Striden om Friedewi. (Roll för alla)

Lia stapplade omkring i skogen, hon hade ändrat hennes utseende helt och hållet för att inte bli upptäckt. Hon var förvirrad och orolig. Till slut ramlade hon ned på knäna och grät. Varför tog dem henne? Vart är Mona?
Hon kunde inte få svar på det.
[kooort c:]

Kvinnan som dök upp mitt framför nosen på Susi överrumplar henne toltalt och för flera sekunder kan Susi inte göra så mycket mer än att stirra på henne.
Men efter ett tag kommer hon till sans och snurrar runt för att fly tillbaka in i skogen. Men en så snabb vändning blev för mycket för benet som vek sig under henne.
Susi förblir liggande, väl medveten om att kvinnan bara är ett par meter bakom henne. Hennes panikslagna andning resulterar i ett ynkligt gnällande.

Zia svor till, "Okej, jag försöker att lyfta dig, men det kommer att göra ont." säger Zia och utan rädsla tar hon sig under henne och drar sedan upp henne på sin rygg så bara bakdelen släpar i marken, "Och dra in klorna annars lämnar jag dig här att dö." säger hon varnande och inser att det är som hennes far har sagt hon är stark som ett troll, hennes bröder skulle se henne nu, då skulle de allt häpna. Och Zia tar sig mot lägret, det är tungt men hon orkar och snart har hon även lagt ner varulven där. "Fram med benet." beordrar hon och börjar sedan rengöra såret så som hon gjort med kvinnan innan.

Utan att tänka gör Susi som hon blir tillsagd medan hon blänger på den till synes sovande kvinnan som tillfångatagit henne.
En darrig suck lämnar hennes svarta läppar och hon drar in frambenen under sin bröskorg samtidigt som hon låter den starka kvinnan kolla på hennes skador.

Lia hörde röster och utan tänka färdigt så gjorde hon sig till en liten häst som sprang sitt bästa uppför den stora kullen. Hon tittade sig bakåt då och då men märkte ingenZ
Hon stegrade innan hon fortsatte in tillbaka in under träden.
[jag suger på att imitera djur xD]

Alduya slog upp ögonen, tur väl hade hon sina andra sinnen som var väldigt känsliga. Hon hörde andetagen, hjärtslagen, lukten av blod och av något djuriskt hon känt på flickan förut.
”Där ser man, vi möts igen”, sade hon med ett litet leende.
Vad hon önskade att hon inte slagit i huvudet, att hon var helt återställd. Hon avskydde verkligen att ligga där, utan sina vapen som var hennes mest kära ägodelar.
”Var är mina saker?” frågade hon den andra figuren.
Hon avskydde lika mycket att någon tog hand om henne för det betydde att hon skulle bli tvungen att följa den unga kvinnan tills hon kunde betala åter. Ifall hon nu inte tog henne till fånge, till slav dvs.

Susi morrar kort när hon hörde att kvinnan vaknat.
Öronen ligger platta mot huvudet och läpparna är uppdragna i ett ilsket grin.
Susi hatar att vara så här hjälplös som hon är. Fångad mellan två äldre och med ett skadat ben. Hon kunde lika gärna ha stapplat in i lägret och bett om att få bli dödad!

"Så ni känner varandra? Trevligt." ler Zia lite och rengör såren på vargen och sköljer sedan de blodiga händerna i bäcken och studerar kvinnan. "Du har din skinnpung och vattenpung, det är allt vad du behöver tills du är återställd, vapnen får du sedan." svarar hon bara utan att avslöja vad de är. "Hur är det med dig? Är allt bra? Ser du suddigt?" frågar hon ty hon såg att kvinnan kisade med sina ögon.
Sedan skrattar hon roat åt de båda, "Visa lita tacksamhet och säg om ni är hungriga eller törstiga." flinar hon och börjar samla in ved.

Lakshmi var fastkedjad med sin fot i väggen och kunde inte göra så mycket förutom att sova på kvällarna. Alla fängelsefångar var döda förutom hon själv eftersom att de hade svält ihjäl.
"Jag hoppas att någon befriar mig någon gång och tar mig härifrån", tänkte Lakshmi som inte hade sett solens ljus på fyra dygn.

”Mina ögon fungerar inte”, sade Alduya till kvinnan.
Kanske hon var magi kunnig och kunde återställa dem. Kanske, men så hörde Alduya något, inte med öronen utan inne i sitt sinne. Hon försökte kämpa emot det men så var det som om dimman sprack och vad det än var, vem det än var hade makten att ta över henne.
”Låt inte trollet göra något med din syn, hon kanske stänger ute mig”, hörde hon Överstens röst.
Alduya låtsades som om inget hänt så att inte de andra skulle misstänka något.
”Vi träffades förra kvällen, den röd håriga flickan verkade vilja bli infångad, hon följde efter mig vilket inte var särskilt smart”, sade Alduya till de andra två.
”Ni är omringade av mina magiker, det kommer bara ta någon sekund. Flickan kan du få men trollet vill jag ha”, ekade hans röst i hennes huvud.
I nästa sekund kände hon något kallt över dem. Hon kunde verken höra, känna, lukta eller röra sig. Hon visste vad som skett. Översten och hans hade kastat någon besvärjelse över dem. Ingen av dem skulle kunna röra sig, eller göra något. Nu var de helt i hans våld.