Förbjuden kärlek

"Vackert." sa Egeria med en röst som slutligen sprack av rörelse och tårar föll ner för hennes kind. "Förlåt, my lady." får hon fram och försöker hämta sig åter, "Hur vill du ha din frisyr?" säger hon och börjar borsta hennes hår med händer som darrade.

Isis vände sig om emot Egeria och satte henne ner på en stol.
"Be inte om ursäkt, vad är det som tynger dig så?" sa hon undrande. "Berätta nu. Vi har lite tid över, jag fixar min frisyr själv" sa hon och tog borsten från Egeria och började borsta håret.

Egeria darrade och satte sig ner men skakade på huvudet, "Inget man inte kan göra något åt. Det är samma sak för dig men åt andra hållet." sa hon och slog händerna för ögonen. Nu hade hon avslöjat för mycket och sina misstankar angående Fai och Isis.

Isis la ner borsten och vände sig emot Egeria. Hon såg på henne med en kall blick.
"Du vet inget" sa hon allvarligt. Hon visste inte ens vad hon själv kände så hur kunde Egeria veta det? Syntes det så tydligt. Hon slappnade sedan av.
"Du har större chans än vad jag har. Jag tänker inte hindra dig. Du får gärna byta plats med mig, Lancelot är din" sa hon och började borsta håret ingen.

Egeria sa inget även om hon gav svar på tal och käftade emot i hennes huvud. Men hon skulle vara ytterst dum om hon sa något. Bara ögonen avslöjade hennes känslor och de ville allt ge svar på tal.
Men hon skakade på huvudet åt hela idén, "Klart att inte det går ni är förlovade. Säg inte sådant som ej är sant och jag vet knappt vad jag känner själv, han beter sig så konstigt när han är vid mig."

"Han är man om han träffar andra än mig är det mer acceptabelt och han verkar tycka bättre om dig än mig" sa Isis och satte upp håret. "Förlovningen är inte mer än tomma ord. Och du får ta reda på vad du känner. Jag kommer inte ta illa upp. Jag är snarare lättad över att slippa vara med någon som inte gillar mig" sa hon och tittade ut genom fönstret. "Det är skillnad med Fai, han verkar åtminstone se mig. Men det kan inte bli något. Jag skulle inte bara vanära Fai utan också Simon min döda bror" sa hon sorgset.

Egeria log lite snett och fick sig själv att sluta gråta. "Jag vet att förlovningen och giftermålet bara är tomma ord. Men jag ville inte gå bakom din rygg." sa hon och drog efter andan. "Sen ja, det känns ändå fel, men det är det ända man kan göra." sa hon och för första gången i sitt liv önskade hon faktiskt att byta liv med Isis.
"Varför skulle du vanära Fai? Om ni båda är med på det är det en annan sak och vad skulle din bror haft emot det?" undrar hon.

Isis hade gått fram till fönstret och tittade ut.
"Du kan inte gå bakom min rygg om jag vet om det eller om jag säger att det är okej, jag har inget emot om du är med honom om det gör dig lycklig. Jag har inga planer att vara med honom mer än jag är tvungen till" sa Isis bestämt och suckade sedan.
"Jag vet inte om han är med på det. Jag skulle inte säga att jag känner honom tillräckligt bra för det. Men om och bara om det skulle bli något och vi blir påkomna så kommer han garanterat bli av med jobbet och han lär inte få något nytt. Han verkar trivas att jobba för Lancelot och jag vill inte förstöra det" sa hon och var sedan tyst ett tag. "Simon var fläckfri men om jag skapar en skandal kommer folk säga saker om honom och innan jag vet ordet av det är hans rykte förstört" sa hon och vände sig sedan emot Egeria.
"Skall vi gå?" frågade hon tomt.

"Nej inte nu heller." ler hon lite grann men bestämmer sig inte för något ännu, det lite roliga i det hela var att de pratade om Lancelot som någon handelsvara eller något trots att han var prins.
Egeria nickar, "Det är sant, men om folk inte får reda på det då?" sa Egeria och log och hon ställde sig upp. Om hon och Isis bytte plats, det ville säga innan de kom fram till Lancelots slott. Men skulle Isis trivas med det? Skulle hon trivas med det? Ja, många frågor fanns det och hon gick sakta fram och öppnade dörren för Isis.

Isis höjde ett ögonbryn.
"Egeria jag är prinsessa och jag har folk runt mig hela tiden, om ingen upptäcker det skulle jag vara överlycklig. Jag vet inte hur människorna hos Lancelot är men om de är som här så kommer det knappast gå." sa hon och såg sorgset på Egeria och gick sedan ut ur dörren. Hon gick ner för de vana korridorerna.
"Isis" sa en välbekant röst och hon vände sig om och såg hennes mor komma gående emot henne. Isis hindrade sig själv från att sucka. Hennes mor kom fram till henne. "Datumet är bestämt" sa Luu och Isis var på väg och fråga vad hon pratade om men förstod snart.
"När blir det?" frågade hon i stället och fortsatte gå.
"I övermorgon" sa hennes mor glatt. I övermorgon? Hon skulle inte ens ha tid att förbereda sig.
"Jag hoppas du är glad nu" snäste Isis.
"Men gumman..." började hennes mor.
"Jag vill inte höra det" sa hon och gick in genom dörrarna till den privata matsalen. Hon gick fram till platsen bredvid Lancelot och log tom emot honom. Han nickade kort och drog ut hennes stol och hon satte sig ner.