Sirius Blacks dotter

Kapitel 9:

Sirius perspektiv:

”Jag tror att jag ska döpa dig till… Sirius!” sade flickan – med – det – blonda – håret.
Jag måste ha hört fel. Åh, toppen. Nu började jag hallucinera också.
”Jag vet, det kanske låter konstigt att jag förklarar mina problem för en hund såhär, men min pappa heter Sirius Black. Japp, den Sirius Black. Massmördaren.” suckade hon. Jag stirrade på henne.
Va?
Hur.
Tusan.
Var.
Det.
Här.
Möjligt?
Jag granskade henne noga och lade märke till saker jag egentligen inte sätt förut. Som att hennes långa lockiga hår var så likt Alices.
Som att hennes ögon hade exakt samma färg som mina.
Som hennes sätt att stryka håret bakom ögonen.
Allt.
”Jag måste gå till vår lektion nu. Jag tar med mig något från lunchen.
Hej då, Sirius!” sade hon. Jag tittade på henne med stora hundögon.
Hon skrattade till innan hon klappade mig på magen och rusade iväg genom skogen med det långa håret slängande efter sig som en slöja.
Så fort hennes siluett inte längre syntes förvandlade jag mig själv till människa och började gnaga på äggen som var kvar.
Äggen var varma och nystekta. En våg av tacksamhet sköljde över mig mot den här flickan, nej mot min dotter. Hon tog sig nog med tid att hämta mat åt mig. Och för det var jag även tacksam.





Silvers perspektviv:

Dagarna förflöt i ett enda töcken. Innan jag visste ordet av det så var vi i slutet av veckan och skulle ha vår första försvar mot svartkonster lektion. Hermione väckte mig klockan sex, som vanligt.
Men vid det här laget hade jag blivit van.
”Vakna! Det kommer att bli en stor dag!” ropade hon. Jag mumlade något jag inte ens lyckade uppfatta själv. Hon himlade med ögonen.
”Kom nu, slöfock.” sade hon suckande. Jag tittade upp på henne med sömndruckna ögon. ”Inte mitt fel att du vaknar så himla tidigt.”
Hon stirrade på mig. ”Vi ska ha försvar mot svartkonster idag!”
”Så?” Hon tittade på mig som om jag var galen. ”Det är vår chans att imponera på läraren!” Jag stönade. ”Gå till någon som bryr sig.”
Hon suckade djupt. ”Jag hämtar kallt vatten och häller det över dig.” varnade hon. Jag hoppade genast upp. ”Inte snällt” sade jag. Hon skrattade till. ”Klä på dig.”
Jag krängde på mig min Hogwartsuniform och så började vi gå ner.

Under frukosten var jag ganska tyst. Hermiona pladdrade på om olika lektioner medan jag lyckades smussla ner några rostade bröd till Sirius i min påse. När vi skulle gå till vår första lektion (försvar mot svartkonster) lyckades jag smita från Hermione och springa ut i den förbjudna skogen.
”Sirius” lockade jag. En svart virvelvind rusade fram till mig och skällde förväntansfullt. Jag skrattade och viftade lite med påsen.
”Gillar du rostat bröd?” frågade jag. Hunden skällde glatt, vilket jag tog som ett ja. Jag kastade några rostade bröd framför hunden och kliade den på halsen. ”Jag måste gå nu. Hermione har säkert sänt aurorer att leta efter mig vid det här laget. Hej då, Sirius.” sade jag och rusade iväg till slottet.

Halvvägs till Professor Lupins klassrum krockade jag med Hermione, Ron och Harry.
”Evangelin White! Var har du varit?” vrålade hon. Jag bara stod och stirrade på mina fötter. ”Var fick du de här skråmorna?” hörde jag Harry säga. Jag följde hans pekande finger och såg att han syftade på märkena från hundens otrimmade klor. ”Eeh… Inget speciellt.” sade jag undvikande. ”De var inte där imorse, det är jag säker på.” sade Ron. Jag suckade. ”Har ni hört om något som kallas privatliv?” undrade jag. Hermione himlade med ögonen. ”Lektionen börjar nu. Men efteråt är du skyldig mig en förklaring.” sade hon.

”Ni kan stoppa undan de där.” sade professor Lupin och pekade på våra böcker. ”Idag ska vi ha en praktisk lektion. Allt ni behöver är era trollstavar.” Hermione och jag utbytte en exalterad blick.
Professor Lupin vinkade fram oss till ett stort, skakande skåp.
Jag stirrade på det och räckte upp handen. ”Professorn? Är det… en boggart där inne?” frågade jag. Han log. ”Alldeles riktigt. Tio poäng åt Gryffindor.” Jag log, men inom mig kände jag ett ställe av panik och rädsla växa inom mig. Hemma hade vi tusen boggarter. För mig förvandlades de till samma sak varje gång: Barty Crouch som torterade min mamma. Professor Lupin malde på om boggarter ett tag. Efter en stund slutade han och bad oss att tänka på våra värsta rädslor och sedan försöka göra dem roliga.

Alltför snart var det min tur. Alla hade klarat sig bra hittills.
Boggarten började snurra runt, först som mumie sedan som köttätande snigel. ”Den är förvirrad! Evangelin, din tur.” ropade professor Lupin. Jag drog ett djupt andetag och tog ett steg fram.
Den köttätanden snigeln började växa, fick mustasch och tillsist stod Barty Crouch framför mig med höjd trollstav. En till figur, min mamma, uppenbarade sig. Barty Crouch höjde trollstaven, ett grönt ljus svepte fram och slog ner min mamma. Jag kunde inte andas.
Som en fisk på torra land stod jag och kippade efter luft. Klassrummet var dödstyst. Sedan hörde jag någon börja snyfta.
Det tog ett tag innan jag insåg att snyftningarna kom från mig själv.
Jag rusade ut ur klassrummet, ner för stentrapporna och in på en övergiven damtoalett där jag sjönk ner på golvet och började storgråta. Jag försökte lugna mig själv, men det gick inte.
Tårarna rann som en störtflod. Plötsligt såg jag ett spöke uppenbara sig. Spöket var ganska fult, iförd stora runda glasögon och håret uppsatt i stripiga tofsar. Jag stirrade på henne med tårfyllda ögon.
”Så vad har hänt här?” frågade hon förtjust. Jag berättade allt för henne. Egentligen var hon faktiskt en väldigt bra lyssnare. Hon höll tyst och lät mig prata på.
Efter en stund hörde vi dörren öppnas och kanske tre personer komma in. ”Tror ni att hon är här?” hörde jag en röst som jag identifierade som Rons. ”Berätta inte. Jag vill vara ifred.” viskade jag till spöket som nickade och svävade ut ur båset.
”Myrtle? Har en flicka med långt blont hår varit här?” frågade Hermione. Jag hörde Myrtle fnissa förtjust. ”Oja. Den lilla stackaren var helt otröstlig. Hon grät i flera timmar.” sade hon skadeglatt. Jag kastade en snabb blick på klockan och rynkade ögonbrynen: jag hade suttit här inne i kanske tre timmar.
”Är hon kvar?” frågade Hermione. Jag hörde Myrtle tveka lite.
”Nej. Hon försvann ut i skogen när jag kom.” sade hon. Jag andades ut och hörde Hermione, Ron och Harry avlägsna sig. Jag låste upp dörren och gick ut. Myrtle satt på ett handfat och nynnade.
”Tack.” sade jag. Hon viftade med handen. Sedan rusade jag ut.

Mina ben förde mig ut i skogen, till Sirius glänta.
Jag satte mig ner bredvid honom, borrade in ansiktet i den mjuka pälsen och grät. Hunden gnydde och tittade på mig med stora hundögon. ”Vi hade en lektion om boggarter idag.” mumlade jag.
Sirius gnällde till. ”Min boggart blir alltid Barty Crouch som torterar min mamma.” Hunden tittade på mig med stora ledsna ögon.
”Jag skolkade resten av dagen” suckade jag. Hunden tittade på mig med en väldigt mänsklig blick.
Jag log. Jag behövde i alla fall inte gå igenom det här ensam.

Det här var nog det kortaste kapitlet jag skrivit, men jag är så trött så att ögonen håller på att falla ihop ♥♥
Tack för alla snälla kommentarer ♥

Lellilola, alla dina kapitel är superlångsamt och bra!!! Du måste skriva mer snart innan jag dööööör!!!!!

Awesome!

Awesome kapitel

så afpjnpfgingfn bra!! *-*

SupperMegaAwsesom bra

Nej men gud, får en FF vara lika bra som din? Herregud, SUPERMEGAAESOMEJÄTTEBRA!!!!!!!

Superbra, du skriver som en ängel! ♥

Är det inte lite tidigt för att gå och lägga sig?
Helgryma kapitel.

Jag är kär i din ff!! ♥ ♥ ♥ ♥