Havets skräck (SV)

Bevakar *har inte läst allt än* superduperbra du skriver grymt♥

MERAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hr du lagt ner denna fanfiction?

Molly Evans

Nej, men det har stannat! Jag har inte "lagt ner", men jag är mindre aktiv med denna

Samma som jag då

Ja

'Exakt!

Jag tycker att denna tråd behöver piffas upp, och jag vill verkligen ursäkta att jag inte har skrivit på SUPERLÄNGE!
Det har vart så mycket, skola, IRL vänner, osv, men jag ska försöka göra några kapitler då och då!
Har jag några läsare kvar?
Men men, nu ska jag inte prata. Här får ni ett kapitel, hope you like it!

Kapitel 7 "Läskiga mannen och anfall" (Lunas perspektiv)

Efter förvandlingen gick jag och de andra in i slottet.
"Hur känns det Luna?", frågade Possedion.
"Eh.... Bra, antar jag", ljög jag och gick förbi vakterna som stod vid porten till mitt rum.
-Jag förväntar mig att alla kommer samlas vid finsalen om en timme, klockan 17.00, sade Possedion.
Jag och mamma "gick" in i vårt rum, och jag satte mig på min himmelsäng. Jag stirrade ner på den välprydda golvet där sjöjungfrur och sjöodjur simmade, och kämpade.
"Luna", sade mamma mjukt och tittade på mig. "Vi hade inget val att bli såna här, vi behövde det!"
"Ja, jag vet, men..... Jag kommer sakna min pojkvän!", svarade jag dystert. Jonas Thomas, Dean Thomas son, var jag kär och ihop med.
Mamma la en hand på min axel.
"Vi kommer inte kunna visa oss igen. Vi måste låtsas vi är döda, och dessutom kanske du träffar någon här", uppmuntrade mamma.
Jag satte mig i hennes knä, eller sjöfenor som man kanske kallar det, och grät.
"Såja Luna, såja", mamma strök mig över håret. Sedan började hon nynnna min favorit låt, när jag var människa, och jag upptäckte låten var fortfarande min favorit.
Vi satt där som kändes en evighet, när en vakt med grön sjärtfena knackade på.
-Vad?, frågade mamma.
"Ni ska komma och äta", Mrs, svarade vakten.
"okej! Vi kommer strax", svarade mamma. Vakten gick.
Jag gick till en garderob intill, och upptäckte många sjögräs-tröjor var på plats för att användas.
"Hm... Rött eller lila?", frågade jag mamma och visade två tröjor med fiskar på.
"Lila", bestämde mamma. Hon hade själv på sig en sjö-gräs orange tröja med trycket fiskar.
Vi satte på oss våra kläder, och sedan skyndade oss ner till hallen.
"Hanna", sade pappa och nickade mot mamma. "Kom nu, du med Luna"
Jag tog mammas och pappas hand och gick till matrummet.
"Här, låt mig tvätta era händer", sade en betjänt pompöst och utan svar hade ett vattenfyllt skål redo och tvättade våra händer med tvål och vatten. Konstigt! Vi är ju ändå i vatten, eller hur?
Bakom oss hördes ett harkel.
"Hanna, Luna, Neville", sade Possedion och pekade på matbordet som var minst 5 meter långt med ett rött sidesduk. "Sätt er".
Vi gick och satte oss, jag närmast Possedion, pappa mittemot mig och mamma brevdi mig. Det dröjdes inte innan man hörde utanför den stora järnporten mummel: "Låt mig tvätta er händer, Freja"
Efter en stund öppnades dörren och in kom Freja i hand i hand med sina fyra barn.
"Sätt er", upprepade Possedion.
De lydde, och snart satt alla.
"Ät", uppmanade Possedion.
Jag började ta lite av varje, rökt lax, kräftor och olika slags saker, mest som finns i vattnet.
"Så, vi har något att prata om", sade Possedion allvarligt när alla hade ätit upp. "Så kallade ´Havets Skräck´"
Jag vet inte varför, men nackhåren reste sig på mig, och jag ryste.
"Vad Luna?", sade Possedion som verkade ha sett det.
"Inget…"
"Okej, då så. Havet Skräck. Som ni hör så är Den det, och vi försöker rädda många människors liv, men ibland…", hans röst bröts i slutet, och han tittade ner i marken.
Sedan tittade han upp. "Det finns inte så mycket att säga mer, men en sak: Håll er inomhus och fly direkt om han närmar sig"
"Vet ni vad den är?", frågade Freja med djupa veck i pannan.
"Hm…", grubblade Possedion. "Nej, ganske inte vad han är i direkt form"
"´Direkt form´?", frågade jag.
"Ja, han brukar förekomma som en gigantisk haj, med inslag med av BrännManet-Tenkackler, och det är farligt", insköt en vakt nära Possedion. Han hade brunt rufsigt hår, fräknar och isblå ögon. Han såg inte ut att vara mer än 15 år, och hade ett pojkaktigt ansikte. Han var ganska vacker…
"Shyss", sade Possedion lite irreterat till vakten. Vakten blev genast still och tyst.
"Ja, som ni hörde sade Rech hur den ser ut", sade Possedion, fortfarande irreterad.
Rech, Rech, Rech…
Det var tyst ett tag.
"Men nu vill ni säkert utforska staden!", sade Possedion plötsligt. "Rech, ta med dig Luna och hennes familj, och be Herold ta Frejas familj"
Vakten nickade kort, och man kunde utskilja ett leende på hans läppar när han tittade på mig. Jag rodnade lätt.
Alla reste sig, och jag gick med mamma och pappa och väntade i hallen på vår vakt.
"Luna, Neville och Hanna, följ med mig", sade vakten Rech som hade precis dykt upp. Vi gick ut ur porten och samtidigt in i ett myller av stadsbor.
Vi gick förbi olika affärer, och jag blev förundrad hur många vackra saker de hade.
"Kungen säger att ni får en sak var, så titta noga", sade vakten Rech efter ett tag på marknaden. Han tittade på alla, och lät blicken ligga kvar på mig i någon sekund.
"Oj, då får vi tacka", sade mamma artigt, och samtidigt såg ett smyckesskrin. "Kan jag få denna?"
"Sjävklart", svarade Rech och tog fram pengar som han betalade den ivriga säljaren. Sedeln var konstig…
"Vad har ni… vi för sedlar?", frågade jag Rech. Han tittade på mig, och svarade:
"100, 200, 300, 400 och 500 Gramina Ecunia, och vår valuta är ju som sagt Gramina Ecunia"
"Aha", sade jag facinerad. "Hur mycket kostade den där skrinet?"
Rech tittade bekymrat på mig. "150 Ecunia"
Vi fortsatte, och efter en stund hittade pappa ett par handskar av riktig Manet, som han sa skulle använda till efterfoskningar.
"Här?", hade mamma protesterat.
Pappa gav henne en mörk blick, som betydde:
Jag-älskar-forskning-och-örtlära-och-därför-måste-jag-ha-de-här!
Mamma tystnade.
"Vad vill du ha då, Luna?", det pirrade till i magen när Rech sade mitt namn, och jag misdtänkte en känsla… Men nej, inte nu!
"Hm… Vet inte…", svarade jag och tittade runt. "Det finns inte mycket mer jag vill ha"
"Är du säker? Det finns smyclen, vapen, olika leksaker och massor här!", protesterade nu Rech.
"Ja, jag är säker", log jag.
"Okej, då. Men kungen kommer bli arg på mig för jag inte tvingade dig att köpa något, det lovar jag…", Rech gav med sig, och de skulle precis gå mot slottet när jag hörde ett blodisande skrik. Skriket kom från en kvinna längre bort, som nu stod omgiven av en hop sjöjungfrur.
Jag sprang genast dit med de andra i hälarna.
"Vad har hänt?!", ropade jag över stojet.
"Stor … hav … med … tenktakler…", flåsade kvinnan i sönderrivna kläder.
Alla upphörde allt ljud. Det blev dödstyst.
Kvinnans antagligen man kom springande till henne, satte sig på huk och höll om henne, men kvinnan såg inte kry ut.
"Du kommer klara det… snälla, låt oss bara gå in i slottet…", bönföll manen till Rech.
"Självklart", sade Rech stadigt.
"Havets … Skräck…", kvinnan som hade pratat upphörde. Hon verkade inte nadas, och hade otäcka rivsår över sig. ´Havets Skräck' var det sista ordet som kom ut ur hennes mun, som inte skulle prata mer, sade plötsligt en röst ur huvudet på mig.
Manen kände på hennes puls, och skrek ett förtvivlat skrik när han hade känt.
Han böjde sig över henne. "Snälla Amelia… lämna mig inte!", snyftade manen och tårar singlade sig ner på hans kind. "Nej‚… nej! LÄMNA MIG INTE AMELIA!"
Rech tog plötsligt tag i mig, och mina föräldrar och styrde mot slottet. "Du ska inte se det här", viskade han i mitt öra.
Men innan vi hade nått slottsporten såg jag en skymt av en man, i trasiga kläder och blodröda ögon stå bland massor av sjöblad, och ingen annan verkade se honom. Manen hade svart hår och kläder var nästan inte ens på honom.
Den skadade mannen med röda ögon tittade mordiskt på mig, och hans hand for upp till hans hals. Han gjorde ett "Halshugg" tecken och pekade på slottet, och gjorde en imitation av en krona.
Jag stannade skräckslaget. Kungen. Död. Halshuggen, for genom mitt huvud. Mannen kanske skulle döda kungen!
"Luna! Vad tittar du på?", sade Rech som plötsligt ryckte i mig.
"Äsch, det var inget. Jag tyckte jag såg en sjöfisk…", ljög jag lättsamt.
Manen som jag tittade på gjorde plötsligt tummen upp och log ett elakt flin, ett mordiskt flin.
"Okej, men då föreslår jag att vi går in", sade Rech och drog mig med. Mannen gick också, in i bladen.
Varför ljög jag? Varför inte säga sanningen? Denna man kan vara farlig! Varför Luna?
Jag visste då inte att jag skulle betala ett pris högre än vad jag hade tänkt mig.


__________________________________________

(Förlåt en än gång att jag inte har uppdaterat på länge … förlåt!)
Så…? Bra? Dåligt? Snyggt? Kasst? KOMMENTARER ÄR ALLTID VÄLKOMNA!

Bra, snyggt så... Haha, BRA! Mer!

Bra!
Lite fel här och där men annars var det inget ^^