Mutant 2305.

Självklart släppte han henne, han visste att det var det enda rätta men något inom honom var en aning besviken. Sakta tog han sig upp på fötterna. Sedan slog det honom, de skulle vet var dem var, de hade sett chippens plats och kanske kunde de fortfarande ute någon slags signal.
"Vi borde ge oss av", sade han till Alice.

Hon nickade. "Självklart borde vi det. Men vart ska vi?" Hon pekade på vattenfallet. "Kanske där bakom?" Hon såg sedan oroligt på honom och bet sig i läppen.

"Jag tänkte lite längre", sade han och spanade upp emot himlen.
Något ljud som påminde om ett flygplan hade fångat hans uppmärksamhet.

Hon drog i hans arm. "Kom nu!" Hon sprang till vattenfallet och såg på honom.

Adrian följde efter henne, Alice.
"Och nu då?" frågade han då de anlände.
Ljudet av planet lät som om det var närmare, mycket närmare. Det lät nästan som högljudda trummor i hans öron.

Hon pekade mot en gratta och hon sprang dit och hon satte sig på en sten. "Här kanske?" Hon såg på honom och såg sedan om och hoppade längre in i grottan.

Adrian följde ännu en gång efter henne. Han hade inte upptäckt grottan innan. Samtidigt som han sprang in i mörkret så skymtade han ett flygplan flyga över gläntan. Inte ett sådant där stort som de förr i tiden flugit runt människor i utan ett litet, modernt som kunde förgöra en hel stad med en enda liten bomb.

Hon såg på honom och hon gick längre in i grottan. "Vi måste gå längre in vi kanske hittar en annan utgång." Alice nös till och hon hoppade till och såg på Adrian.

Adrian skrattade lite åt henne men blev sedan allvarlig igen. Hon hade rätt. De var tvungna att gå längre in i grottan och började vandra, upprätt för en gångs skull.
"Så hur var ditt liv innan?" frågade han.

"jag minns inte." Hon såg på honom. "Det har kag liksom glömt." Hon suckade. "Som om de där männen raderade mina minnen." Lite sorgset tog hon sig ner i en sjö som fanns i grottan och började simma över.