Ron and Hermione... in love?!

Super bra!

Spelar ingen roll att du inte han skriva (jo faktiskt, eftersom jag blir jätte glad när du skriver .)
Nej men stressa inte, skulle kuna vänta i 100 år efter ett kapitel från det här ff (nej det skulle jag inte, jag MÅSTE ju få veta vad som kommer att hända!!!!)
Nej men allvarligt, man kan inte stressa när det gäller att skriva kapitel i ff:en, har egna erfarenheter när det gäller det (men snälla, skriv ett kapitel innan jag dör, eftersom att jag knappt kan andas så mycket måste jag få läsa ett nytt kapitel!)

Stressa inte

Ååh, finns det mera att berätta?!

Va?

Ursäkta mig, men... Inte stressa...?!
Hur kan man inte göra det när du skriver sådär...?
Här kommer ett kapitel i alla fall.

Kap. 17. Hur söt får man va'?! (Hermiones perspektiv)

Hermione satt i en fåtölj i uppehållsrummet tillsammans med sina vänner, Harry och Ron.
En vecka hade gått sen den stora jakten, och Ron hade lugnat sig lite. Han satt just nu med sitt block, som han aldrig verkade vilja lägga ifrån sig. Hon behövde prata med honom.

Blicken for över sidan, utan att hon uppfattade ett enda ord, och hon var tvungen att börja om från början. Sedan, äntligen, la den söta rödhåriga pojken ifrån sig sitt block. Det var nu eller aldrig.

"Ähm, jo, Ron... Skulle jag kunna få prata med dig...?"
"Ähm... O-kej, v-... visst."
De gick undan till ett ensamt hörn i uppehållsrummet.
"Vad var det du ville mig?" frågade Ron helt oförstående.
"Jo, jag..." Hon visste inte var hon skulle börja.
"Jag ville be om ursäkt för Scabbers, Ronald. Men... Krumben är en katt, det hör till hans natur."
"Vad det, det då? Var det allt?"
"Ähm... Förlåt..." Det var inte alls vad hon tänkt säga, det bara blev så.
"Okej, tack. Jag antar att jag är skyldig dig en ursäkt också... Förlåt mig. Förlåt att jag var så elak mot dig... Jag... Det var inte meningen, det bara liksom slank ur mig. Jag överreagerade... förlåt."

Hermione kände sig chockad. "Åh, Ron..." De stod så ett tag, innan de gick tillbaka mot deras platser vid brasan, helt tysta. Det var ingen obehaglig tystnad, men naturlig. Väl vid brasan frågade Hermione; "Vad finns i blocket?"
"Vilket block?" sa Ron och försökte spela dum.
"Ja, det du satt med."
"Åh, jaså det blocket..."
"Ja."
"Ähm..."

"Får jag se?"
"Nej! Absolut inte!"
"Åh Ron... Tvinga mig inte..." Hon uttalade en benlåsningsbesvärjelse, och utropade sedan hastigt "Expalliarmus!", och i nästa nu hade hon blocket i sin hand. Hon läste. Det stod... Åh. Vad sött...!
ROnAld BiLLiUS WEaSLii, läste hon. Hon log, och låste upp benlåsningsbesvärjelsen.
"Men... Vad..." Hon fick inte fram ett ord. Rons öron blev nästan lika röda som hans hår, och kinderna pionröda.

"Jag var tre år, okej?"
Hermione log och mumlade något som alla tog som "vad gulligt", och Ron blev ännu rödare. Hermione gav tillbaka blocket och sa; "Jag tror att jag ska gå och lägga mig nu. Vad sött... Här, ditt block. Godnatt", och kramade honom. Och Ron, han bara stod där, utan att förstå det minsta om vad som nyss skett, Harry flinade brett och hoppades att detta skulle föra dem samman, Hermione gick uppför trappan med ett brett leende och alla de andra i rummet... Ja, vad tänkte de på?

Ingen av dem visste då vilket stort bråk som skulle sig att komma till Hogwarts, lika snabbt som ljusets hastighet...

Vad var det i blocket?!? Måste veta nu!!!! Skit bra iaf

Awesome!

Tack så mycket!!! Blir så glad!!!Kan någon please kolla min andra ff (på engelska)? Och kommentera. Jag vill nämligen fortsätta!!!

bra

Det får du veta tids nog!

Kap. 18 Hasselnötsbruna ögon och vackert böljande hår (Rons perspektiv)
Ron satt i sängen. Han hade sitt block i handen. Han älskade nämligen att rita. Fast det var det förstås ingen som visste. I början fanns en teckning av han själv, Molly, Arthur och Ginny som stod framför Kråkboet. Sedan fanns en målning av en solnedgång. Ron var faktiskt väldigt duktig.

Men han hade slutat rita när han fyllde tio, då Fred och George retat honom. Han började igen förra året. Ja, för förutom de två bilderna i början, fanns det bara bilder från andra året. Bilder på...

Ron kollade igenom blocket. Såg bilder på Hermione. Av sig själv. Han ritade sedan mer, det fanns ändå inget att göra. Bilden var fantastisk, och vem som helst hade kunnat ta det som ett foto. Den föreställde en flicka med hasselnötsbruna ögon, och vackert böljande hår. Hermione. Den vackraste flickan på jorden. Hans stora kärlek. Kärleken han inte kunde tala om inför någon alls. Hon hade inte skolklädnaden på sig, men skjortan, tröjan och den rödgula slipsen. Bakgrunden var Svartsjön, på Hogwarts område, som stod i solnedgång.