Underytan. (Privat)

Alex satte sig upp med ett ryck. En blick runt rummet sa att han befann sig på sjukhuset. Det fanns tre sängar till i rummet som alla hade en människa i sig. Överraskande nog kände sig Alex relativ okej. Utanför var det mörkt och natten hade kommit. Frågan var bara hur många dagar han hade missat. Snabbt började han dra ut slagarna som satt i han hy. Maskinerna började pipa men han ignorerade det, han ville bara ut därifrÅn. En sjuksköterska kom in.
"Sluta", sade hon och öppnade munnen för att ropa på hjälp men Alex var snabbare.
Hjälp mig och skrik inte, tänkte han och den unga kvinnans mun föll ihop.
Hon var framme vid honom så fort hennes ben tillät henne.
"Du kommer behöva morfinen, dina bränskador är inte jätte farliga men det kommer göra ont. Sedan har du på nÅgot sätt lyckats bryta ett revben och du har också lite små skador."
Smtidigt som hon talade hjälpte hon honom med slagarna. Då de var klara stöttade hon honom då han satte sig upp. Det var som om någon satte en kniv i bröstkorgen på honom. Han stönade till men bet sedan ihop.
"Det kommer inte bli lättare", sde hon med ett litet leende.
Han gav henne en ilsk blick.
"Ta mig bara till Bella", väste han mellan läpparna.

Bella tittade på doktorn en stund innan hon ställde sig för aty gå till dörren. Hon hörde ett brak då en av maskinerna ramlade på golvet. Doktorn sprang fram till henne och försökte få henne tillbaka till sängen.
släpp mig nu mannen löd och släppte henne samtidigt som Bella drog ut sladden till maskinera innan hon drog av slangarna från armarna. Hon vände sig mot dörren då den öppnades på nytt, och gjorde sig osynlig.

Kvinnan hjälpte honom till ett rum och sakta öppnade hon dörren. Alex såg snabbt att Bella verkade göra precis det han höll på med men hon var inte själv.
"Är du okej?" frågade han oroligt.
Varför var han ens orolig för henne?

Bella blev en aning lättad över att det var Alex som kommit in. Hon gjorde sig synlig.
"Ja..." Mumlade hon. Hon tittade mot doktorn som stod still på samma plats.
gå eller stanna kvar, men du kommer glömma bort att du ens varit i detta rum
Hon vände sig sedan mot Alex.
"Hur kom jag ut från huset?" Hon hade faktiskt glömt det, konstigt nog.

Han log lite då han kunde se henne och kände sig själv rodna lite.
"Ehh... Jag hjälpte dig", sade han tillslut efter en stunds tystnad.
"Hur skadad är du?"
Sedan vände han sig emot sjuksköterskan. Du ska hjälpa oss härifrån, vi måste ha mediciner och annats som kan behövas, han började gilla den här gåvan. Så helt plötsligt fick han en enorm huvudvärk, hade den begränsningar?

"Tack, då. Antar jag" sade Bella .
"Jag mår bra.." sade hon efter att hon tänkt efter ett tag. Det var delvist sant. Hon ville lämna sjukhuset. Ja.. Sjukhus hade hon aldrig gillat. Hon tittade sig tyst omkring, det var ett riktigt litet rum och hon var faktiskt förvånad över att det fick plats några sängar till. Hon kände närvaron av de skadade människorna. Hon tog handen för pannan då deras olyckor spelades upp i hennes huvud.

Det såg ut som om hon inte riktigt talade sanning men han brydde sig inte om det för tillfället.
"Ifall ni vill bli botade borde ni träffa min rumskompis", sade sjuksköterskan med en något drömmande blick.
Alex ryckte till vid hennes ord och stirrade på henne.
"en gång då jag skar mig fick hon såret att läka på någon sekund."
Alex hade hört talas om helarna. De var otroligt användbara, de kunde läka alla skador förutom sådant som lamhet eller få människor att återvända ifrån döden. Eller det berodde på hur mäktiga de var.

Bella höjde ett ögonbryn. Hon hade bara träffat en helare en gång i hela sitt liv, då hon var Dominique. Hon ryckte på axlarna.
"Vart finns hon då?" Frågade hon. Hon hoppades att hon hade några kläder att låna då hon inte skulle gå runt med 'nattlinnet'. Sjuksköterskan sade att hon kunde visa vägen dit. Eller ja. Bella fick henne att göra det.

Alex lät den unga kvinnan visa vägen. Då de var i kapprummet gav hon honom en lång mörk läder jacka och ett par skor och räkte en lång kappa till Bella.
"Hon är nog hemma, ifall hon inte är ute med sin pojkvän men det hoppas jag verkligen inte", sade sjuksköterskn och fortsatte ut genom dörrarna.
Ingen hindrade dem eller verkade ens lägga märke till dem. Varje sinne som gjorde det lät Alex glömma dem igen. Tillslut stod de utanför en lägenhetsdörr.

Bella satte på sig kappan och följde fortsatte att följa efter tjejen. Hon öppnade dörren och Bella häpnades över att det var så stökigt. Helare brukade ha det fint men tydligen inte den här. Bella gick in i vardags rummet och fann en flicka i soffan. Hon såg ut som att vara minst 20 år. Hon hade långt svart hår och en slags olivfärgad hy. Hon suckade och helaren höjde blicken. Hon tittade på TV. Hennes ögon var bruna och hon log stelt.
"Vem är du?" frågade hon och reste sig upp. Sjuksköterskan kom in i rummet.
"Några gäster bara Corie" sade hon.