Zayven (PRS)

"Finfint, vad är de andra fårskallarna?" Undrar hon irriterat.
"De väntar utanför slottet." Svarar kungen och Raven tar sig genast ut genom dörrhålet. "Och lämna målningen!" Ropar kungen efter henne.
"Kan du drömma om, ni stal den från Hanto." Svarar Raven och eftersom målningen egentligen inte har något med uppdraget att göra är hon extremt lättad när halsbandet inte börjar brinna eller liknande. Istället, fortsätter hon bara ut ur slottet.

Zyne brydde sig inte ens om att visa sin vanliga skrämmande artighet, utan gick bara tyst ut ur slottet till de andra.
Han hade egentligen inte alls tid till detta, han hade precis lyckats ta sig in i tre olika byar, och grovjobbet var gjort. Det var bara det roliga kvar när han helt plötsligt blivit fångatagen av en grupp väktare och häxor. Starka häxor. Starkare än båda två som hade plågat honon alldeles nyligen.
Han rynkade pannan, varför var han så värdefull? Hur mycket var kungen egentligen berädd att offra för honom? Tydligen mycket eftersom han trotts all kaus och förödelse Zyne förorsakat hade spenderat liv pch pengar på honom.
Kanske helt i onödan.

"Du, maskpojke, vad har jag för mardrömmar?" Frågar Raven. Hon har inte drömt på åratal, egentligen på flera sekel. Hon har glömt vad hennes senaste mardröm var om och rädslorna har förlorat sin bittra effekt sedan länge. Men det brukar vara då man måste inse att man troligen kommer låta makten stiga en åt huvudet. När man inte längre blir rädd. Raven, ovillig inför att förlora sin makt och den gnutta förstånd hade försvunnit under jordens yta och hade varit borta tills nu. Det var bara i Hanto man hade vetat att hon fanns, men inte heller visste de att hon var borta.

Zyne tänkte efter och såg roat på henne.
"Vill du verkligen bli påmind om det, blekansikte?" frågade han lekfullt och såg på henne med en utmanande blick.
Faktiskt så var det riktigt länge sedan han gett sig på vampyrer. De brukade återhämta sig oroväckande snabbt när man tänkte på vad han gett dem för drömmar.
Det hade inte varit särskilt roligt att upptäcka att bara några årtionden senare hade de helt glömt bort var det var för något.
Visst brukade folk återhämta sig, om han tillät det. Men vampyrer verkade inte bry sig alldeles för mycket.
Visst mindes hans vilken dröm han gett henne. Han hade faktiskt haft problem att planera hennes dröm.
Men resultatet hade blivit bra.

"Kör hårt, jag är redan levande död så värre blir det inte." Säger Raven nonchalant till svar. "Visste du att det är enkelt att märka att du inte tycker om Hanto så värst?" Säger hon sedan, ännu en blodstyrd gåva. Beroende på var och hur blod och nerver samarbetar för ögonblicket kan man ta reda på så mycket om en annans känslor. Men det är mycket, mycket lättare att utgöra starkare känslor. Som ilska, sorg, skräck och lycka. Tragiskt nog, är det också ett av många sätt för en vampyr att hitta ett offer.

Zyne samlade tankarna och förde över en mörk och hemsk dröm till henne.
Han ryste ofrivilligt till när han tänkte på känslorna som han gav henne nu, och gett så många tusentals andra människor.
Men det var samtidigt otroligt roande. Han drog ihop munnen till et hårt sträck och blängde på henne.
"Hanto är det värsta stället i hela landet. Helt omöjligt att ta sig omkring obemärkt och alltid är det någon som lägger sig i." han rynkade näsan och fnös föraktfullt.

"Åh herre satan, vilken klassisk natt." Mumlar hon leende när drömmen ökar i styrka. Ärligt talat, känslorna han sänder skickar bara signaler om jakt och adrenalin pumpar genom kroppen. Är hon verkligen så störd att saker som skräck, sorger och troligen de värsta känslor man kan få uppleva leder till jakt och instinkter? Men, det verkar ju fullkomligt normalt, men även bra att veta. "Med tanke på att minst tre fjärdedelar av landets befolkning består av allt mellan småtjuvar till massmördare så förstår jag inte varför du ens försökte passera obemärkt." Säger hon nonchalant.

((Haha xD Min brorsa trodda att jag var på din profilbild xD ))

"För att jag inte direkt är bästis med lagen." svarade han hårt och hade ingen lust att prata vidare om det.
"Och du trivs i Hanto för att..?" sade han och tittade undrade på henne.
Han suckade och undrade hur han skulle ta sig ur det här, om det över huvud taget fanns en möjlighet till det.

((O_O DET ÄR ETT ALEX-ORIGINAL!))

"Det är mörkt där under större delen av året." Svarar Raven simpelt, det är sant egentligen. Det regnar och åskar mer där än något annat land i hela världen... förutom möjligen Suido, men det landet är ju för i helsike under vatten också. Fast egentligen har ju Raven djupare relation till landet, men den är hon väldigt noga att undvika med tanke på att det troligen skulle sättas ett pris på hennes huvud, igen, då.

((Haha xD Han bara "Men Hilma! Du har ju vita hörlurar! :0 Inte svarta! :O"
And I just, "No! Det är inte jag. Haha! xD Jag ska säga att du trodde att det var jag det till henne! XD" ))

Zyne nickade kort åt hennes svar, egentligen var det väl logiskt när man var vampyr och kunde förvandla sig till rök.
Hans ögon blixtrade till när han såg dörren, till det som känts som friheten, men nu bara ett steg närmare själva 'utflykten'.
Han såg portarna som ledde dem till fordonen som de skulle ta till Hanto.
Han suckade och stannade. Han undrade om den glödande kulan skulle börja brännas om han stod där tillräckligt länge, eller om den skulle låta honom vara.
En skugga av ett leende lekte på hans läppar, var det värt att testa?