Tredje världskriget

Freja ser på dem och ler lite, "Jag är inte döende." flinar hon lätt. Hon hade alltid haft lätt för att le i de mest konstiga situationer och hon ville inte att de skulle vara oroliga för henne. Vera och Max som hon knappt kände men som hade blivit hennes vänner. De stod här nu vilket betydde otroligt mycket för henne.
Sjuksköterskan är tillbaka med en liten silvermanick som scannar hennes revben och hon nickar när hon ser resultatet. "Vad?" undrar Freja. "Spricka, var glad att den inte är bruten, det var nära." sa hon och gick för att hämta någon salva.

"Det låter fortfarande inte som något att vara glad över, ärligt." Säger Max med en aning kritik i rösten.
"Men hon har en poäng över att det är bra att den inte är bruten." Kontrar Vera.
"Instämmer." Säger Kim och Max höjer händerna i reträtt.
"Oschysst, ni är fler än mig." Säger Max humoristiskt nog.

"Haha" skrattar Freja men kvider sedan till då kvinnan kommer tillbaka och börjar smörja på henne med en ilsket grön salva som luktade metalliskt.
"Det tar ner svullnaden och blånaden bör försvinna redan i natt." sa hon och fortsatte, "Men sprickan och smärtan försvinner troligen mellan ett till två dygn, du borde få ledigt, få se vad jag kan göra." säger hon lindar om Frejas revben med bandage och ger henne tillåtelse att gå.

"Vill du ha hjälp?" Erbjuder sig Max genast. Vilken riddare han är. Kanske Vera är självisk, så kan det också vara. Fast så är det troligen. Aja, oavsett så har riddaren Max så vant erbjudit sig att hjälpa - det har han alltid gjort. Om det var något så litet som att hämta en bok till att gå en halvkilometer längre bara för att följa en till skolan för att man inte vill gå ensam - det hade inte alls varit Vera som fått honom till det... Max hade faktiskt erbjudit sig.

Freja ser skeptiskt på honom, de flesta hon kände som erbjöd hjälp ville ha något igen. Men här hade hon inget, inget än sig själv och det tänkte hon inte tillåta.
"Ja, tack, men jag har inget att ge igen." säger hon allvarligt, bara så att han visste.

"Och?" Undrar Max genast innan han hjälper henne. "Jag hjälper bara en vän." Fortsätter han simpelt och Vera bara står där en aning, rätt så väldigt mycket med en känsla av malplacering. Kim verkar dock ta det på ett annat sätt där han står rätt avslappnat.

"För att gör man något för en annan, vill personen i fråga ha något igen." säger hon sanningsenligt men ler då han säger vän, "Tack" säger hon då och kommer upp på fötter och Max stöttar henne medans de tar sig ut ur sjukstugan.

"Nah, det blir för mycket att hålla ordning på." Säger Max och hjälper henne. Fast Vera förstår ju hur Freja tänker, det är många gånger Vera blivit misstänksam mot Max för hans ridderliga fasoner. Fast det hör bara till den där drömmen om att bli hjälte, hon kan inte ens minnas hur länge han har haft den. Men det är ett bra tag som Max haft den envisa tanken i skallen. Under tiden som den tysta Vera satsade mer på uppnåbara drömmar, enligt henne, som typ att få ett jobb efter skolans slut.

Freja nickar, ärligt så förstod hon sig inte på honom men hon orkade inte bry sig om det nu. Hon höjer blicken och ser på den stora klockan som fanns på en pelare, "Bäst att vi går till våra tält nu så inget mer händer och tack." säger Freja, då särskilt tack till Vera som hon knappt kände, sedan ger hon Kim en lätt kram innan de skiljs åt.

Vera förstår inte varför hon tydligen tackar dem allihop, men Max tar tillfället i akt och rufsar om hennes hår.
"Ses, Vera." Säger han retsamt och Vera himlar irriterat med ögonen.
"Ses, Riddare Max." Svarar hon med samma ton och Max mulnar till en aning - Riddare Max var en barnbok som de fått läsa i 2:an där riddaren ifråga var en klumpig, gänglig pojke som inte tycktes kunna göra någonting rätt men ändå ville hjälpa allt och alla. Efter den dagen hade Vera gått runt och kallat Max det varje gång hon velat reta honom. "Hoppas du blir bättre." Säger Vera sedan i riktning, och i en faktiskt uppriktig tonart, mot Freja innan hon sticker iväg till sitt tält.