LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara nickade, det var en god ide. Hon reste på sig grasiöst från stolen och med ett lätt sväng på klänningen försvan hon ut, mellan borden och slutligen ut.
Det hade redan mörknat men hon hörde vart stallet log. Lite kyligt var det med, men inget som bekom henne mycket, hon hade vart med om värre.
Tamara kom in i stallet och en stallpojke kom genast fram och bugade för henne. Hon vifftade undan hans hjälp, bland tusen andra skulle hon känna igen Nyx gnäggning, Nyx hennes bästa vän i världen.

Daeron såg efter Tamara tills hon förvan på gårdagen och vände sedan uppmärksamheten till sitt stop. De hade redan tömt skålarna, och den söta servitrisen kom över för att hämta dem. Daeron log åt henne, och hon tvekade vid bordet.
"Önskar ni något annat?" undrade hon med ett leende.
"Nej tack, det är bra så här." Hon var på väg, men tvekade igen.
"Var det er fru?"
"Nej, min syster", svarade Daeron med ett skratt. Servitrisen log brett och gick iväg. Daeron fångade en glädjeflickas blick, då hon stått nära inpå och lyssnat. Hon kom över och Daeron klappade lätt på sitt lår. Kvinnan satte sig där och lade sina armar om hans hals.
"Jag har inte sett er här förr", sade hon mjukt och strök undan hår ur Daerons panna.
"Jag har inte varit här förr", svarade Daeron och insåg att han här hade en ny informationskälla.
"Jag är glad att ni hittade hit. Jag heter Juvel." Daeron lade sina armar om flickans midja.
"Daeron. Vad behöver jag veta om staden för att klara mig?" undrade han läätsamt och lekte med en av hennes blonda hårlockar.
"Moor är som alla andra städer. Fast vi har vackrare kvinnor." Daeron skrattade åt kommentaren.
"Det kan jag inte förneka. Arga soldater?"
"På senaste tiden mer så. Regenten tror att det är ett uppror på väg." Juvel skrattade och förklarade sig. "Hans släkt har styrt i, ja, jag vet inte hur många år, men i evigheter." Hon lutade sig närmare och lade sina läppar mot Daerons öra. "Det ryktas att de har ett mäktigt vapen. Därför har de aldrig förlorat sin plats." Det lät lovande.

Tamara kom ut ur stallet efter ett tag och det hade mörknat, stalllycktorna lyste som små stjänor i den mörka och kyliga kvällen. Hon kliver ut ur stallet och svänger förbi en av de stora höstaskarna som låg där.
Men plötsligt stelnar hon till och sersig vaksamt om hon är inte längre ensak det känner hon och snart ser hon honom, mannen. Mannen som hon avslöjat som hon gjorde osams med sina vänner.
"Men se där, ska verkligen en sådan fröken gå själv ute, det kan vara farligt." sluddrar han fram ty han är drucken och går på ostadiga ben fram till henne. Tamara stelnar till automatiskt for handen till en av sina gömda dolkar, men samtidigt skulle hon ju inte avslöja dem. Han kommer fram och tar tag i hennes hanleder, hårt men hon skulle kunna bryta sig loss. "Snälla, snälla." ber hon kvidande och försöker med allt bete sig försvarslöst som en kvinna.
Han log segervisst och knuffar ner henne i höstacken, så hon hamnar på rygg med honom flåsande över sig. "Snälla." kvider hon fram och gör några försvarslösa slag för att komma loss. Men hon höll gripas av panik, snart kunde hon inte hålla sig och mannen skulle fara illa, allt skulle fara illa. Flåsande drog han sin kropp över hennes och försökte få upp hennes kjolar. Då grips hon av panik, minnerna från förr sköljer över henne, ögonen mörknar och hon skriker till innan hon drar sin dolk.

Daeron hade det väldigt trevligt med Juvel. Hon var pratsam av sig, och berättade mycket om staden utan att misstänka något. De utbytte även några kyssar, men då Tamara ännu inte anlänt då Daeron bjöds på sitt fjärde stop började han bli orolig.
Han ursäktade sig och Juvel hoppade motvilligt upp, men for sedan över till disken. Daeron tömde stopet och gick sedan på stadiga ben genom rummet.
Det hade redan börjat bli kyligt utanför. Allt verkade lugnt och Daeron började gå mot stallet. Men då han närmade sig byggnaden hörde han Tamaras röst, svagt först, och sedan ett skrik.
Daeron svor till och började springa. Han kom runt hörnet och fick syn på Tamara och en man just då hon drog fram dolken, redo att döda mannen. Daeron reagerade utan att tänka. Han lyfte sin hand, med handflatan mot mannen och mumlade ett kort ut. Ett skarpt ljust flammade ur hans hand och mannen flög åt sidan. Daeron knyckte med handen, och fyllot slog imot stallväggen. Han föll till marken och rörde inte på sig.
"Hej, vad hände?" undrade Daeron och skyndade fram till Tamara. Det var dock ganska uppenbart vad som tänkt hända.

Tamara såg skrämt upp på Daeron då han anlände. Hennes ögon var svarta av skräck och hon höll stadigt i dolken då hon ställde sig upp. Just nu var Daeron bara en av alla män, en av de som ville göra henne illa de som utnyttjade henne för att hon var kvinna. Hennes minnen från förra gången spelades förfullt i hennes huvud och hon andades häftigt.
Hade hon vart vid sina sinnens fulla bruk hade hon inte vart rädd, hon kunde lätt försvara sig och hon hade mer vart orolig över att Daeron användt magi.

Daeron blev vaksam över blicken i Tamaras ögon. Hon såg rädd ut, verkligen rädd. Och det faktum att hon hade en kniv i handen, som hon kunde använda, gjorde att han inte kände sig säker med att gå för nära henne. Så han höll sig utom räckhåll och kastade en blick på mannen, som ännu inte rört på sig.
"Sätt undan kniven", sade han slutligen och försökte hålla sig lugn. Han gick fram till mannen och vände lätt på honom. Hans skalle hade spräckts och det rann blod från ett sår från hans panna, från hans näsa och öronen. Han andades inte.
Daeron svor lågt och reste sig.
"Vi måste gömma honom. Kan du hämta en häst från stallet?" Daeron såg frågande på Tamara, osäker på om hon kunde samla sig.

Tamara hade hämtat sig så pass att hon förstod att det var Daeron att han inte skulle göra henne illa. Men hon la inte undan kniven utan bara sänkte den. Hon förbannade tyst att han fått se henne sådör, livrädd. Det var ingen som skulle se henne sådan, hon stängde allt inom sig inte berättade för någon. Därför skulle ingen heller se hennes räddsla se henne vara svag, allt det hade gjort henne hård och kall då hon aldrig tog folk nära sig.
Tamara kastade en blick på mannen, han verkade död. Lika bra, annars skulle hon gladerligen gjort det. Hon nickade gick in i stallet och tog en av värdshusets egna hästar och kom med den till Daeron, med kniven fortfarande i handen men inte hotfullt utan bara där.

Daeron försökte lyfte upp mannen, men han var alldeles för tung; något längre än Daeron, men betudligt bredare runt midjan. Så när han hörde hästens hovslag mot kullerstenarna lyfte han åter handen, handflatan mot mannen och mumlade ett ord. Inget ljus kom den här gången, men det sken svagt om Daerons hand. Mannen höjdes ljudlöst från marken.
"Håll hästen stilla", sade Daeron utan att flytta blicken från mannen, och styrde honom sedan till hästryggen. Hästen skyggade undan av den oförväntade tyngden.
"Han faller säkert av vid något tillfälle, och då antar alla att han dog till fallet", förklarade Daeron och lade händerna på båda sidorna av hästens huvud. Spring tills han inte är kvar. Hästen frustade till och skuffade nästan omkull Daeron då den satt av i gallopp, mannen ostadigt på dens rygg.

Tamara såg efter hästen tills den inte längre var inom synhåll i den mörka natten. Hon höll sig på betryggande avstånd från Daeron mest ifall hon skulle få anfallet åter och kanske råka döda eller skada honom av misstag. Det ville hon inte, men när hon blev sådan kunde hon inte kontrolera sig själv, inte när....hon skakade på huvudet för att bli kvitt minnerna som åter spökade i hennes huvud och började plocka ut halmstrån ur håret och rätta till kjolarna så hon åter skulle se anständigt ut. Men kniven...den släppte hon inte taget om.

Daeron tänkte erbjuda sin hjälp, men hindrade sig själv. Han hade en änsla av att Tamara inte skulle uppskatta det, varken nu eller någonsin. Dessutom kände han sig trött efter att ha planterat en tanke i hästens hjärna efter det andra. En god natts sömn och han skulle vara sig själv igen.
"Kom så går vi in", sade han och tillade sedan mjukare: "Är allt bra?"