Camp Half Blood

Alexa höjer ointresserat handen mot honom till svar.
"Hej." Säger hon i liknande ton och bryr sig inte ens om att försöka le mot honom. Hon kastar en blick på Chiron som ärligt talat verkar alltför lugn för att vänta på någon. Nu är Alexa inte den mest tålmodiga människan i historien heller, men ändå. Vänta lite, har hon gjort något allvarligt fel på senaste tiden? Nah, senaste fånga flaggan så satt hon bara i ett träd hela tiden och ingen har väl räknat ut att det var hon som slängde ned kniven och ned på den där klunsen Fred, som Alexa tror Ares-ungen heter. Hon flinar åt minnen, den underbara tillfredsställelsen när den grisliknande pojken fått kniven i axeln och börjat stortjuta - av både vrede och smärta. Underbara förräderi, om det nu räknas som förräderi när man fullkomligt hyser ren och skär avsky mot Ares-ungarna.

Wendy gick in i huset tillsammans med Isaac. Där inne stod Chrion, Doug, killen som alltid log och en tjej med rött hår som hade helat Wendy's ben under en Fånga flaggan, Wendy trodde tjejen hette Alexa men hon var inte sten säker.
"Vad händer?" Frågade Wendy med en oroad blick på Chrion. Dom skulle väll inte få skäll för något?

Isaac ställde sig i ett hörn,helst så långt borta från de andra som det gick. Herr D såg mot honom med en väldigt otrevlig blick och Isaac gav en lite otrevlig och kylig blick tillbaka. '' Så vem är den nya bördan? Ivan eller något sådant?'' Chiron hann precis harkla till sig innan Isaac än han öppna munnen. '' Det här är Isaac Pleasant, son av'' Mycket längre hann han inte fröens Herr D började prata igen. '' Av Boreas, guden med det vidrigaste humöret av dem alla'' Herr D hade helt korrekt när det gällde om Boreas humör. Nästan alla gudar fruktad honom tack vare hans fruktansvärda humör. Han hade värre humör än Herr D.
Chiro började åter igen att prata. '' Alla ni fyra är del av en ny och stor profetissa....'' Chiron hade fått en väldigt allvarlig min och blick när han nämnde profetissan. '' Och ni hörde alla början av den i matsalspavelejongen... Som ni vet återfödds monster någon gång efter dem blivit dödade. Och just nu så har flera mäktiga monster kommit tillbaka... Flera chimaeror, manticorer,minaturer har kommit tillbaka... Men det är inte det värsta än. Hydran har kommit tillbaka,större och mäktigare än förut... Men det är allt vi vet än... Ni måste gå upp till vinden för att höra restan av oraklet''' Chiron tystnade och knäppte sina händer medan han så på ungdomarna.
Isaacs ögon blev stora när han hörde det här. '' Vänta lite, jag kan knappast vara någon del av hela den här profetissan... Jag är ingen hjälte eller något sådant där''
'' Håller jag med om'' sade Herr D med en elak och fräck röst.

Ett litet glädje tjut smet ut mellan Dougs läppar. Hur länge hade han inte väntat på detta? Visst gillade han lägret och hans vänner och allt det där men att äntligen få göra precis det han tränat till i - vad var det nu - fyra år var helt otroligt. Då de andra kollade på honom log han, som vanligt men ovanligt brett.
"Vaddå, det är ju helt otroligt. Fy, vad häftigt. Jag har ju väntat på detta jätte länge nu."
Han kastade sina armar om en mycket förvånad Chiron. Mr. D såg allt annat än nöjd ut med hans uppträdande.
"Självklart ska den där stolle tycka det, vänta bara tills du är död", muttrade han men Doug slog dövörat till.
"Kom igen," sade Doug till de andra och gjorde en ansats till att ta sig bort emot vinden till oraklet.

Så mycket rörde sig i Wendy's huvud just då att hon knappt kunde tänka. Tänk om…vad skulle hända? Hennes grubblerier avbröts av Dougs glädjetjut. Wendy kastade en något förvånad blick på honom. Fast delvis förstod hon hanns reaktion. Dom fick ju träna i princip varje dag! Men när han ropade till dom att komma fram till oraklet greps Wendy av någon sorts dämpad fasa. Alla fyra kunde dö…Men dom måste i alla fall försöka! Wendy drog ett djupt andetag, debatterade med sig själv i några få sekunder. Sen tog Wendy sen ett tafatt steg framåt. Hon vände sig om och såg på Isaac och Alexa.
"Det är ju lika bra att göra något." Mumlade hon lågt.

Alexa lyser upp, hon hade väntat sig någon bestraffning - men nu ska hon utanför lägret? Det här är ju underbart! Åtminstone för henne som inte lämnat lägret på länge, länge - några år är länge.
"Yes!" Säger hon och delar faktiskt Douglas entusiasm för en gångs skull.
"Och så har rödtotten blivit galen också. Hurra!" Säger Mr D sarkastiskt, ironiskt och det finns en smula irritation i rösten.
"Håll käften, det här är fan det bästa som hänt på åratal, gamle jäkel!" Svarar Alexa på det och rättar till det svarta kepsen som hamnat på sned innan hon också går mot vinden. Innan dess ser hon dock hur Chiron hindrar Mr D, troligtvis från att ha ihjäl Alexa eller nåt.

Isaac såg efter Doug med en ja...en tveksam och inte för glad min och blick. Hur kunde de vara så glada för det här? En aning frustrerat drog han sin hand genom sitt korpsvarta hår och Wendys kommentar gjorde han något irriterad. En tung ich besvärad suck lämnade Isaacs läppar när han började gå efter de andra men innan han gick så tog Chiron tag om hans armled och såg in han i ögonen. '' Isaac. Ingen födds till hjälte och det är ens val som gör en till hjälte'' Efter Chiron sagt det så släppte han taget om Isaac som muttrade otrevligheter som bara han kunde höra.
Det dröjde inte länge förens han var ikapp de andra. Isaac hade fått en otrolig sur och butter min och iskall blick. Hur kunde de vara så glada och pigga på det här? Eller ens gå med på det och hur kunde han själv ens gå med på det?! Isaac skakade på huvudet för att bli av med alla tankar.

Doug kastade en blick på dem andra över axeln för att se om de hängde på eller inte. Alexa såg glad ut, gladare än han någonsin sätt henne. Inte för att han brukade lägga märke till henne men ibland var det svårt då hon satt under något träd och skrev eller vad det nu var hon höll på med. Det röda håret var ovanligt på lägret. Likaså var Wendy´s lila men hon verkade vara ganska neutral till Chrions nyhet. Isaac, den nya killen verkade inte alls glad fast han hade ju inte suttit fast på camp half blood särskilt länge ännu, han hade fått vara ute i den riktiga världen. Det första som slog honom då han kom upp på vinden var lukten. Han var tvungen att behärska sig för att inte rynka på näsan.
"Men, vem är det som fisit egentligen?" sade han med ett litet skratt.
Det fanns prylar överallt, huller om buller. Han tog upp en metallpinne som liknade en eldgaffel men kastade den i en hög sedan i en annan hög. Det var dammigt på vinden och Doug nös. Han hade aldrig varit där uppe förr men ingen hade inte hört talas om den och oraklet som bodde där.

Alexa hostar på grund av dammet som yr upp och försöker vifta bort det.
"Vilket jäkla orakel med självrespekt skulle bo häruppe?" Frågar hon kritiskt och undrar hur tjockt dammlagret är, hon säger det inte högt men går liksom runt lite försiktigt och undersöker det. Dessutom är hon lite osäker på om hon verkligen vill prata med oraklet. Självklart, hon vill bort från lägret - det skulle vem som helst vid sina sinnens fulla bruk vilja som varit fast här i år, månader och dagar. Fast samtidigt så måste det finnas en hake som gör så att just de fyra blivit "valda" så att säga. Dessutom är hon rätt säker på att det kommer gå snett, något kommer gå fel - det blir alltid så. Genom historien har hon inte hört om en enda profetia som klarats av smärtfritt. Nu kanske profetiorna även innehållit just att de inte ska gå bra hela tiden. Fast uppdrag i allmänhet verkar inte gå bra, om man ska ta ett snabbt exempel kan man ju ta Thalia som nuförtiden är ett träd - det gick alltså snett. Alexa är dessutom rätt säker på att när det går snett så är det minst en 25 procents chans att det kommer vara hennes fel.

Istället för Doug så rynkade Isaac näsan när han kände den märkliga lukten på vinden som inte luktade för gott och när han hörde Dougs fråga om vem som fisit så höjde han ett ögonbryn och såg på honom med en blick som sade ''seriöst?''.
Han själv kunde nästan känna att den här lukten inte var mänsklig alls utan ganska onaturlig...
Den långe och unga mannen stannade till när han tycktes höra andetag som var väldigt tunga och något raspiga. Han kollade sig omkring och rörde sig försiktig omkring på vinden eftersom han inte ville ta sönder något eller hamna i knipa för den delen heller.
Isaac slängde en blick över axeln för att se om Wendy hängde med eller vad hon nu gjorde.