Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

HAHA OK XD

Kapitel 6:

När vi kom ut så såg vi att det hade mörknat smått. Trollkarlarna hade slutat med försöken att vara som mugglare. Försäljare transfererade sig överallt och slog upp sina stånd på tusen olika platser samtidigt. De drog på vagnar med tusentals olika saker. I det ögonblicket önskade jag att jag haft ungefär tusen par ögon till: de jag redan hade räckte inte för att ta in den underbara syn jag såg framför mig. I försäljarnas vagnar fanns dansande klöverhattar, självlysande rosetter (i lagets man hejade på färg) som skrek ut namnet på spelarna. Där fanns spetsiga gröna hattar som sjöng Irlands nationalsång, gröna halsdukar och flaggor från båda länderna som sjöng deras respektive nationalsånger när man viftade med dem. Det fanns små modeller av Åskviggar som flög runt, och till och med samlarfigurer av spelare som kunde gå omkring på ens handflata.
”Jag har sparat mina fickpengar hela sommaren till det här”, berättade Ron för Harry när de, jag och Hermione strövade runt bland alla försäljare.
”Vem hoppas du vinner?” frågade jag Ron. ”Själv hejar jag på Irland.”
”Jag med”, sade Ron. För att bevisa det köpte han en dansande klöverhatt och en stor grön rosett. Trots det kunde han inte avhålla sig från att köpa en miniatyrfigur av Viktor Krum. Miniatyrfiguren travade fram och tillbaka över Rons handflata (till Rons stora fascinering) och kastade ilskna blickar på rosetten, som nu satt på Rons klädnad. Jag lyckades övertala Hermione att spendera fem galleoner på en grön halsduk, som jag också köpte. I ett stånd hittade jag en berlock i form av en åskvigg som jag genast köpte och fäste på mitt armband, precis vid den lilla hunden.
Hermione och jag smet iväg från pojkarna och hittade ett stånd där man kunde få ansiktsmålning i form av ländernas flaggor. Hermione valde genast en Irländsk flagga på sin högerkind, medan jag fick irländska färgerna målat på naglarna (nagellacket hette ”Rosettas snabbtorkande nagellack. Torkar på en halv minut! Magi!”). Jag lyckades till och med att få Hermione att också måla sina naglar, vilket inte var särskilt lätt.
Vi skyndade oss tillbaka till Harry och Ron och märkte att de stod vid ett stånd, till brädden fyllt av mässingskikare. Eller, ja, de liknade mässingkikare. Men vid en närmare titt så såg jag att de hade miljontals små spakar, knappar och rattar.
”Vad är det här?” frågade jag nyfiket. Trollkarlen som sålde dem sträckte på sig, glad över att ha fått några kunder.
”Omnikikare, fröken”, sade han entusiastiskt. ”Man kan titta på det som händer i repris, man kan se allting i slow motion! Och om man vrider på den här…” Han vred på ett litet kugghjul. ”… Så börjar den kommentera spelet, drag för drag om man vill. Ett riktigt fyndpris, bara tio galleoner styck!”
Jag började genast gräva efter mina pengar, men Ron Harry och Hermione bara betraktade Omnikikarna med obeslutsamma blickar.
”Vet ni, jag ångar faktiskt att jag köpte den här.” sade Ron och pekade på sin dansande klöverhatt medan han betraktade Omnikikarna med ett längtansfullt uttryck i ansiktet. Jag tackade trollkarlen när han räckte min nya Omnikikare till mig och jag stoppade den i min ficka.
”Tre stycken tack”, sade Harry beslutsamt till trollkarlen och började gräva efter sin penningpåse.
”Nej, du behöver inte köpa nån åt mig!” sade Ron och blev röd om öronen. Jag visste att han var mycket känslig för det faktum att både jag och Harry hade mycket mer pengar än hans familj.
”Jag tyckte du sa att du ville ha en”, sade jag med låtsad förvåning.
”Det ville jag… Men… Jag… Ja, alltså…” stammade Ron osammanhängande.
”Bra”, sade Harry och räckte Ron Omnikikaren med ett brett leende.
”Du får ingen julklapp av mig i år”, sade Harry och räckte Hermione en Omnikikare, som hon förundrad tog emot. ”Inga julklappar de närmaste tio åren, bara så att ni vet det.”
”Det är inte mer än rätt”, sade Ron med ett brett flin.
”Åh, tack ska du ha, Harry!” sade Hermione. ”Nu ska jag bara köpa program åt oss, där är de…”
Glada och nöjda med våra nya souvenirer i handen gick vi tillbaka till tälten. Charlie och Ginny bar också gröna rosetter, medan Mr Weasley viftade med en Irländsk flagga. Fred och George hade inga souvenirer alls (jag fick höra att de hade gett Ludo Bagman alla sina pengar när de satsade med honom).
Plötsligt ljöd en dånande gonggong någonstans ifrån och i samma ögonblick dök röda och gröna lyktor upp i träden, till för att visa vägen fram till spelplanen.
”Nu börjar det!” sade en upphetsad mr Weasley. ”Kom, så ger vi oss iväg!”

Med våra nyinköpta saker och Mr Weasley i täten skyndade vi oss allesammans in i skogen och följde den upplysta stigen. Runt omkring oss kunde vi höra ljudet av tusentals häxor och trollkarlar som rörde sig runt oss. Det rådde en stämning av barnslig lycka, och ingen av oss kunde låta bli att skratta hela tiden. Det var som en saga, och jag var mitt i den.

Vandringen genom skogen tog runt tjugo minuter innan vi kom ut på andra sidan, i skuggan av en jättelik stadion. Trots att jag bara kunde se en liten del av den så var jag övertygad om att minst tio katedraler borde få plats innanför den.
”Det finns sittplatser för över hundratusen åskådare”, berättade mr Weasley när vi var på väg uppför den tjocka mörkröda mattan som skulle ta oss till våra sittplatser. ”Ministeriets specialgrupp har arbetat med den här i över ett år. Varenda liten centimeter av station är täckt av antimugglar – besvärjelser. Varje gång en mugglare kommer i närheten minns plötsligt han eller hon att de är sena till något brådskande och skyndar sig iväg…” sade mr Weasley, men blev avbruten av en släpig röst som sade:
”Men, det var värst, Arthur!” Vi vände oss om och fick se mina kära släktingar, Lucius och Draco Malfoy, stå bakom oss och titta på oss med sneda hånleenden. ”Var bor du nu? Du måste ha fått sälja ditt hus för att få råd med de här biljetterna.” sade Lucius med en hånfull röst.
Jag kände hur Ron stelnade till bredvid mig och tog ett par steg framåt. Lucius och Draco vände sig mot mig och Lucius ansikte sprack upp i ett ännu större och hemskare hångrin.
”Men, här har vi henne! Mördarens dotter.” sade han med en släpig och oljig röst. Jag ignorerade honom totalt och synade mina (plötsligt mycket intressanta) naglar medan jag nonchalant lutade mig mot Hermione. Lucius betraktade mig.
”Du är en skam för renblodiga”, väste han sedan, efter att ha tittat på Hermione. Jag tittade upp från mina, åh – så – intressanta, naglar och mötte Lucius isblå ögon.
”Dina fastrar är inte stolta över dig, ska du veta.” sade han och betraktade Hermione med en iskylig blick, som fick henne att kvida till.
”Jag bryr mig inte ett skvatt om vad mina fastrar tycker”, sade jag uppriktigt och motstod frestelsen att bara gå därifrån. Alla i familjen Weasley, inklusive Hermione och Harry, höll andan och väntade på vad som skulle hända näst.
”Den enda av mina fastrar som jag tycker om är Andromeda (i boken Sirius kusin och Tonks mamma, men i min version Sirius syster. Alltså är Tonks Silvers kusin, YEAH! ♥).” sade jag kyligt. Lucius såg rasande ut och skulle precis svara när mr Weasley avbröt.
”Vi borde gå upp och sätta oss. Kommer du, Silver?” frågade han. Jag nickade, och med en sista blick på Lucius Malfoy så följde jag efter mr Weasley, uppför de gigantiska sammetstrapporna.


Sugigt, sugigt, SUGIGT! Jag blev inte särskilt nöjd med det här kapitlet, men jag hoppas att ni blev det ♥
Ha det bra! Förresten, kan inte nån uggla mig? Snälla? Jag har så tråkigt *gör hundvalpsögon* ♥♥

nej det är jättebra : ) och jag kan uggla dig

Tack, vassilia, du räddade min dag ♥

haha uggla på vägg till dig XD

Jättebra

DU ÄR BÄST ♥♥

Superbra!!!!!!!!!!!!!!!!!

Supperbra kapitel!!!

SFJLJGHJUI SÅ BRAA♥