Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia springer fram och tar kniven, sedan knäböjer hon vid Sam som ligger flämtande ihopkrupen på marken. "Sam, Sam." mummlar hon panikslaget och vänder om pojken och lägger hans huvud i hennes knä. Då ser hon det, den röda fläcken som sprider sig över pojkens bröst och inser att Sam inte kommer överleva. Tårar faller sakta ner från pojkens kinder och han möter Thalias blick. "Jag stannar här." säger hon lugnt och försöker hålla tårarna tillbaka och tar pojkens hand i sin.
Hon håller honom så, hon vet inte hur länge, men snart hörs ett skott och hon inser att Sam slutat andas.
"Vila i frid" säger hon mjukt, sluter hans ögon och kysser hans panna lätt.

Johanna släpper pojken från distrikt 12. Han är ju död, så han skulle inte kunna skada henne längre. Han skulle bara kunna skada henne psykiskt. Fast det var ju egentligen inte han, bara hans utseende.
"Bäst att gå" säger Johanna, när Thalia slutit pojken Sams ögon. "Så att de kan hämta kropparna." Hon visste hur det var att ta farväl av en distriktskamrat. Kanske inte just det här året. Men positivt var ju att det här verkade gå snabbt. 14 döda hittills, och det betydde att det var 8 kvar om man inte räknade med dem själva.

Thalia nickar stumt och tar kniven som pojken haft och rengör den i gräset innan hon sätter den vid bältet. Hon ställer sig upp och kastar en sista blick på Sam, innan hon går sin väg med Johanna för att de skall kunna hämta kropparna. Thalia känner sig inte på topp utan går under tystnad, hon tänker på Sam. Sam som hon sett växa upp, som hon sett ta sina första steg och nu var han död....endast tolv år gammal.

Johanna märker att Sams död har påverkat Thalia någorlunda mycket. Hon hade säkert känt honom sedan innan. Annars skulle det inte väckt en sådan stor reaktion annars.
"Bara 8 kvar" mumlar Johanna och när hon får syn på svävaren som ska plocka upp de döda kropparna de lämnat efter sig vänder hon inte huvudet för att se när de där metallklorna plockar upp kropp efter kropp. Kropparna som bara hänger ner och ser allmänt äckliga ut.

Thalia nickar stumt åt Johanna och ser Sams kropp försvinna. Hon gör Katniss tecken som för att hedra honom, eller dem. Och när slutligen svävaren har försvunnit byts sorgen ut mot vrede. Hade det inte vart för huvudtstaden hade Sam vart vid liv, hade det inte vart för huvudstaden hade hon och Johanna inte behövt vara här, inte behövt dödat.
En illska som hon aldrig kännt för strömmar genom henne, hon vill döda något, någon, förstöra något, allra helst de i huvudstaden, allra helst Snow.

Johanna tittar bortåt åt det håll hon tror att ymnighetshornet ligger när Thalia gör Katniss' tecken. Visst, det är fint och allt, men Johanna tyckte bara inte om Katniss. Hon hade respekterat henne för vad hon gjorde för sin lillasyster, men inte mer än så.
Plötsligt kommer en tanke om Huvudstaden upp. Invånarna där skulle ju vilja se någon som lyckades mörda Johanna och Thalia. Helst på egen hand. För vem skulle inte vilja hedra den personen som mördade en segrare? Och hennes kompis? Det hade ju aldrig hänt tidigare. Men en segrare har aldrig vunnit två gånger heller. Vill de se Johanna på scenen igen? Vill de se kallblodiga Johanna? Fast denna gången skulle det inte gå att tvinga henne till att göra något. Hon hade inga kvar hon älskade. För om Thalia dog här i spelen, fanns det bara Madge kvar i Distrikt 14, men de var väl skyddade, efter det som hände.

Thalia ser på Johanna "Tror du vi snart kommer att dras upp i en svävare vi med?" Thalia hade en olustig känsla av att de skulle få vara kvar i slutet och sen möta karriäristerna. Det borde ju bli värdens bästa scen, två starka styrkor slåss till döds. Det skulle säkerligen huvudstaden gilla.

Johanna skakar på huvudet.
"Inte på ett bra tag i så fall. Och då kommer det antagligen vara en av oss" säger Johanna. Det var Johanna nästan 100 procent säker på. De var trots allt det starkaste laget om man inte räknade hur många som ingick i det. Skulle karriäristerna bara vara två, så skulle det nog gå rätt enkelt. Men nu var de ju 5 stycken. Men ingen kunde ju veta om Huvudstaden skulle 'råka' spränga några i bitar, eller om någon eller några mördade några utav dom.

Thalia nickade och blickade åter frammåt. Hon hade börjat tänkt på det, hon visste vart det skulle sluta med deras död, iaf hennes egen. I slutet skulle det förmodligen bli en kamp, en kamp som hon inte kunde vinna. Eller vem visste? Träning hade hon ju, ja det hade hon och bra en. Hon hadeblivit tränad i distrikt 14, av de bästa.

Johanna ville inte tänka på slutet. Hon ville att både hon själv och Thalia skulle komma härifrån levande. Inte i någon trälåda. Johanna vill självklart inte komma till distrikt 7 i en förbannad trälåda, och bli begravd av några människor hon inte känner. Nej. Men hon vill ändå inte vinna, för hon vet att mardrömmarna inte kommer låta henne vara. De kommer vara värre än innan, vilket betydde mindre sömn än den hon klarade av att få tidigare.
Men nackdelen för henne nu var att alla visste att hon var duktig med yxor. Att hon kunde kasta yxor med sådan kraft att de skulle fastna i det hon siktade på. Att hon kunde mörda karriärister precis lika kallblodigt som alla andra spelare. Vad de inte visste var att hon lärt sig hantera knivar, svärd och spjut under tiden i distrikt 14.
"Vi måste ha mat" säger Johanna, för att bryta tystnaden och byta samtalsämne.