Quel fara

Lavinia tog osäkert svärdet och greppade det i hennes hand. "Det var för ett sådant här min mor nästan dog." sa hon och gick fram mot Cennon och ställde sig mitt emot honom. Hon darrade inte för att hon var rädd för honom utan för att hon mindes sin mor bli bortsläpad och piskad till folkets beskådan. Det var ett under att hon överlevde och Lavinia hade fått mardrömmar efter det då även hon och hennes far blivit tvungna att beskåda allt.

Lavinias komentar verkade mest besynnerlig för Aurora. Det var många som dog i strid och om inte ännu fler som nästan dog men Aurora förstod om så var fallet att det tog emot för henne. Aurora visste hur det var att förlora sina föräldrar. Sin mor hade Aurora aldrig känt. Hennes träd hade blivit kapat och därmed hade hennes mor dött då Aurora fortfarande var ett spädbarn. Auroras själ, ande eller vad man kallade det hade aldrig varit bunden till ett träd på samma sätt. Hennes far hade försvunnit, ingen visste vart han tog vägen. En kväll hade hon vaknat upp och han hade varit borta, lämnat henne med endast en lapp. Sök upp Cennon, min bror. Aurora blev fortfarande arg då hon tänkte på det.

Lavinia tar ett djupt andetag och nickar åt Cennon, "Okej, hur skall jag göra?" frågar hon och ser på honom och behärskar sig för att stanna och inte bara släppa träsvärdet och sticka. Hon kastar en ilsken blick på Nathaneal som genast tystnar då han skrattat till, "Jag skulle vilja se dig skratta då någon du älskar blir piskad halvt till döds." fräser hon ilsket till honom och medger inte för ett ögonblick att hon själv hade blivit det med, men det var en annan sak.

(Kan du rolla Cennon? För jag vet inte vad jag ska skriva xD)

[Visst, visst blev lite mysko bara. ]

Aurora fryser till en aning vid Lavinias ord men fortsätter att betrakta henne och Cennon efter hon satt sig ned jämte Lancelot.
"Hallå", säger hon för att han ska veta att hon är där men han verkar veta ändå.
"Berätta för mig vad som sker", kommenderar han.
Aurora skrattar lite men gör som han säger.

Cennon går fram till Lavinia.
"Först måste du lära dig att hålla ett svärd", säger han och visar. "Först håller du tummen och pekfingret runt greppet precis under parerstången."
Han pekar på den lilla utbuktningen som är precis innan klingan eller rättare sagt där träsvärdets klinga börjar.
"Andra handen tar du handflatan, sätter den emot slutet på hjaltet och låter sedan fingrarna greppa runt."
Först visar han och låter sedan Lavinia göra själv. Cennon fortsätter att instruera Lavinia i grunderna.

(Nej då tycker det blir bra )

Lavinia som nu är fullt upptagen med Cennons instruktioner lyssnar uppmärksamt och gör som han säger. Hon hade lättare för att lyda order än att komma på saker själv, i alla fall till en början, mest för att hon blivit inlärd i att enbart lyda order och inget annat.
Men då hon greppar svärdet är det som något länge glömt i henne väx till liv. Inte något hon upplevt utan något mer som hon hade i blodet något som generationer tillbaka kunde. Och hon rättar själv till greppar och gör sig beredd utan Cennons instruktioner utan mer som något hon kunde ändå, eller ja nästan.

Aurora var minst sagt imponerad. Hon kunde inte minnas sina första lektioner men hon hade inte riktigt börjat accelerera med sina kunskaper med svärdet fören på senare år. I början tyckte hon det endast var att traggla in olika kombinationer och försvars tekniker. Det hade drivit henne till vansinne.
"Wow", sade hon lågt för sig själv.
"Var har hon lärt sig det?" hörde Aurora Nathaneals imponerade röst.
Då hon kollade på honom såg hon hans bruna ögon kollade på Lavinia med något i blicken som hon aldrig sett hos honom förr. Aurora var övertygad om att Lavinia hade fått en beundrare och skrattade lite åt honom vilket han inte verkade uppfatta.
"Din syster verkar förtrolla unge herr, Nathaneal", sade Aurora till Lancelot som fortfarande satt jämte henne.
"Jag ser att ni roar er", sade en Herines mörka röst.
Aurora log, hon visste att han stått och tittat även om hon hade ryggen emot honom.
"Ja, det kanske är något ni kentaurer borde göra oftare", hon vände sig emot honom med ett leende.
Herines granskande blick fick inte leendet att dö utan snarare tvärtom. Hon vände sig emot Lancelot.
"Är det inte dags för en dans", sade hon till honom och log då han förstod galoppen.
Lancelot som fortfarande hade sin fiol i handen började spela en mycket glad låt. Aurora greppade tag i den mycket förvånande kentauren och började dansa med honom. Han var mycket stel i början och tveksam men då även Nathaneal föll in så släppte han loss.


[Haha, en kentaur som släpper loss. xD]

(Hahaha xD)

Lavinia kunde inte annat än skratta åt dem och Cennon slår till henne med sitt svärd. "Var uppmärksam och låt dig inte distraheras." sa han och hon biter ihop och nickar. Detta ville ho lära sig, det var kul hon älskade verkligen att få röra på sig. Att utdela svärdshugg och att få vara barfota i en lätta kläder ute i skogen, så levande hade hon aldrig känt sig och med Lancelots musik, ja gick allt som en dans och snart behärskade hon svärdets konster, det var mer som om hon behövde påminnas om det. Visst hon fick sina stötar och blåmärken men hon lärde sig av sina misstag.

Skrattande föll Aurora till marken och hörde hur Herines föll in i hennes. Aldrig hade hon hört ett sådant skratt förut och skrattade åt hans skratt.
"Min bäste kentaur, låt oss ha en festival. Där alla kan glädjas åt livet", utbrast Aurora.
Hon hade glömt alla sina bekymmer och Lancelots musik verkade inte bara förtrolla henne. Lancelot fortsatte att spela och spela helt fantastiskt. Om han spelade för kungensson som skulle ta över tronen så skulle han säkert göra precis som de ville. Lancelot hade en mäktig förmåga och Aurora var helt övertygad om att verken Lancelot eller Lavinia var vanliga människor. Hon kastade en blick på Lavinia och Cennon. Inte ett ljud kom över hennes läppar men hon kunde knappt tro vad hon såg. Lavinia var duktig med svärdet, mycket duktigare än henne. Nästan lika bra som Cennon själv. Ett leende lekte på båda av deras läppar som om de gillade utmaningen. Aurora log åt deras glädje. Hon kände sig så lycklig att hon kunde spricka, om än flyga.

[Ännu ett mysko inlägg ifrån mig. ]

"Jag är imponerad." sa Cennon åt henne då det tydligt börjat mörkna och kentaurerna hade börjat gjort en stor brasa för att alla skulle äta
en gemensam måltid. Lavinias ögon glittrar av hänförelse, som om hon varit ämnade för detta. Hon kände som hon inte hade börjat levt försen nu. En kentaur kommer fram till henne, "Barn, får jag se på dig." säger hon och synar Lavinias händer, sedan ser hon in i ögonen på henne, men det är först när hon förde undan Lavinias eldröda hår hon flämtade till. Och sedan såg hon även på Lancelots nacke och sedan visade hon det vita ekformade födelsemärket för de andra.
"Ni tillhör Quella, den gamla alvsläktet som var och en har en speciell gåva, tror ni funnit eran." säger hon och gör det tecken som för kentaurerna betyder att de hedrar gudarna.

Aurora hade lämnat de andra och begett sig till den stora brasan. Hon hade hittat några unga kentaur flickor som verkade vara i Auroras ålder men då hon talade till dem var alla äldre.
"Vi åldras annorlunda till er", sade en av dem med mörkbrunt hår.
De bar alla läderlemmar för att skylla bysten men annars hade de inte några kläder på sig. Aurora log emot dem och hjälpte dem att baka bröd på stora platta stenar som de la över elden på några mindre eldar de hade runt den stora. Flammorna ifrån elden fick allt ett speciellt sken som Aurora inte kunde förklara. Det var nästan som om det fanns något magiskt i luften.
"Hur länge har ni levt här?" frågade Aurora med häpnad i rösten.
En av de unga kentaurerna kollade konstigt på henne.
"Vad menar du?" frågade hon. "Vi har levt här sedan ur minnes tider."
Aurora kände hur hon rös men log. Hon kände sig hemma där ute i skogen med de mystiska varelserna. Så hörde hon musik. Den var annorlunda till Lancelots. Då Aurora tittade upp kände hon hur hon svalde luft. Några till hälften människor och tillhälften getter kom utdansande mellan träden. Några av dem spelade på något som liknade flöjter men inte flöjter som Aurora någonsin sett dem.
"Åh, satyrerna är här", sade en av kentaurerna och log.