Det bortglömda. (privat)

Adrian lyssnar till Avenas mummel som för honom låter mest som rappakalja. Då han börja känn ögonlocken drifta och sinnet bli tungt gick han fram Avena och lade en hand på hennes axel ihop om att hon skulle sova tillräckligt lätt för att vakna.

Avena rycker till som hon fått ett slag, hon slår upp ögonen och märker en kille. Det tar några sekunder innan hon inser att det är Adrian och var de befann sig, "Trött?" ler hon lite och kommer på fötter och hoppas att hon inte pratat i sömnen, det var inget för hans öron.

"Vad tror du?" sade han och la sig ned intill elden utan att ens kolla så att hon vaktade.
En tanke hade slagit honom då han suttit där. Tänk om eldens ljus drog till sig någon eller något. Fast som han förstod det så var de flesta djur rädda för eld men han kunde ju ha fel. Utan att nämna sina funderingar till Avena så sjönk han ned i en lätt sömn.

Avena bara suckade irriterat och satte sig på en sten och stirrar dystert in i elden. Hon kastade en blick på honom, han var vacker när han sov och dragen slätades ut. Men frågan var inte Adrian nu utan var de befann sig och varför allt var så konstigt? Utanför ljuscirkeln som elden skapade såg hon rörelser i mörkret, var det djur eller vad var det?

Adrian gled in i dröm full av alla de olika monster likt den i det gamla huset. De jagade honom men inte bara honom utan Avena var vid hans sida. De var tvungna att hitta något men han förstod aldrig vad utan hade bara en känsla av att de var tvungna att finna något eller någon.

Djuren eller var det var blev allt mer närgångna. hon hörde rytanden eller kanske morranden. "Adrian" väser hon fram och skakar på hans axel, han skulle inte behöva ligga ner om de blev överfallna.

Adrian vaknade med ett ryck. Först mindes han inte var han var eller den unga kvinnan framför honom men sedan gick det upp ett ljus för honom.
"Är det redan morgon?" frågade han förvånat men så hörde han ljuden och stelnade till.

Avena ignorerade hans fråga då hon ansåg den helt störd för tillfället, särskilt med tanke på att det knappt börjat ljusna ännu. "Håller vi dem på avstånd tills det ljusnar borde det gå ur vägen." mumlar Avena och försöker göra en fackla av en gren, "De är ju rädda för elden.......hoppas jag." sa hon och såg upp på Adrian med ett sammanbitet utryck i det bleka ansiktet, foten bultade av smärta och hon ville inte erkänna det, men hon var rädd.

Adrian nickade och var glad att hon inte kunde se gåshuden på hans armar. En liten tanke for till hennes fot men han hade inte tiden att fråga. Istället gjorde han likt henne och försökte göra en fackla.
"Djur brukar väl hålla sig undan eld?" muttrade han lite för sig själv.
Då han fått igång elden på ena änden av grenen såg han den första av dem. Den liknade en hund, men hade ingen päls, dess hud glänste i eldens sken och dess ögon var nästan självlysande gula i mörkret. Adrian drog efter andan, den skrämde skiten ur honom men detta var inte rätt tillfälle.
"Avena, se upp", ropade han då den tog ett språng emot henne.

Avena gav ifrån sig ett skri och hoppade undan dess klor, eller hoppa var fel ord. Hon var klumpig med foten, hennes annars så lätta och smidiga kropp blev klumpig och seg. Hon värjd undan besten med grenen, men det var bara som kattens lek med musen. Och nu var de flera minst tre stycken och någon närmade sig Adrian nu med.
Avena gav ifrån sig ett kvävt skri då han med ett enkelt slag med tassen gick henne omkull.