Rollspel för bara Gryffindor.

"Vad handlade det där om?"
Ginnys frågande ögon kollar upp på mig där hon sitter på sin säng. Jag betraktar hennes mjuka ansikte, innan jag drar efter andan för att svara.
"Jag vet inte."
Ginny drar sitt hår bakom sina små, bleka öron och med en suck lägger hon sig i sin säng. Hennes oranga hår smälter in i det röda överkastatet.
"Jag är orolig för Harry," säger hon så tyst så att jag nästan inte hör.
"Jag med, Ginny. Jag med."
Jag kryper in i min egna säng, känner det vita lakanet smeka mina ben, jag lägger den ena handen under kudden och mitt huvud borrar sig djupt i det mjuka tyget.

Hela min kropp är så trött, men huvudet är fyllt av tankar om Harry, om Ron, om hela kvällen. Hjärtat bultar alldeles för hårt under denna natt och förtvivlat stänger jag ögonlocken, i hopp om att den här dagen ska få sitt slut.

Ljudet av regnet mot rutan vaggar mig sakta till sömns.

mer !!!

Jag vaknar av de få men skarpa solstrålar som irriterar mina ögon. Det har slutat regnat och istället böjer sig en stor regnbåge spänstigt över Hogwarts.
Harry ligger kvar i exakt samma position han lagt sig i och jag drar snabbt på mig skoluniformen medan jag funderar på om jag ska väcka honom eller inte. För att vara på den säkra sidan, ifall han fortfarande skulle vara frustrerad över nattens händelse, går jag istället ner för trappan och ut i uppehållsrummet.
Väl där ser jag Hermione sitta och läsa ur några utdragna papper. Hon sneglar upp på mig, men lika snabbt slår blicken ner i papperna som om den är rädd att bli blind av mina egna ögon.
Jag går fram och slår mig ner på en stol intill henne. Vi sitter där ett tag, men till slut kan Hermione inte undvika mig längre och hennes huvud for långsamt upp. "Ron.." Börjar hon, innan jag avbryter.
"Hermione. Låt oss bara glömma händelsen i natt för stunden och hoppas att Harry vaknar på en annan sida, därefter kan vi ta upp diskussionen. Okej? Jag är inte på humör ändå för att prata om det just nu." Säger jag trött och ser in hennes oroliga och lite smått sårade ögon, men tillägger snabbt: "..Men vi tar upp det sen, som sagt.".
"Ron.. Tror du det har med V..V-voldemort att göra?"
Min mage hisnar till som om jag missat ett trappsteg och tappar min trollstav i all min fruktan och skräck vid namnet hennes läppar formar.
"Åh, snälla Ron.. Någon gång måste du faktiskt också våga säga Hans namn.. Men iallafall; tror du?"
"Ja, det tror jag." Svarar jag kort och vi ser på varandra en liten stund innan vår tystnad avbryts av steg i en av trapporna.

Jag och Ron vänder oss om samtidigt och möter det ovårdade svarta håret, de gröna ögonen och den tunna kroppen tillhörande Harry; han nickar till oss, innan vi sakta, tillsammans med honom, börjar röra oss till den Stora salen för att äta frukost.

Tystnaden påväg dit är besvärlig, ingen av oss säger ett enda ord - och ingen av oss vågar. Jag känner hur min puls blir betydligt högre, av just den anledningen att ingenting är som det ska. Ett bråk mellan oss har aldrig varat såhär länge; även om detta knappt är ett bråk.
Vi når fram till den Stora salen och Harry leder vägen till några platser. Han sätter sig så långt bort från alla Gryffindorare som möjligt och jag och Ron utbyter menande blickar. Det är en självklarhet att han vill prata om något.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, och inte heller Hermione utifrån hennes bekymrade ansiktsuttryck. Harry bryr sig inte om spänningen som ligger i luften, utan äter på helt knäpptyst. Till slut går den inte längre att undvika.
"Harry, vi måste prata." Säger jag med låg, kraftfull röst.
Oväntat (enligt mig), utan att verka lagt märke till mina ord, kastar han en blick på Hermione, innan han tittar ner i den nu nästan tomma tallriken igen.
Jag blir iskall; det är som om jag svalt en mycket kall dryck, som nu isar sig igenom mina tänder ner mot magsäcken. Den där blicken var inte på något vis avvisande. Den var inte kall. Den var inte tom. Den var nyfiken och var en sådan blick det-var-inget-det-ordnar-sig. Den var tröstande.
Jag blir plötsligt arg och säger inget mer.

(Hallå, ni kan inte rolla Ginny! Det gör jag faktidkt, förlåt men jag välljer ju vad Ginny ska göra...!)

Ginny:
Jag kastar en sur blick på Ron, sedan nickar jag lite och följer med Hermione.
När jag kommit fram till hennes sida tar jag hennes hand "Vad har hänt?" frågar jag försiktigt "har Ron gjort något nu igen?" jag kom att tänka på när Ron hade blivit hackad av fåglar och fnissade lite.

(vem rollar Hermione och vem rollar Ron och vem rollar Harry?
Jag rollar Ginny i alla fall!)

.Ginny. - öh va? Vi rollar inte Ginny? Vi har rollat såhär hela tiden så jag fattar inte vad det är du pratar om, och nu förstår jag inte vart Ginny kommer in i bilden? Jag är Hermione, och Elderwand är Ron.

Jag ser hur hon kastar irriterande blicket mot Harry och jag kollar frågande på honom. Han har en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, och hans ögon är ännu en gång djupt svarta; som om någon har dragit en pensel med den mörkaste färg över hans pupiller. Vi sitter tysta väldigt länge, det enda som hörs är när vårt knaprande av frukostbrödet, som speciellt Ron, älskar.

Jag kollar upp mot taket. Det är blått och små, små snöflingor faller långsamt neråt.
Plötsligt kommer uggleposten susande genom salen, blöta av vädret utomhus. Till min stora förvåning möts jag av Errol som andas tungt när han äntligen gjort plats för sig själv och satt sig på bordet. Jag viker upp brevet.
Käre Ron.
Hoppas ni har det bra! Jag tänkte bara höra med dig om Hermione fortfarande kommer med nu över jullovet till Kråkboet?
Kram Mamma
Jag kollar upp. "Hermione, du kommer väl över till oss på jullovet som planerat?", säger jag och fortsätter "mamma skickade ett brev nyss och undrade, för att vara säker".
Hon slår upp blicken. "Jo, det ska jag!"
Jag krafsar snabbt ner ett svar och skickar iväg Errol igen.

super bra rolllar

Elliee åh tack!

"Du också, Harry?", Ron vänder sin blick mot den svarthårige pojken med runda glasögon. Hans röst är spänd, kall, inte riktigt som den brukar vara vid normala fall. Harry nickar snabbt, innan han återgår till att läsa Daily Prophet som han precis börjat kolla i. Jag flackar min blick mellan mina två vänner och tänker - varför är Ron så stel? Vad var det som fick honom att bli det, nu när allting är löst mellan oss? Jag suckar djupt när jag ser hur Ron kastar ett flertal irriterande ögonkast på Harry, och det tar ett par sekunder innan jag drar tidningen ur Harrys händer.
"Okej," säger jag med en hård röst. "Vad är problemet?"
Harry kollar frågande på mig, men Ron vänder bort sina ögon. Jag slår till Ron på huvudet med tidningen, innan jag snäser argt.
"Ronald, lägg av! Allting var löst nyss. Vad är det som har hänt?!"