De fem rikenas undergång. (privat)

[Fast mina inlägg blir hela tiden korta. :3 Eller så är det dina som är långa. xP]

Jag rycker på axlarna och inser att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket, jag har rymt hemifrån och kommer nog ändå inte vara välkommen om jag skulle gå tillbaka.
Jag går fram till honom och lägger händerna på hans axlar.
"Var snäll och inte död mig nu", säger jag lätt och börjar hela honom. Jag känner den lilla välbekanta energin och förstår att jag har helat färdigt när jag känner... att jag är färdig, helt enkelt.

Marion och hennes far bar Zacharias till Marions bädd och tittade till hans sår. Kemen var ju ändå känt för deras läkande örter. Marion kollade panikslaget på sin far som såg lika blek ut. Utan att säga något sprang hon ut till sin häst, satt upp och galopperade iväg. Hennes far skrek efter henne, men hon brydde sig inte. Hon skulle tillbaka till Kemen och sin by.

[Förlåt att hon sticker, men hon kommer snart tillbaka. Kör nu att det var Lathave som attackerade hennes by.]

Ramuh ryckte till, ville dra sig undan hennes händer men det var inte möjligt. Det var som om hon hade förhäxat honom, var det de hon var? En häxa? Sakta kände han hur en värme spred sig genom hans kropp. Något knakade till inom honom och Ramuh flämtade högljutt till. Smärtan, ansträngningen fick honom att andas tungt. Så verkade allt vara över. Han visste inte hur lång tid det hade gått. Det kunde gått sekunder eller timmar men för honom kändes det som en evighet.
Han andades fortfarande häftigt och han insåg att han hade tappat sin kniv till marken.
”Vem är du?” frågade han samtidigt som han sakta började känna på sin kropp.
Dra undan de bandage som han hade fått och såg endast skin och inga öppna sår som de varit innan.

"Angel, var namnet", säger jag lätt och känner det välbekanta pirret kroppen. "Jag kommer från Emmen och... Ja... Jag såg er i en dröm och här är jag nu, vilket kanske inte är det smartaste nu när man tänker på det", erkänner jag. Riddols frustar till och slänger med huvudet och jag börjar klappa honom med handen och börjar känna mig lite frånvarande. Det var en stor mängd kraft den här gången.
"Hur känns det? Inget längtan efter något, eller hur?" frågar jag oroligt. Tänk om han blir lika besatt som mamma?

Det fanns inget hellre Ramuh skulle vilja göra än att skratta åt just allting. Inte för att det var roligt utan för att allt var så bisarrt men ljudet av fötter fick honom att krypa ihop något i skuggorna och att hålla tyst.
”De kommer finna kroppen snart, vi eller rättare sagt jag måste härifrån. Så om ni ursäktar mig, damer”, sade Ramuh och gav dem en liten böj på huvudet som om de vore ädla vilket han betvivlade.
Han brydde sig inte längre om den unga kvinnan som försökt hjälpa honom tidigare och inte heller om denna Angel. Istället för att svara vände han sig emot mörkret för att försvinna i det. Nu behövde han ingen mer hjälp. Han hade sina vapen och han var helad, vad mer fanns det för honom att ha?

I takt med att min ilska kokar börjar det blåsa hårdare och moln träder fram på himlen, men jag märker inte det. Jag hoppar upp på Riddols rygg och kollar sedan ner på den andra tjejen, eller den unga kvinnan, som verkar vara i min ålder.
"Jag ska följa efter honom, vad säger du?" frågar jag. Jag vet inte om det är av nyfikenhet eller oro som får mig att följa efter honom, men en sak är säker: han verkar få problem med sig vart han än går. Och vilken kropp pratade han om? Och varför såg jag de i min dröm, för det här är samma personer.
"Du var också med i drömmen", mumlar jag men fortsätter titta på henne och räcker fram handen mor henne. "Jag tror inte du dödar mig om vi delar häst, och jag har aldrig dödat någon så jag tror v är ganska trygga med varandra?"

Aliena följde mannens ryggtavla med blicken men såg sedan upp på kvinnan, vid namn Angel, när hon besteg sin häst. Hon lyssnade när hon talade och övervägde saken om hon skulle följa med.
Sedan satte hon foten i stigbygeln och svingade sig upp på hästryggen utan ett ord.
"Hur kommer det sig att du drömde om oss?" frågade Aliena, "Och... jag antar att det hänt förut? För du verkar tro på det som hände i drömmen."

"Jag vet inte..." säger jag och viskar orden "följ efter honom" till Riddols. "Jag trodde på det för att det var första gången. Kanske inte så smart, men visste du att man inte kan drömma om folk vars ansikten man aldrig sätt förut? Och jag hade inte sett er. Så jag antar att det var därför jag kom. Fråga är bara hur jag vid alla höga makter kom hit så snabbt?"

Marion red in i sin lilla by. Eller, det som fanns kvar av den. De flesta av husen var nerbrända och det låg lik överallt. Med en stor klump i magen steg hon av sin häst och steg in i sitt halvförstörda hus. Mitt på golvet låg hennes mor och blödde från sidan och Patty satt bredvid och försökte stoppa blodflödet. Hon såg upp på Marion med panik i blicken.
"Lathave..." mumlade hon, lika förvirrat som Zacharias.
Marions klump i magen växte. Den vackra, fridfulla lilla byn hon nyss hade varit i kunde vara just den som hade attackerat hennes by och dödat många av hennes vänner. Hon blev avbruten i sina tankar av ett litet pipande. Hon såg sig omkring och upptäckte att någonting rörde på sig under en fallen bokhylla. Hon sprang fram till den och med hjälp av Patty lyfte hon upp den. Under låg Fi och jämrade sig. Hon hade fått ett sår över pannan och ett över armen, men hon såg ganska oskadd ut. Marion såg sig omkring i rummet.
"Var är Noela?" frågade hon och väntade på att få höra det värsta.
"De..." mumlade Patty. "De... tog henne."