Fantasy rollspel för 4!

"Jag vet inte", säger jag till James. "Jag råkade bara utbrista Filixtras namn, du kanske ska fråga vad hon heter?" frågar jag.
"Hm... Och James... Skulle inte du typ kunna få blåbärsris att blomma fram med blåbär på? Eller hallon, eller ett äppelträd utanför, eller lite vad som helst?" frågar jag och rodnar. Jag hoppas att de inte tror att jag beordrar James. Men i mitt huvud är det självklart att personen med jord ska kunna få saker att växa fram.

James höjde på ögonbrynen och kollade ner på sina händer. Visst skulle han väl kunna göra något sådant? Eller...?
Han fuktade läpparna och såg över på Nikita igen.
"Jag kan testa", sa han bestämt och nickade samtidigt kort.
Sedan kravlade han bort mot trädets öppning och såg ut i regnet som sakta börjat avta lite grann. Han tog de sista stegen ut och placerade sina fötter i gräset. Osäker på hur han skulle göra, satte han sig på huk och fumlade tveksamt med sina fingrar. Ingenting hände. Hur tusan skulle han göra?
Men så kände han något djupt i bröstet. Han visste inte vad det var eller vad han skulle kalla det, men något var det. Och plötsligt bröt en vacker blomma fram ur jorden.
Han såg upp på de andra med ett förvånat uttryck.
"Såg ni?" utbrast han glatt och ett leende växte fram.
Sedan såg han ner på blomman igen. Samma känsla som innan steg i hans bröst, men den här gången var den starkare, mer klar. Han fokuserade på de färska hallonbuskarna han hade hemma i trädgården och skådade sedan hur en buske med röda bär bröt ut ur jorden.

Alice skrattade då hon såg hallonbuskarna och hennes oro för den lilla, vita illern dämpades något. Om de alla hade ett slags totem djur borde de lika dem i sättet och Alice var en person som gillade att vara fri så hur skulle hon kunna neka den det.
Sakta vände hon sig emot James och log stort.
"Jag såg", sade hon, "helt fantastiskt. Får jag?"
Det kändes inte mer än rätt att fråga honom och hungern gjorde sig påmind ännu en gång genom ett muller som fick hennes leende att bli större samtidigt som det syntes en liten rodnad över hennes ansikte.

"Jag håller med Alice, det var fantastiskt", ler jag och känner mig upprymd.
"Det ser verkligen gott", mumlar jag och känner hur det vattnas i munnen.

"Självklart", sa James med ett leende. Han själv började plocka åt sig av bären och stoppade dem i munnen. De var riktigt goda, men eftersom de var rätt små skulle det antagligen ta ett tag innan det stillade hungern.

"Tack!" säger jag och tar för mig.
"Jag brukar vara bra på grönsaker och sådant, men... Vilken grönsak stillar hungern mest?" frågar jag. "Vilken det än är så tycker jag att du, James, kanske ska testa få den att växa, då kanske det inte blir lika ansträngande och det mättar bättre?" babblar jag. "Förlåt", säger jag när jag sväljer. "Jag babblar när jag är hungrig."

Alice kunde inte hjälpa ljuden hon gav ut medan hon åt. De var så mycket godare än några andra hallon hon någonsin ätit. Kanske berodde det på att hon var så hungrig men vad spelade det för roll. Hon hörde knappt vad Nikita sa.
"Jag gillar broccoli", mumlade Alice för sig själv men hon gillade de mesta grönsakerna förutom brysselkål.
Broccolin kom upp i hennes tanke då hon tänkte på kylskåpet hemma. Hon skulle ha gjort broccoli paj idag eller ikväll eller vad det var.
Så såg hon den vita lilla illern komma inkrypande genom öppningen. Hon såg glad och nöjd ut med sig själv men Alice kunde inte säga varför utan istället la sig till rätta och illern la sig intill henne och delade av sig med sin kroppsvärme. Så trängde sig en tanke in.
"Vi kanske borde turas om att vara eldvakt under natten?" frågade hon och satte sig upp igen för att titta på de andra.

"Låter bra", säger jag och känner mig lite mer mätt än förut.
"Jag kan ta första vakten", säger jag. "Jag är inte särskilt trött."

James såg på de när de pratade och började sedan koncentrera sig på en sak - att få broccoli att växa fram ur jorden.
Han tänkte intensivt på det gröna miniträdet och kände den konstiga känslan stiga på nytt. Ut ur jorden växte blad och broccoliplantan stod tillsist färdig att ätas.
"Varsågod", log han och tog lite mera hallon i sin näve.
Regnet hade nu övergått till dugg.

Jag känner hur jag spärrar upp ögonen. Fast jag redan vet vad jord kan göra kan jag låta bli att bli imponerad.
"Jord är ganska fantastisk", mumlar jag fascinerat.