Tiden lämnar djupa spår

Novellen till tävlingen är inlämnad!!
Vilket betyder att det kommer nytt inlägg...
...imorgon, tror jag.
Och tack minihäst!♥

Ok, LYCKA TILL!

Kapitel 15
Alla elever samlades i Stora Salen. Medan vissa grät och ville hem, var det andra som ville bekämpa det onda som smög sig på. Vad det var visste ingen riktigt, men det gick rykten. Inga var sanna och alla förändrades hela tiden.
Ben var bland de bekämpande. Han hade kontaktat sin pappa och han hade förstått att Ben inte ville ge upp. Inte än.
Elsie var någonstans mittemellan. Hennes mamma kanske skulle säga något om att "man får inte ta såna risker när man är så ung som du". Vilket kanske var sant.
Ben suckade. Allt var kaos. Han var varm och svettig av alla heta kroppar omkring honom, och gick istället till uppehållsrummet. Där satt bara två sjundeårselever och diskuterade någonting lågmält. Ben satte sig i sin favoritfåtölj och funderade.
Vad hade fått Elsie att göra det? Eller, lättare sagt, vad var det onda? Dumbledore hade inte nämnt något om det. Bara sagt "den mörka sidan"...
Plötsligt mindes Ben en lektion med Binns. Då hade han suttit i sin hårda stol, och hade just hittat en bra ställning att somna till lite i, när Elsie av en slump hade puttat till honom. Eller... slump? Det fanns inga slumpar. Inte nu. Det var för overkligt att hon av en slump hade gjort något som spelade så stor roll nu. Det måste ha förutbestämt av någon. Men vem?
I vilket fall hade Binns berättat om Harry. Efternamnet var okänt, varför visste man inte, men han hade besegrat... Vad var det han hette? Volder...voldermort? Ben ryste när han tänkte på namnet. Var det Voldermort som hade kommit in på skolan och gjort intrång? Men han var ju död! Å andra sidan, kunde väl allt hända. Men Harry, skulle han bekämpa honom igen? Vart var han? Någon annan i hans släkt?
EFTERNAMNET. Ben behövde efternamnet. Han bestämde sig för att gå och informera Elsie, och sedan gå till biblioteket och leta.

Jättebra! Undrar hur Ben reagerar om han får reda på att de har samma efternamn? O.o

Spännande! Längtar tills nästa kapitel

Nice!

Kapitel 16
Elsie grät. Hennes mamma tillät henne inte att stanna. Hon skulle åka hem. Eller, till huset. Hon skulle åka hemifrån. Det här var hennes hem. Och nu skulle hon åka bort från det.
Ben kom till henne. Han lät ivrig.
"Elsie, vi ska undersöka om... så att vi får reda på..."
Elsie hörde honom bara svagt. Som om alla hennes tårar inte bara suddade till synen, utan även hörseln och livet.
"Ben, jag åker", hörde hon sig själv säga. "Jag åker, jag åker, jag åker, jag åker, JAG ÅKER!"
Hon sprang bort. Hon kände inte sig själv. Hon kände ingen.
Elsies ögon såg inget mer. Bara svart, tomt.
Hon var någon. Han som hade torterat henne, det kände hon. Hon ville ha mer blod. Mer liv.
Ah, hon var alltför svag. Alltför. Hon måste ha mer KRAFT. Mer kraft att leva. Mer kraft. Hon fick inte ge upp.
Plötsligt började en av hennes tjänare tala. Det var en flicka som var bara 18, men hade redan gjort sina bra val. Dock även dåliga.
"Mästare... Jag såg dem. Jag såg dem du är ute efter."
En upphetsning glödde inom Elsie. Eller, mästare-Elsie.
"Jaså, vart? VART? Jag vill ha information DIREKT! Hör ni det, DIREKT!"
Det blev tyst. Några nickade. Andra såg mest skrämda ut. Flickan fortsatte.
"På Hogwarts. Inbrottet går bra, men en av de ska åka hem."
"VAD SÄGER DU?!" Mästare-Elsie blev rasande och slog näven så hårt i bordet att bordsskivan skakade.
"Ja, mästare... det var det jag hörde", sa flickan ynkligt.
"Vi måste hindra det", sa mästare-Elsie. "Vi måste hindra..."

Braaaa!!!

Taaaack!!!

Mer kommer...

...nu.


Kapitel 17
Ben hade blivit förskräckt när Elsie viskat och nästan förvandlats till någon. Men nu var hon som återställd, bara lite omskakad. Och nu var de i Dumbledores kontor igen, som för många timmar sen.
"Elsie", sa Dumbledore, "något inom dig är ont. Det är mycket litet, men det finns där. Det gör dig hungrig efter makt."
Ben såg hur Elsie nickade. Han hade fått stå vid sidan av diskussionen som ett vittne, men nu började Dumbledore tala med honom.
"Hur reagerade Elsie, Ben? Vad sa hon? Jag vill höra allt i minsta detalj."
Så Ben berättade. Om hur Elsie viskat om att hindra något, sprungit iväg, skrikit, sparkat, och sedan svimmat. Det var som om något drev på honom, som en vattenström som skickar iväg en trädstam. När han var klar låg Dumbledores blick stilla på honom en lång stund.
"Precis som jag trodde", sa han hest. "Nu kan ni gå. Augusta, jag behöver prata med er."
Professor McGonagall ryckte till, men sa sedan hastigt:
"Självklart, professorn."
Elsie och Ben gick ut. Korridoren var mörk. Det slog Ben att klockan var elva. Han gäspade. Så mycket hade hänt att han glömt sin kärlek till Elsie. Men nu flammade den upp som en eldslåga i bröstet.
"Det är nog bäst att jag går", sa Elsie. "Det är så mycket som har hänt."
"Nej", sa Ben högre än han tänkt sig. "Stanna här... stanna här."
Elsie såg förvånat på honom. Sen log hon. Åh, leendet. Han hade nästan glömt bort det.
En stund stod de så, tysta. Båda tänkte på sitt. På allt som hänt. De visste allt, men samtidigt ingenting. Vad skulle hända sen?
Ben kunde inte hålla det inne längre.
"Elsie, du är underbar", sa han.
Den här gången såg hon inte förvånad ut. Hon log igen. Det där leendet. Gud alltså, man kunde bli förhäxad.
"Du med", sa hon. Sedan pussade hon honom på kinden och sprang bort genom korridoren.
Ben skulle säkert somnat in i någon slags kärleksdvala för ögonblicket. Kanske till och med svimmat. Och drömt om Elsies mjuka läppar, hennes fjäderlätta beröring, hennes andetag mot kinden...
Men det gjorde han inte. Det hann han inte med. För just då, hördes en smäll. Och en hop av svarta män hoppade in genom fönstret.

Spännande!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!