.

Alice leende stelnade för ett ögonblick vid ordet jägare. Hennes blick följde mannen utstyrsel. Samma man som tidigare hämtat henne vid skogskanten. Han tog hennes hand och kysste den på ett sätt som fick Alice att vilja skratta.
"Du berättade inte att du var jägare", konstaterade hon med ännu ett leende.
"Du berättade inte att du var Alice och du frågade aldrig", svarade han lätt.
Alice rynkade sin pannan och höjde handen för att drämma till honom på armen men stannade upp. Hans läppar hade aldrig känts emot hennes hand mer än som en kittlade känsla.
"Min hand skulle fara rakt igenom sog, eller hur."
Det var ingen fråga men han bara skrattade åt henne vilket gjorde Alice en aning irriterad.
Några eldslukare gjorde entre samtidigt som Alice tycktes sig höra den unga flickans gälla skratt igen men kunde inte skåda henne någonstans.

Showen börjar och folk verkar glömma bort att Alice står här eftersom att de kommer närmare för att se eldslukarna.
"Vi vill tillägna denna föreställning till vår nya härskarinna", säger en av de och bugar djupt tillsammans med de andra. Jag ler lätt och ger en liten nick tillbaka. Han får något retfullt och lekfullt i ögonen innan han vänder sig om och börjar tillsammans med de andra. Jag kollar chockat på honom. Vad var det där för blick? Jag trevar mig genom alla sinnen och kommer fram till hans för att ta reda på vad den där blicken betyder. Och varför i helvete ser an så bekant ut?!
Tillslut hittar jag hans och "tränger" mig in.
Försök inte, Rose, tänker han varnande och flinar medan han och hans vänner fortsätter med föreställningen.
"Lukas!" flämtar jag när jag lyckas placera ut hans ansikte i minnet.
"Vem?" frågar Erik förvånat.
"Ingen..." mumlar jag. Herregud! Min första pojkvän är här! Och jag har gett honom tillåtelse sen jag var liten! Fan också!
Jag känner magen snörpas ihop och hjärtat hoppa över ett slag.
Åh, jävla helvete! Om jag fortfarande gillar honom är jag körd... tänker jag och sväljer hårt. Just nu är jag glad för "muren" kring mitt sinne och mina tankar.

Alice tittade en stund på föreställningen. De var duktiga men så distraherades hon åter igen av ljudet av flickans skratt. Ingen verkade lägga märke till Alice nu. Allas uppmärksamhet drogs till de unga männen. Alice tog tillfället i akt och började smidigt röra sig genom trängslen med människor. Hon gick uppför trappan och genom korridoren. Skrattet kom ifrån en av dörrarna och hon öppnade den. Det tog en stund för henne att förstå var hon var. Hon förstod fortfarande inte var eller hur det var möjligt men hon befann sig i en lite glänta. Solensken, gräset var grönt, fåglarna kvittrade. De var som en helt underbar dag. Hon såg det blonda håret efter flickan och följde det in under träden. En liten bäck porlade någonstans i närheten.
"Du kommer aldrig att hinna ifatt mig", ropade flickan över axeln och först trodde Alice att flickan talade till henne men sedan kom svaret.
"Det är inte rättvist Alice. Mamma har sagt att du inte får använda elementen, det kan vara farligt."
Alice såg den lilla pojken komma rusandes. Flickan, Alice stannade upp. Likadana, lika blåa ögon som Alice hade, hade flickan. Sedan blev allt mörkt.

Jag kollar mig chockat om när Lukas och hans vänner är färdiga. Alla applåderar men när jag vänder mig leende om i ritning mot Alice märker jag att hon är helt borta. Jag känner en snabb oro i magen. Fan vad dum jag är! Känslan i magen under föreställningen var chock!
Ande, hitta henne och för henne till mitt sovrum så får jag skälla ut henne, och låt henne inte komma ut därifrån, och låt ingen komma in. Jag kan bara hoppas på det bästa och le ett falsk leende innan jag lyckas smita upp till sovrummet.

Alice vaknade med en bultande huvudvärk. Hon låg i en enorm, mjuk säng och av inredningen att dömma, rummets uppbyggnad så befann hon sig åter igen i slottet. Sakta reste hon sig upp. Drog med sig täcket och la sig tillrätta på stengolvet. Hon var gillade inte känslan av den enorm sängen, hon var så liten i jämförelse. Sakta sjönk hon ned i en lätt sömn fylld med drömmar.

Jag går in i rummet och är tacksam för att "balen" fortfarande fortsätter där nere, nu slipper jag ha Erik efter mig hela tiden. Och bäst av allt: Jag slipper se Lukas.
Hon ligger på golvet och verkar sova. Jag pustar ut och ler. Jag gillar inte när jag känner känslan av oro.
Jag sätter mig på sängen och märker, nu när jag inte kan somna vilken sekund som helst, att den är otroligt mjuk. Fan ta den... tänker jag bistert och sätter mig istället i fåtöljen som står bredvid soffan.
"Alice?" viskar jag svagt bara för att se om hon sover lätt eller djupt.

En mjuk viskning bröt sig igenom hennes drömmar och Alice vaknade på studs men ligger kvar. Hon försökte att andas normalt även om hennes hjärta verkade rusa. Innan hade hon haft häftiga panikattacker men de hade mer eller mindre gått över tills nu verkade det som. Vad var det för fel på henne? En ensam tår rann nedför hennes kind.
Någon var i rummet med henne men hon kunde inte utskilja vem, ville hon ens veta? Istället låg hon stilla utan att röra sig.

"Alice?" viskar jag igen och suckar, synd att jag inte ser hennes ansikte.
"Det är jag, Rose. Har du svimmat?" frågar jag och tänker igenom massor av olika scenarion. Tänk om något hemskt hade hänt?
Herregud, hoppas det inte har hänt något... tänker jag oroligt men känner mig dum samtidigt. Om hon har svimmat så kan hon ju inte svara på någon fråga!