Kollo

"Ja, det gör jag." svarade Josefine. "Men, jag spelar flöjt också. Och så har jag gått på piano i tre år."
Hon ville inte berätta att hon skrev sångtexter också. Hon var för blyg för det, vilket hon hatade att hon var.

En av ledarna ringde i en stor klocka när det var mat och Josefine ställde sig upp. Hon tittade ner på Jesper.
"Ska vi gå?" frågade hon med ett leende.

Jesper hörde klockan. Egentligen var han inte speciellt hungrig men han kunde ju inte direkt sitta kvar så han nickade bara. En aning mallig över att han hade gissat en del rätt i alla fall. Själv hade han provat på det mesta och kunde spela lite allt möjligt men det var pianot som var hans favorit. Sakta gick de upp till matsalen där det redan befann sig ett stort antal ungdomar.

Att äta middag vid samma bord som Anna och Ruth var en plåga. Det ända de pratade om var killar och mobiler som de hade haft.

När de var inne på rummet igen började de prata om killarna på kollot.
"Bara så ni vet är Jonte min!" fnittrade Anna, som om Josefine skulle bry sig...
"Wille är min!" fnittrade Ruth.
"Du då... Vad heter du?" frågade Anna Josefine.
"Josefine." svarade Josefine. "Och ingen är direkt min..."
"Tråkmåns!" avbröt Anna. "Men du... Sebbe är kanske någon för dig!"
Josefine ryckte på axlarna, tog sin lilla skrivbok och gick ut på gården igen. Hon satte sig under ett träd och började skriva på en låttext.

Då de kom in i matsalen hade Josefine snabbt till sina rumskompisar vilket var ett mysterium för honom. Om hon inte gillade dem varför åt hon då med dem. Jesper gick och tog mat. Han såg att Jacob och Andreas bord var fullt och slog sig ned vid ett annat.
"Men säg inte att jag har fel, Justin Bieber är ju urgullig", sade en av tjejerna desperat medan de andra verkade skratta åt henne.
Jesper hade aldrig varit särskilt beroende av uppmärksamhet och hade alltid varit självständig. De andra kollade nyfiket på honom, de mötte honom i alla fall inte med hat i blicken och körde inte heller iväg honom.
"Men du måste hålla med mig", sade tjejen desperat emot honom.
"Du kan inte på alvar tro, Kira att en kille skulle tycka Justin Bieber är gullig", stönade en av killarna med svart hår och ring i läppen.
Jesper log emot dem.
"Visst är han söt men på ett pojkaktigt sätt. Han är ju inte direkt någon Johnny Depp. Sedan kan man ju diskutera hans musik", sade Jesper och möttes av förundrande blickar.

Josefine tröttnade på att skriva låttext. Hon hade ingen insperation. Hon vände till en tom sida och började teckna. Som om det skulle gå bättre... Men det gick. Hon skissade på håret på ett porträtt.

Jesper var tvungen att erkänna att tjejerna och killarna han hade ätit med hade varit rätt okej. De hade fått honom att skratta för första gången på länge, kanske skulle det inte bli så illa här som han hade trott.
Det visade sig att de hade hela dagen fri eftersom det var den första. Morgon dagen skulle de dock börja med lektioner, både i grupp och privata. Han visste inte riktigt vilket instrument hans mamma hade anmält honom med men han hade i alla fall med sig både gitarr och saxofonen. Pianot hade han såklart lämnat hemma för självklara själ.

Efter middagen ville han upp till rummet men båda hans rumkompisar var där och han hade absolut ingen lust att snacka med dem. De var så omogna på något sätt men visst var de helt okej. Det hade kunnat vara värre. Istället försvann han ned till bryggan igen men några var där och badade. Med en suck började han vandra omkring utan att riktigt veta vart han skulle ta vägen.

((Egentligen var det middag och kväll, men vi kan säga att det var lunchtid istället... ))

[Ändrat. ]

[Och när ska han hitta Josefine...? ]

[Hade inte tänkt han skulle det men efter som att du ber. xD Är det meningen att detta ska vara ett "kärleksroll" ?? Jag är jätte dålig på sådana efter som jag själv är som jag är. xD]

Jesper fortsatte. Var det omöjligt att få vara ifred på det här stället? Han sparkade på en sten hårt och såg hur den flög rakt på en kille i hans egen ålder. Jesper suckade, han hade alltid haft grymt dåligt bollsinne eller i detta fall stensinne. Vid tanken fnissade han till lite som han gjorde då och då åt sina egna tysta skämt. Killen som fått stenen på sig vände sig om. Då han såg Jespers leende mörknade hans ögon.
"Varför gjorde du så för?" frågade han bryskt.
Jesper suckade, varför hände detta alltid honom?
"Det var inte meningen, chilla", försökte han men den andra killen verkade inte vilja ta det lugnt.
Den mörk håriga killen kom snabbt emot Jesper. Jesper som för en stund tyckt lägret varit helt okej.
"Ska jag chilla, du kastade för fan en sten på mig med mening."
"Det gjorde jag inte alls det, jag sparkade på den."
Jespers kommentar verkade inte göra saken bättre.
"Du skulle bara våga", sade Jesper då killen höjde sin knytnäve.
Då slaget föll stod Jesper kvar även om han hade kunnat undvika det. Att någon gång kunna kämpa emot var varför han startat på boxningen men han var smart nog att veta att detta inte var rätt tillfälle. Slaget träffade honom över kinden men var inte tillräckligt hårt för att göra någon direkt skada. Visst, sved det till men Jesper var van vid att få stryk.
"Var det allt?" frågade Jesper efter att han rättat på sig igen.
Killen verkade en aning förvånad.
"För nu", muttrade han.
Inte förrän då insåg Jesper att det samlats en liten folksamling omkring dem. Besvärad av den tog han sig snabbt därifrån så såg han tjejen ifrån bussen igen, Josefine. Snabbt tog han sig dit och lät sin kropp skugga solen.
"Hej där, får man slå sig ned?"