Rolla. Nu. Spenc. >:3

(Drake vs Människa ewe)

Det värsta i mitt tillstånd var inte bojorna runt benen eller kedjan runt nacken som tvingade mig ut på en fullsatt arena, utan att jag inte visste om Shina någonsin kommit ut ur gruvan. Jag hade mycket dåligt samvete över det hela, flera gånger hade jag försökt ta kål på henne och allt hon gjorde var att hjälpa mig. Kanske det här ändå var vad jag förtjänade? Jag suckade tungt och steg lugnt in i arenan med sand och visade mig stark och självsäker inför åskådarna trots att det var allt annat än vad jag kände mig som.

Jag trängdes i den tjockaste folkmassan jag någonsin stått i. Jag hade bara varit på en sådan här tävling en gång i mitt liv, och då var jag fem år. Det hade varit hemskt, då draken hade blivit slaktad mitt framför ögonen på mig - det hade varit Chuck som utfört jobbet.
Jag visste inte vem som var utmanaren denna gången från människornas sida, men att det var Wounded som skulle dö var jag inte glad över.
"Flytta på dig!" fräste jag åt mannen som stod i vägen och hamnade på så sätt längst fram som åskådare. Draken hade redan trätt in på arenan och en klump satte sig i halsen på mig. Jag - och resten på arenan - väntade spänt på vem som skulle träda in som utmanare.
Portarna öppnades. Och ut stegade ingen mindre än Miranda.

Jag tappade bokstavligt talat hakan
av förvåning. Den där utmanaren hade
jag sett förut. Det var Shinas vän!
Genast vände jag om för att fly tillbaka
in i buren, men öppningen var stängd
med ett tjockt galler. Panikslagen
snurrade jag runt igen och glodde
skrämt på människan. Jag hade trott
att jag skulle ha en chans att klara
mig levande ur det här, men aldrig,
ALDRIG, att jag skulle döda en av
Shinas vänner. Jag försökte lugna ner
mig själv och satte mig snällt ned
på rumpan i väntan på det som antog
skulle vara mitt öde.

Jag öppnade munnen och gapade av ren och skär förvåning. Publiken jublade och klappade händerna, men jag hade bara lust att få stopp på det hela.
Miranda skulle döda Wounded utan att blinka. Jag visste att hon var skrämmande hungrig på att utmärka sig.
"Miranda!" försökte jag förtvivlat, men min röst dränktes i havet av hejarop från åskådarna.
Jag måste stoppa henne. Hon fick inte döda draken! Och draken fick inte döda henne heller för den delen.
Jag började klättra på läktaren för att ta mig in på arenan.

En plötslig rörelse i väst drog
till sig min blick och jag kisade
med ögonen för att se vad det var.
Ånej, nej, nej..., tänkte jag när
jag insåg varför jag riktat blicken dit.
Det var Shina som klättare över
läktare och uppjagade människor.
Min idé att låta hennes vän döda
mig fick vänta. Kvickt klängde jag
mig fast i gallret runt arenan och
klättrade hela vägen bort till bortre
sidan där Shina var. "Vad håller du på med!?" väser jag panikslaget och hissade
upp svansen när tjejen där nere försökte
hugga den med en yxa. Hon ska inte få
råka ut för mer trubbel på grund av mig.

Jag kände att läktaren skakade och vred på huvudet. Wounded närmade sig och jag hörde henne prata med mig.
"Jag tänker inte låta dig dö, och inte heller Miranda!" ropade jag envist och fortsatte att klättra neråt.
"Men Shina för i helvete!" snäste Miranda då hon såg vad jag höll på med. Yxan i hennes grepp var såpass tung att hon var tvungen att hålla den med båda händer. Den hade lätt kunnat hugga halsen av Wounded med tre försök.

"Din vän därnere", ropade jag för
att överrösta publikens sorlande
och pekade med en klo på Miranda,
"har rätt, stick härifrån!" Ett gällt
skri dränkte alla ljud för en sekund
när Mirandas yxa gjorde ett djupt jack
i min svans och lämnade en fin pöl
med svart blod i sanden. "Skynda dig...
Innan borgmästaren ser dig", flämtade
jag och tappade greppet om
metallstängerna. Med en duns landade
jag framför fötterna på Miranda.

Jag såg förskräckt på skadan Miranda hade gjort.
"Sluta, sluta, snälla!" tjöt jag och kastade mig ner för metallstängerna. De sista tre metrarna släppte jag greppet och föll. Landade smidigt, men det gjorde ont i fötterna.
Miranda höjde yxan mot Woundeds hals, men jag kastade mig på henne. Och de följande sekunderna gick ut på en brottningsmatch mellan mig och Miranda. Eftersom jag var överst var det jag som hade övertaget, men Miranda var stark.
"Gå. Av. Mig", stönade hon medan hon tog i för att få bort mig.
"Avbryt matchen!" skrek jag gällt över arenan.
Publiken var helt vild. De skrek efter mig, ryckte i gallret, stampade i läktarens golv så att ett mullrande ljud dök upp.
Borgmästaren hade sett vad som hänt och hennes män kom nu inspringande.

"Shina...Nej", stönade jag
och sträckte mig efter henne,
men orken tog slut och jag
sänkte frambenet. "Snälla...
Spring". Jag såg bedjande på
henne och hoppades innerligt
att hon skulle sticka.

Min blick gled bort mot draken. För ett ögonblick blev jag ofokuserad och fick därmed ett slag på käken av Miranda. Jag hamnade i obalans och hon kunde nu enkelt slingra sig ur mitt grepp. Uppe på fötter tog hon sin yxa igen och kollade irriterat ner på mig.
Vakterna strömmade in från alla håll och närmade sig. Någon tog ett stadigt tag om min överarm och jag fick panik. Jag skulle inte ge mig!
Med ren raseri skickade jag ut en våg av energi. Den rörde sig snabbt ut mot arenan och välte omkull människorna som i en chockvåg. Miranda kved. Hon hade ögonen hårt slutna och vred och vände sig på marken.
Även publiken hade fått en liten dos av energin, men inte tillräckligt för att knockas.