PRS(AlexZz och Jessica Tonks)

Mia slog upp boken, det var en vanlig skönlitterär bok. Men den hade också sidor här och där, där man kunde skriva saker själv.
Hon tittade dock upp då hon hörde vad Benjamin sa. "Fick du ingen mat?" frågade hon och tyckte genast synd om honom. Visserligen kunde hennes föräldrar bli arga på henne, men de skulle aldrig göra något drastiskt som att inte ge henne mat. "Nåja...vi sitter ju båda i samma båt i alla fall...helt otroligt, vi är förlovade med någon" mumlade hon sen.

"Gah, det blir så om man går emot sina föräldrar gång på gång på gång. De tar till drastiska metoder till slut." Svarar Benjamin en smula retsamt smilande. "Japp, nästan sjukt läskigt att båda två är det." Fortsätter han nonchalant och betraktar den blå boken med öppen nyfikenhet, men han är ingen läsare själv så han ids inte fråga om den.

"Okej.." sa Mia. Hon brukade ändå inte göra sina föräldrar arga så ofta så hon förstod fortfarande inte. Men det spelade ingen roll egentligen.
"Ja verkligen...usch, jag skulle aldrig kunna se mig som gift...med någon främling...".
Mia såg att Benjamin betraktade hennes bok.

"Mina föräldrar är lättirriterade." Lägger Benjamin till för att förtydliga, om det nu fungerade har han ingen aning om. "Jag vet inte riktigt, jag skulle inte ens kunna se mig som gift." Konstaterar Benjamin och tittar upp bland trädkronorna med skratt i rösten.

"Jag förstår" sa Mia. Hennes föräldrar var i helhet väldigt snälla och förstående, förutom då de bestämt sig för något. För då skulle de aldrig ändra sig igen.
Hon svarade sen inte först. När hon läste romaner blev hon ofta kär i den manliga huvudkaraktären och drömde om att gifta sig med denne. Även om hon inte sett sig som gift på allvar.
"Jag önskar bara mina föräldrar inte bestämt sig för det här...." hon tittade upp hon med men skrattade inte.

"Tycks vara något vi har gemensamt." Konstaterar Benjamin och menar då det sista hon sagt. Han hoppas på att det faktiskt är förståeligt och att han inte behöver upprepa sig. Han brukar ha svårt att faktiskt förklara sig bra, eller såpass bra att det faktiskt fungerar som förklaring.

"Japp..." instämde Mia. Hon bläddrade runt i sin bok en stund men kände sig rastlöst. Hon ville röra på sig. Hon slog ihop boken och stoppade den i sin väska. Hon kände försiktigt på bandaget som Edwins pappa fixat innan hon sa. "Ska vi röra på oss då?".

"Vilket håll?" Frågar Benjamin genast, och tänker låta henne bestämma. Staden kan ju vara riskabelt nu när det börjat bli morgon, att fortsätta genom skogen skulle inte heller vara optimalt eftersom det troligen är där de flesta skulle tro att de befinner sig - även om Benjamins föräldrar inte kommer börja leta ordentligt förrän i övermorgon - om någon frågar om dem. Men samtidigt är det väl rätt säkert när de gäller båda alternativen på något sätt.

Mia tittade runt omkring sig för att avgöra vilket håll. De skulle nog inte till staden...där skulle de bli upptäckta. Men de ville inte heller gå vilse i skogen. Det var nog bäst att gå rakt fram så de lätt kunde hitta tillbaka sen.
"Jag säger rakt fram" sa hon och log ltie. Hon ställde sig upp och hakade på sig väskan och tog ett steg.

"Visst." Svarar Benjamin och drar upp väskan i samma rörelse som han reser sig i och börjar gå rakt fram, alltså mot den riktning som Mia tagit ett steg mot. Eftersom han är såpass glad och entusiastisk för tillfället hade de seriöst kunnat gå rakt in i en dödsfälla. Han skulle inte brytt sig...