HG roll (Privat)

Pecora log åt Ashantis 8, det var bra, mycket bra till och med. Dock hoppades Pecora på fler, helst slå den jäveln till distriktspartner som Ashanti hade. Snart försvann 9ans tjej och efter det dök Sams ansikte upp, lika fint och lika leende som alltid och en 6a kom framför honom. De lyckönskade honom lite lamt, det var inte så jättebra men inte dåligt heller. Sedan dök hennes röda kalufs upp och framför henne, hon drog ihop sig och stirrade med spänd förväntan på skärmen........en, en 11? Seriöst näst högsta poäng, Pecora tjöt av lycka.

Ashanti kände hur hennes ansikte sprack upp i ett stort leende trots allt som hade hänt. En 11! Det var ju helt fantastiskt! Pecora skulle kanske kunna överleva detta. Om hon fick en 11 så var chanserna mycket stora!
Ashanti kände en överväldigande lust att brista ut i sång men avstod. I tv rutan så lovordade program ledarna Pecora med påklistrade falska leenden och en snubbe med en rävs listiga kalla beräknande blick bakom de chock rosa linserna fortsatte att ropa ut poängen. Vid distrikt 11 så hejdade han sig. Ögonen vidgades av uppriktig chock.
"Och till Galen...en...ja, faktiskt...en 12!" Utropade han och en mörk hyad flicka med ett ärr tvärs över ansiktet och sitt svarta hår uppsatt med en knut på huvudet visades på skärmen. Hon såg muskulös ut men hade en okynnig glimt i de mörka ögonen. Som om hon lekte en lek. Som om hon utmanade regimen att komma och ta henne.

Pecora himlade med ögonen åt programledarnas lovord, de menade det ju inte ens. De ville ha ett bra spel och med ett bra spel betydde mycket blodsutgjutelse, och ja? det skulle hon bjuda på. Inte för att hon ville, hon ville inte skada oskyldiga barn. Men för att hon måste, som alla andra hade hon satts i detta spel och hon måste följa dess regler för att överleva.
Men när flickan kom upp gapade hon av häpnad, från 11an brukade det inte komma något motstånd. Nej, de var ett fattigt distrikt, det visste alla för så utmärglade var spelarna. Men hon var av en annan kaliber hon var stark som en oxe och slug som en räv.

Ashanti reste sig upp från soffan så fort som poängutdelningen var avklarad. De andras uppmärksamhet hade varit riktad mot Joshua en stund men nu återriktades den mot henne igen. Hon kunde känna hur tankarna tog form i deras huvuden. Vad hade egentligen hänt med henne? Mådde hon bra? Vem var pojken? Eller, det visste de nog redan.
Hon reste sig upp och förekom dem alla genom att skynda därifrån, tillbaka till sitt rum. Deras blickar brände i ryggen men hon vände sig inte om, återberättade inte historien som spelades upp framför hennes ögon hela tiden, projicerades framför hennes ögon. Nej, hon orkade inte. Allt detta gjorde henne sorgsen. Nej förresten, förbannad. Ja det var vad hon var. Jävligt förbannad på allt och alla.

Efter poängutdelningen tar sig Pecora till sitt rum. De måste sova, imorgon skulle de tränas och stylas och sen skulle det bli intervjuer. Inte för att hon var särskilt rädd för dem, prata var något hon alltid hade kunnat och spelat på folks känslor med. Dessutom skulle hon vara tolk åt Sam vilket skulle väcka sympati för den stackars döva killen.

En försiktig knack på Ashantis dörr väckte henne från hennes mordiska tillstånd i vilket det hade gått så långt att hon hade börjat föreställa sig hur hon slet av den korta hånfulla flickans huvud och satte den på en påle med en varningsskylt bredvid.
Fadalio gick in och ställde sig framför henne varefter han sjönk ner i en hukande ställning.
"Vad hände Ashanti?"
En rysning for genom hennes kropp och plötsligt så blev hon ännu mer förbannad, mer än förut.
Hon berättade historien och sedan ryckte hon upp vasen från bordet och slungade den i väggen. Fadalio rörde inte en min men sade lugnt "Du förvärrar bara din egen situation när du håller på så där, regimen måste ha börjat bli misstänksam mot dig vid det här laget, allting tyckt ända runt dig, du måste ge dem intrycket att du inte har någon roll i händelseutloppet. Annars kommer de att se dig som ett hot och då.. Ja då är du död." Med ögonen fast låsta i Fadalios grå nickade hon långsamt med en känsla av att detta var lättare sagt än gjort.

Pecora tar en snabb dusch innan hon kryper ner i sängen. Imorgon var sista dagen utanför arenan och i övermorgon var de där, hur skulle det gå? Vem skulle överleva? Pecora bara skakade på huvudet och somnade tillslut.

Ashanti vaknade på morgonen med en begynnande huvudvärk och med en tanke i bakhuvudet som växte sig starkare. Det var idag det hände.
Hon låg kvar en stund i sängen men kravlade sig sedan upp med ett stön.
När hon klätt på sig så gick hon in till Iriana och Fadalio som satt runt bordet som dagen till ära var övertäckt med en röd sammets klädnad. I utkanten satt Joshua.

Pecora gick upp och fick sällskap av Sam ner i matsalen, de andra satt redan där och började redan tala om den speciella dagen. Den dagen då de skulle stylas och tränas för intervjuen på kvällen, en intervju som Pecora såg fram emot, en som hon visste att hon skulle behärska utmärkt eftersom hon visste hur regim och publiken ville ha det. Som sagt hon var en av deras spelpjäser och lydde deras regler utan att protestera.

Ashanti slog gick mot platsen där Pecora och Sam redan hade suttit sig och log trött mot dem båda två.
Hennes koncentration gled in och ut ur fokus då allt hon kunde tänka på var Fadalios ord "Allting tycks hända runt dig, du måste ge dem intrycket att du inte har någon roll i det. Annars kommer de att se dig som ett hot och då... ja då är du död." Sedan såg hon pojken från 10:ans distrikts ansikte framför ögonen. Livlöst. Tomt. Tillfreds med döden.