Susan Bones och den oskyldiga (?) Kendra Smith

Stackars Susan, men bra kapitel. Längtar till nästa.

Är det någon som vill fortsätta läsa? Annars vet jag inte om jag kommer fortsätta skriva

JAG VILL ABSOLUT FORTSÄTTA LÄSA, men om jag är den enda så förstår jag om du ycker att det inte är värd besväret.

Du är visst värd besväret
Dock kanske det inte kommer uppdateringar ofta...

Nu har jag läst allt!! Bra, mycket bra. Känn dig bevakad av en ny läsare

Kul att du ska fortsätta, och självklart behöver du inte känna dig pressad att uppdatera så ofta, framförallt med tanke på att jag inte är inne så ofta.

Förlåt för att jag inte har uppdaterat på så länge! Som jag skrev för några månader sedan kommer det inga uppdateringar särskilt ofta, men vem vet. Ni kanske får ett kapitel i julklapp! Det vore något va?

Det skulle vara en underbar julklapp. Det står på min önskelista nu

du skriver jättebra! ser fram emot att läsa mer!

Nytt kapitel!

Kom hit alla läsare, så ska vi se till att alla får lika mycket text var ;D
Alma123!!
Sirius Orion Black


Kapitel sjutton
Danmark
”Hey! Vågn op du gøre! Du derovre! Ja, dig! Kan du hjælpe mig, før de bliver kørt over af nogen?”
Susan satte sig upp men ramlade snabbt ner igen.
”Vi bliver nødt til at flytte dem fra vejen”, sa en mansröst. Något som kunde vara en mansröst iallafall.
Susan försökte resa sig upp igen men blev nerknuffad.
” Læg dig ned”, sa en kvinna. Susan hade ingen aning om vad det betydde men följde handens order. ”
”Vi får hjælp”
”Ursäkta.” Dumbledore trängde sig fram och drog upp Susan på fötter.
”Lad hende være! Hun måtte ligge stille!”
”Jag är inte så säker på det”, sa Dumbledore. ”Kom.” sa han till Susan.
De började bana väg genom trängseln. Susan följde Dumbledores lustiga hatt.
Hon blev förd till en bakgata.
”Var är vi?” frågade hon.
”Vart tror du? Odense, så klart.” sa Dumbledore.
”Och exakt vad gör vi här?”
”Vi ska besöka Odenseunionens högkvarter.”
”Och du tror att de släpper in dig?”
”Inte nu, men snart.”
”Va?”
”Du måste nog inte bli förändrad. Du ser ganska normal ut.”
Susans ögon vidgades. ”Vad menar du?”
”De får inte förstå att vi kommer från England, förstår du”, sa Dumbledore och viftade med sin hand över huvudet. Det såg ut som han dirigerade en orkster.
”Kan du spela blåsinstrument, Susan?” frågade han.
”Vad har det med saken att göra?”
”Kan du det?”
”Jag spelade soprankornett i musikkåren i Silvercastle.”
”Vad bra. Kom så går vi.”
Dumbledore har genom magi skrudat om till kostym och vinröd basker. Den var inte lika utmärkande som den hubudbonad som Susan i sina tankar döpt till ”den uppochner vända kastrullen”.
”Du förstår”, sa Dumbledore. ”Jag vet att de ska ha en konferens i högkvarteret, och en ungdomsmusikkår ska spela. Om vakterna tror att du tillhör orkestern så bliver det lättare för oss att komma in, även om det bliver genom bakvägen.”
”Men jag har ju inte kornetten här.”, sa Susan oförstående.
Dumbledore svängde med staven. ”Duger den här?”
Susan provspelade det försilvrade instrumentet. The Diplomat March fick duga som test. Hon blev väldigt nöjd med resultatet. ”Ett utmärkt arbete av dig, Albus.”,
”Åh, det var ingenting. Det bliver värre med uniformen, den vet jag inte hur den ser ut. Vi får se om vi har turen att stöta ihop med denna förträffliga orkester...”
”Där!”
”Va?”
”Där är de! Eller, jag tror att det är de.”, sa Susan, nu lite osäker på sin sak.
”Hur stor är chansen att vi skulle stöta ihop med en annan musikkår? Det är med 90 procents säkerhet den som ska spela på konferensen.”
”Men, jag kan nog inte de stycken som de ska spela.”
”Du behöver inte spela, eller beblanda dig med dem.” Ordet beblanda hade här en nedsättande klang. ”Uniformen är visst mossgrön med mässingsknappar, eller hur?”
”Ja, det ser ut som så.”
”Då gör vi den så. I värsta fall får vi väl göra om uniformen.” Dumbledore svingade med trollspöet och där stod Susan, iförd mossgrön kavaj och kjol, svart basker, svarta strumpbyxor och svarta skor. I handen hade hon ess-kornetten som glänste i solskenet.
”Så, nu ser du ut som en äkta musikkårssoldat.”, sa Dumbledore med en röst som innehöll belåtenhet, förakt och en gnutta elakhet.