It's dark times, once again..[SV]

OMG du har skills :oFast det visste jag redan, jag är så bra Okej, du är bättre, men jag är ändå bra för att jag vet att du har skills inte för att det märks, neeeejdå cx

Asså herregud vad du skriver fantastiskt! Kan inte vänta på fortsättning!

JAG SKA BLI DUKTIGARE PÅ ATT SKRIVA
saknar att ha er här hela tiden lite såå jag ska bättra mig. Måste bara komma på en story för jag har endast börjat någonstans nu.. xD


Har skrivit ett kapitel vill någon läsa?

Såklart! ;D

Lägg upp!!♥

Ja såklart!! C:

Åhh okej

~3.
Ingen i familjen Potters hus sov särskilt bra nu för tiden. Naomi var inne i en period där nätterna bestod av tårar och skrik, och vägrade sova mer än tre timmar i sträck innan det krävdes ännu mer uppmärksamhet. Harry plågades av allt för realistiska mardrömmar om attacken, som även frambringat minnen från striden, som grävt fram ännu mer smärtsamma minnen som plågade honom under natten. Ginny kastades häftigt mellan att försöka få Harry att sluta skaka och att få Naomi att sluta skrika, och när hon väl fick en minut att sluta ögonen på var det endast med rädsla för att någon skulle vakna igen. All spänning i kroppen gjorde det totalt omöjligt för henne att slappna av, och de flesta nätterna tillbringade hon uppkrupen under en filt i den havsblå fåtöljen i sovrummet. Väntandes på att någon skulle vakna, och då och då småslumrandes bara för att vakna till igen efter några knappa sekunder.

Smärta. Allt obehagligt hon upplevt så länge minnesfunktionen i hennes hjärna fungerat, som susade igenom hjärnan och löpte fram utan uppehåll. En känslokall lapp från chefen över aurorerna, som berättade att Harry låg i djup koma. Smärtor som skakade igenom ryggraden, de få men evighetslånga minuter av Naomis förlossning hon faktiskt trodde att hon skulle dö innan bedövningen verkade. En natt då Harry varit iväg på auroruppdrag och hon drabbats av en sådan huvudvärk att hon fick bita i en soffkudde för att inte skrika rakt ut innan värken veknade. Minnen från striden, när Harry låg till synes död i Hagrids armar och hon inte haft en chans att styra över sina impulser utan bara försökt rusa fram. George som knäböjde över Fred, Amycus Carrow som tvingade henne att se på, lamslagen, medan han torterade en förstaårselev med hjälp av Cruciatus-förbannelsen.
Och plötsligt var allting borta, och ett par kärleksfulla men fasta armar hade omfamnat henne.
”Hör du mig?” viskade Harry tyst, för att inte väcka Naomi – hon skulle förmodligen vakna tillräckligt snart. Hon var osäker på om hon kunde styra sin kropp, med tanke på hur verklig drömmen hade känts, men lyckades nicka.
”Vad drömde du om? Du skakade och kastade dig fram och tillbaka som om någon torterade dig.”
”Jag skrek inte?” frågade hon nervöst. Hon ville verkligen inte behöva känna skuld över att ha väckt någon.
”Nej, du hade bara munnen öppen som att du inte kunde få fram något. Det såg ganska obehagligt ut.” Harry rös lätt, och hon kunde se den kärleksfulla oron i hans blick. Försiktigt tvingade hon fram ett trött leende, vilket eventuellt bara blev en sned grimas. ”Drömmer du också om att alla du älskar blir attackerade nu?”
”Nej. Ja. Jo. Jag upplevde några av de smärtsammaste sakerna jag varit med om i mitt liv. På tok för verkligt.”
”Det låter nästan som mina drömmar. Du tror inte att du blivit smittad eller något?”
”Harry, drömmar smittar inte. Det är inte en sjukdom.”
”Låter inte som helt vanliga drömmar, dock. Mina kommer tillbaka, natt efter natt.” Ginny kunde nästan se den psykiska prövningen som krävdes av honom för att säga något om det. ”Det känns som någon sorts ond magi.”
”Jag trodde vi hade haft tillräckligt av sådan?” Naomi pep till i sin säng, och tog ett krampaktigt(för att vara tre månader gammal, alltså) tag om en liten flik av sin vita sänghimmel, som hängde över hennes spjälsäng. Harry var framme vid henne innan Ginny orkat reagera ordentligt, och snart snusade den lilla varelsen lugnt vidare i sin faders armar.
”Magi eller inte – om det är mardrömmar Naomi vaknar av, som kvinnan på Sankt Mungos hade som föreslag – så är det ganska konstigt att de plågar oss alla tre, samtidigt.”
”Ganska?”
”Väldigt konstigt.” Han tittade distraherat ut genom fönstret, där trädgrenarna kunde ses gunga fram och tillbaka och halvmånen ge trädgården ett mycket dunkelt sken. ”Jag undrar om Kingsley har några rapporter…”

Jodå, rapporter hade Kingsley gott om. Väldigt gott om, faktiskt. Ungefär så gott om rapporter att han klockan halv fyra, mitt i natten med andra ord, inte haft tid nog att varken äta middag eller att gå och lägga sig. Istället satt han, stönandes, med en kopp kaffe i handen för att höja energinivån några snäpp, och med inte mindre än sjutton rapporter med misstänkta dödsfall. Alla mugglare, till synes ytterst normala(eventuellt inte kvinnan som ägde trettiosex katter och drack kaffe med jordgubbssaft i, men annars), som begått misstänkta självmord. Förutom att ingen av dem hade gett ifrån sig tecken på att må särskilt dåligt. Detta gick väl an för ett eller två fall utan att någon misstänkte något, men när fallen bara ökade och snart var uppe i nio, tio stycken så hade han fått ett nervöst samtal från sin assistent på Londons polis-station. Först hade han lugnat henne och sagt att det antagligen bara var ett märkligt sammanträffande, men hon hade fortsatt tjata och till slut hade han tagit en titt på dem själv. Det var något konstigt.

”Det låter ju som att någon försöker återuppta Voldemorts roll”, hade en av alla medarbetare, en kraftig men kort man som aldrig gjorde något annat än att sitta i den förtrollade massagefåtöljen (som han inte ens bidragit till själv) och hinka i sig varm choklad så att kaffemaskinen antagligen skulle exploderat om den inte varit magisk. Många hade skrattat, ignorerat tanken, men Kingsley hade inte kunnat glömma bort den. Tänk om det faktiskt var någon som försökte återuppta Lord Voldemorts verk… Med tanke på Harrys attack, som resulterat i koma, så var det lite för mycket för att vara ett sammanträffande.

Samtidigt, i ett kopparrött radhus i en by inte långt från Ottery St. Catchpole, där gamla löv från hösten låg i prydligt krattade högar i trädgården och ett antal lustigt formade bollar låg spridda över gräsmattan, så hade en ovälkommen gäst lyckats smita in genom dörren av svart trä där namnen H.Weasley och R.Weasley stod graverade på en silvrig metallskylt.
Ovälkommen, förresten. Det berodde på väl hur man såg det, tänkte den eventuellt ovälkomna varelsen när han stod i den välstädade hallen, ignorerandes att de leriga stövlarna han bar inte gjorde det minsta avtryck. Ytterst effektiv magi. Men långt ifrån lika effektiv som den han var på väg att utföra, på order av sin mästarinna... Han skulle akta sig för att misslyckas, så att han inte gick till samma öde som den där andra idioten, Morris. Hon var en temperamentfull kvinna, hans mästarinna, men hon var skicklig och ack så imponerande kolsvart ända in i själen. Han beundrade henne högt, och han var hedrad som fått detta uppdrag av henne. Eller hur?
”Hedrad, Jim, Hedrad”, fräste han så lågt som möjligt till sig själv. ”Inte rädd. Rädsla är bara ett tecken på svaghet.” Rädsla och avundsjuka, det var viktigt att man aldrig kände. Det var svaga känslor. Så varför kände han sig just nu avundsjuk på varenda människa i hela Storbritannien som kunde ligga och snusa gott i sina sängar?

Han försökte att glömma bort känslorna, drog för säkerhets skull av sig stövlarna och tassade långsamt uppför trappan mot det rum han kunde höra snarkningar och ljusa andetag från. Närmast dörren sov en lång, rödhårig och fräknig man, som sov med öppen man och uppenbarligen måste vara Ron Weasley, enligt den beskrivningen han blivit utdelad.
”Säg hejdå till ditt gamla liv, Ron Weasley”, viskade Jim samtidigt som han uttalade trollformeln.

Jag vill helt klart läsa!

(uppdaterar så att någon ser)

NEEEJ!!! INTE RON!!!! DDD:


Jätte bra! ;D Men det skulle vara bättre om han dödade nån annan!!