I en förändrad värld (Roll för alla)

Ester tar sats igen och kastar sig över gatan. Hennes knivar har nog räddat livet på henne vid varje hopp, men den här gången får hon inte fäste med kniven och hon finner sig hängande över gatan. Dessutom vandrar det precis en grupp beväpnade män och kvinnor som bara väntar på att få skjuta ned henne. Ester hänger kvar där, väntar på att de ska passera.

Gordon gick runt lite i den förstörda affären. Hade han riktig tur hade han kunnat hitta en pistol eller ett gevär. Men han hade nog värkligen inte den turen. Det bästa han hittat hit in tills var en halv liter med sur mjölk och en mögglig brödbit. Medans Han gick runt tänkte han på om det fanns folk kvar på denna plats. Han ville se ifall det fanns folk som kunde hjälpa honom och som han kunde hjälpa men han Kunde inte ta risken att bli upptäckt av regeringen och bli tagen till fångst läger. Han valde tillslut att gå ut och leta. Gatorna var täkta överallt med murgröna. Väggar var förstörda och det fanns lösa stenar nästan överallt.

Leia såg sig omkring och bet sig i läppen.
Hon hade inte tid nu. Hon behövde skynda sig.
Så hon hoppade enkelt ned från klippblocken och landade så smidigt hon kunde.
Hon reste sig och rättade till ryggsäcken och började springa bort från de dundrande fotstegen.
Det var defenetivt soldater, och hon hade ingen lust med att möta dem.
Hon satte snabbt upp håret i en tofs, en tofs hon lagat ungefär hundra gånger, och vad vid det här laget bara en hög med knutar. Men det fick duga.
Hon ökade farten nu när hon hade händerna fria och försökte springa så att hon var utom synhåll. Hon skulle precis svänga vid en korsning då en liten filur kom springande, och straks bakom hördes de dånande stegen.
Leia kunde inte annat än att tycka synd om henne.

Tillbaka vid sitt lilla läger som var väl gömt för någon som var ovan vid skogen vilket de flesta soldaterna var grävde hon upp glöden ifrån elden dagen innan. För att inte locka till sig ovälkomna besökare hade hon elden i en grop så att ingen skulle se dess sken. Det fanns dock inget hon kunde göra åt verken lukten eller röken. Egentligen borde hon inte tillaga haren förens det blev mörkt men helst ville hon ha den färdig och nerpackad med de rötter, bär och örter hon hittat så hon kunde bege sig ifrån denna plats utan att behöva stanna på ett tag. Hon hade redan tömt det döda djuret på blod men hade väntat med att flå den och ta ut inälvorna, ett vidrigt jobb som nu väntade henne. Med ett lätt snitt gjorde hon ett hål i magen som hon sedan drog upp med fingrarna. Inälvorna kastade hon till den taniga hunden som smugit sig fram emellan träden medan hon arbetade. Efter det skar hon av tassarna och drog vant av skinnet för att tillslut skära av huvudet. Allt fick hundskrället som en gång varit hennes konkurrent men med tiden blivit hennes kompanjon. Efter att hon fäst haren över elden vände hon sin uppmärksamhet mot det som fanns runtomkring henne. Om någon eller något kom emot henne ville hon upptäcka dem innan de upptäckte henne.

Stella tar sig vidare längst gatan och hittar en övergiven affär som hon slinker in i. Hon sjunker ner bakom den trasiga disken där man förr tog betalt för maten, hon darrade av ansträgning, då hon knappt orkade hålla sig upprätt där hon satt. Hon måste få i sig något att äta innan hon slocknade av och hon tog några till klunkar av vatten för att försöka få energi till ens att röra sig.

När soldaterna passerat så var det i grevens tid när det börjar gå sönder över huvudet på Ester. Hon tittar upp, bara för att se fästet försvinna och sedan se hur det sprids ut över hennes horisont innan hon slår hårt i gatan. Luften far ut henne i ett andetag. Hon hostar till och stönar svagt när hon känner hur rygg och lungor värker av den plötsliga stöten. Ester häver sig upp i sittande ställning och tar sig för bröstkorgen. Hon måste upp dit igen, hon måste. Så hon reser sig från marken och plockar upp de två knivarna. Hon måste erkänna sig besegrad, dags att gå till fots.

Stella ser förfärat vad som utspelar sig framför hennes ögon genom det sönderslagna fönstret i butiken en vad hon tror är en kille klädd i svart har precis fallit eller ja hoppat flera meter, men han verkar inte helt oskadd ty han är snart på fötter igen och börjar gå. Stella tänker inte utan drar sig mot dörren och viskar lågt när hon väntar på att killen skall pasera "Pst, här in." viskar hon, otänkandes att han kunde vilja henne något ont, att man var säker på egen hand. Att vem som helst lätt skulle kunna övervinna henne, så utmattad av hunger som hon var.

(( Tar lite från hungergames för att locka Elena till dom andra hon är på andra sidan av skogen typ))

Elena satt uppe i ett träd på jakt efter frukt när hon såg något långt bort i skogen. Nedanför var dalen. Skogen var torr efter kriget och skogsbrander blev vanligare. Elena kännde hettan stiga och hon kastade sig ner för trädet på jakt upp på stenarna igen. Hon klättrade våldsamt upp på ett berg. Elena öppnade väskan och tog del rep hon hade och kastade upp och började klättra. Hon såg hur den lilla skogsbranden av värmen växte sig. Fan också hon visste att hon inte skulle ha tagit sig ner mot skogen hon visste riskerna för skogsbrand men hela hon var för hungrig.

Eftersom det inte fanns någon bätre mat, dryck eller vapen. Eller något alls för den delen. Så funderade Gordon på vilket håll som skulle kunna leda till Södertälje. Det skulle säkert ta någon dag att gå dit men det skulle säkert finnas mat eller vapen där. Han sprang in i affären igen och hämtade sina saker. Sedan gick han lite diskret iväg. Efter några meter märkte han att han gick åt fel håll.

Det första hon gjorde efter att hon nästintill förintat alla bevis på lägret var att bege sig ner till den lilla bäcken för att fylla sitt vattenskinn. Hon hade lärt sig den hårda vägen att inte slå läger vid vattenkällan. Det var där de letade först och om vattenkällan i sin tur var högljudd nog hörde man dem inte komma. Lite oroligt försökte hon minnas lektionerna ifrån huvudstaden men hon kunde inte komma ihåg hur landets sjöar, bäckar, åar och forsar gick eller låg. Vatten var det ständiga problemet och egentligen borde hon sparat harens skinn och gjort ännu en vattenbehållare men hon hade verken kunskapen eller redskapen. Mat fanns bara man visste vart man skulle leta.
Med bågen fortfarande strängad hängandes över ena axeln ifall ett villebråd eller någon som hon skulle behöva försvara sig emot skulle dyka upp och med den trygga tyngden av ryggsäcken bakom sig började hon att vandra.
”Då går vi.” Sade hon till byrackan som hon döpt till Hundskrället och hoppades innerligt att de någon gång skulle finna en säker plats att slå sig ner på.