Åren efter (privat)

Mirtha studerade Hel men sa inget. Hon förstod att hon hade bra hand med kniven. Hon tittade på Aragorn när han drog sitt svärd. Mirtha vände bort blicken, hon gillade inte att se människor dö om hon inte var tvungen. Hon tittade på dem andra två och Legolas såg på henne.
"Sov, jag tar över vakten" sa han och hon tänkte protestera men han tystade henne och hon log svagt och kröp ner under filten

"Så var det med det." sa Hel i normal samtalston och drog iväg männen från lägret men lät dem vara, hon hade inget nöje med att ta saker av redan fallna män. Sedan la hon sig åter så som att inget hade hänt och somnade sedan medans Legolas höll vakten.

Mirtha kunde inte somna. Hon hörde alla ljud, hon undrade om de fanns fler män i närheten. Hon höll kniven i handen och önskade att Legolas kunde avsluta sin vakt och sätta lägga sig bredvid henne. Hon undrade vad som skulle hända när de kom fram till Elrond. Tänk om han inte skulle acceptera henne, eller veta något om henne som hon inte ville veta. Hon drog upp filten och drog den över huvudet

Mogonen närmade sig snart och solen började gå upp. Hel vaknade av ett jäkla kvitter av alla småfåglar i skogen. Hon satte sigg trött upp, som vanligt hade det vart en orolig natt för henne. Aragorn log, han hade tydligen vart uppe och ordnat med frukost, det doftade underbart från en gryta.

Mirtha satte sig trött upp, hon hade inte fått mycket sömn under natten. Hon visste inte ens varför hon var nervös. Hon tog emot en skål från Aragorn och log svagt.
"Mirtha mår du bra?" frågade Legolas och granskade henne.
"Ja jag är bara lite trött, oroa dig inte" sa hon och log mot honom. "Hur långt skall vi rida idag?" frågade hon

"Till solen står mitt på himelen." svarar Aragorn henne, "Då bör vi vara i vattnadal." säger han och Hel suckade men komendetade det inte, hon såg inte fram emot att träffa alverna och absolut inte Eragorn. För honom var hon enbart ond och helst någon som skulle sitta inom lås och bom, han kunde inte förstå henne.

Mirtha nickade och reste sig upp för att ta ner tältet. Hon la det i sadelväskan och satte sedan upp på Dragor och började rida. De andra skulle hinna ifatt henne. Hon ville samla tankarna en liten stund. Hon var inte säker på att den här resan hade varit någon bra ide trotts allt. Men hon skulle inte klarat sig utan Legolas en gång till. Sen var det Hel, hon visste inte varför men den flickan fick hennes tankar att vandra, hon kände sorg över det hon råkat ut för men hon kände något annat också. Något bekant som hon inte kunde sätta fingret på

De såg efter henne och Legolas satte oroligt upp på sin häst och red efter henne. "Borde han inte förstå att hon klarar sig själv?" sa Hel medans hon och Aragorn packade ihop lägret och packade på hästarna innan de satte upp, "Han är bara orolig för henne." säger han mjukt och ler och Hel fick en konstig känsla.....men hon viste inte vad det var.

Mirtha hörde Legolas komma långt innan han kom fram till henne. Han såg på henne men sa inget på en bra stund.
"Du tänker på ditt förflutna eller hur? du är orolig att Elrond skall avslöja något" sa han och hon nickade.
"Tänk om mina föräldrar lämnade mig frivilligt, tänk om de inte ville ha mig. Eller tänk om de står på Saurons sida." sa hon sorgset "Tänk om de inte alls är några trevliga människor."
"Mirtha" sa Legolas och stannade deras hästar "Jag kommer för alltid vara tacksam att du hamnade i Mörkmården och du är ingen ond person tro aldrig det!" sa han och log mot henne. Mirtha kunde inte låta bli att le tillbaka. Legolas hade en förmåga att ta bort alla hennes problem, i alla fall för stunden

De satte av och snart kom de ifatt dem, Aragorn verkade vara nöjd med att vara med Legolas åter och det syntes verkligen att de var bra vänner. Så bra vänner en alv och en människa kunde vara. Tyst red Hel vid dem, hon skulle göra allt i världen för att veta vilka hennes föräldrar var, hennes bakrund, hennes ursprung, ja allt.