Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

Ohohohohohoh, jag vill ha mer! JAAAAAAAAAAAAAAG!!!!!!!!!!!! : >

Kapitel 16- Cat
Två månader kvar. Fyra veckor. Det märks att G.E.T. inte är långt borta. Biblioteket, som var lugnt och tyst när jag kom, invaderas av små grupper med femteklassare som sätter sig och börjar diskutera olika uppgifter. När bordet bredvid mig blir taget av en grupp fnittriga Hufflepuff elever skyndar jag därifrån. Jag såg i deras ögon att de skulle bjuda över mig till deras bord men jag föredrar att plugga ensam. Det är lättare så. Jag prövar i sällskapsrummet. Inte en kotte syns till och jag sätter mig vid ett bord och börjar läsa. Men min lycka blir inte lång. Efter en kvart kommer det in en drös med elever. Både femmor, lite sexor och en hel del sjuor. De sätter sig på vad som går att sätta sig på i rummet. De pratar högt med varandra. Jag försöker fortsätta läsa men blir avbruten av att någon kastar en papperstuss på mig.
– Kom och gör oss sällskap Cat, säger Charlie Campbell, han som kastade papperstussen.
– Nej, tack. Jag försöker plugga, säger jag och kastar tillbaka tussen.
Jag träffar honom rakt i pannan och han låtsats svimma av. Klungan runt honom skrattar åt honom och jag kan inte stå emot att dra på smilbanden. Charlie går i sjätte årskursen och är en av de populäraste i Ravenclaw. De yngre gillar honom eftersom han alltid är snäll och hjälpsam och de äldre gillar att umgås med honom. Sen att han är en av de snyggare killarna är ju ingen fara.
- Du kommer klara proven ändå, säger han.
Jag ler och återgår sen till boken. Han kommer snart börja prata med mig igen.
- Vart har du Gwen och Audrey då? frågar Charlie.
- Gwen är någonstans i slottet och du vet precis som alla andra att Audrey är hemma, säger jag utan att lyfta blicken från boken.
- Men jag vet inte varför, säger han.
Jag rycker till. Att han skulle komma fram till mig var jag inte beredd på.
- Hon är sjuk. Körtelfeber.
- Man brukar inte blöda när man har körtelfeber. Tro mig, jag vet.
Jag tittar på honom.
- Har du hört talas om mens? Du som har systrar borde veta att man brukar blöda en hel del då.
Charlies vänner skrattar åt att jag käftar emot och han rodnar lite.
- Man blöder inte så mycket.
- Vissa gör faktiskt det. Vill du lära dig något mer eller tänker du låta mig studera?frågar jag.
Charlie himlar med ögonen och går tillbaka till sin plats. Jag fortsätter att läsa i boken. Men Charlie och hans vänner låter ännu högre än förut och jag vrider på huvudet för att ge dem en sur blick. Det känns som om de gör det för att retas. Mina misstankar bekräftas när Charlie möter min blick och blinkar retligt med ögat innan han skrattar högt åt ett skämt som hans kompis drog. Jag inser att jag inte kommer få så mycket gjort här och börjar fundera vart det inte är något folk alls. Ett par sekunder senare kommer jag på det. Jag lägger tillbaka böckerna i min väska och skyndar upp till sovsalen för att hämta ett par saker.
- Vart är du på väg? frågar Charlie när jag kommer tillbaka med min handduk hängandes över armen och väskan hängandes över motsatt axel.
- Till prefekternas badrum. Där får man i alla fall vara ifred, säger jag.
- Drunkna inte bara! ropar han skrattande efter mig men dörren klipper snabbt av hans röst.
Prefekternas badrum ligger på första våningen. Jag låser dörren och vrider på kranarna. Under tiden poolen fylls med vatten och färgglatt skum och bubblor klär jag av mig. Jag lägger kläderna på golvet bredvid poolen och kliver i. Det ryker från vattnet och jag känner hur det bränner mot huden när jag sätter mig ner bland
skummet. Jag tar trollstaven, som jag lagt på kanten, och viftar med den mot väskan . Boken som jag vill ha svävar ut och ställer sig en bit framför mitt ansikte. Jag lutar mig mot kanten och börjar läsa. Äntligen lite tystnad.

Kommentera, berätta, gilla! ni är bäst ♥

Bra! Gillade den där Charlie

Awesome ♥ som vanligt

Har läst igenom alla kapitel jag missat nu!!! ;D Awesome!!!!

Gillar Cats snabba och listiga svar.

Kapitel 17- Gwen
När jag letade efter Ozzy hittade jag någonting som jag glömt av att jag hade. Jag hittade mitt cigarettpaket, som jag tejpat fast under sängen ifall jag skulle behöva ett akutbloss. Jag höll i paketet och vägde mellan att falla för frestelsen eller slänga paketet. Jag föll. Så snabbt jag kunde skyndade jag ut ur slottet och in till skogen där Skötsel och Vård av magiska djur brukar hållas. Nu sitter jag här på en stubbe och röker min andra cigg. Det är ingen som kommer komma på mig. Ingen kommer ut hit så sent på eftermiddagen. Jag drar ett bloss till och kommer att tänka på Audrey. Hon har varit hemma i ett par dagar. Jag glömmer aldrig hennes föräldrar min när hon berättade att hon haft ett missfall. Det såg ut som om de sett ett spöke, eller ja, något hemskt i alla fall. Jag kan tänka mig vad de hade för samtal när de kom hem. Tro mig, jag har hört det. Inget roligt ämne att prata med sina föräldrar om. En kvist bryts av och jag tittar mig över axeln. På den barr klädda marken kommer Ozzy smygandes. Han hoppar upp i mitt knä och lägger sig ner.
- Vart har du varit? Kan du inte berätta det för mig? frågar jag och stryker honom över ryggen.
Han svarar inte. Utan tittar bara upp på mig med sina gröna ögon och ger ifrån sig ett mjau. Det var innan jag skulle börja första året här på Hogwarts som jag skaffade Ozzy. Han satt inne inne på Den Magiska Menageriet och bara väntade på att någon ska köpa honom. Jag fastnade för hur hans svarta päls och gröna ögon påminde om mig själv. Som om han var jag, fast i kattform. Ägaren inne på affären var först helt emot att jag ville ha just Ozzy. Han hade tydligen skrämt bort en hel del kunder. Fräst och bitits. Men när jag tog honom i min lilla famn började han spinna. Sen kom problemet. Vad skulle jag kalla honom? Det första namn som dök upp i huvudet var Ozzy. Döpt efter en mugglarsångare som pappa gärna lyssnade på. Ozzy rullar runt på rygg och vill att jag ska klia hans mage.
- Tänk om jag hade någon som kunde klia min mage när jag ville, säger jag.
Det kunde jag ha haft. Om jag inte hade vart så klantig. Det var ju inte så jag menade. Jag menade ju något helt annat. Men jag vågade inte säga. Kunde inte säga.
- Mjau, säger Ozzy och visar sina sylvassa tänder i en gäspning.
- Jag undrar vad du har hållit på med eftersom du är så trött. Jagat möss? Träffat Kentaurer? frågar jag.
Ozzy blinkar och tittar upp på honom.
- Vill du gå in? Jag vet med säkerhet att det springer runt en mus i sällskapsrummet, säger jag till honom och han verkar mycket ivrig på att få fånga den där musen.
Jag röker klart ciggen och är noga med att fimpa den. Vill ju inte göra en favorit i repris precis. Jag lyfter upp Ozzy i min famn och börjar gå mot slottet. I fickan ligger mitt paketet och i famnen håller jag den kille som alltid kommer stå vid min sida. För första gången på månader så börjar jag känna mig som mig själv.

Kort kapitel men börjar närma mig slutet på historien!
fortsätt kommentera, uppskattas! berätta gärna vad ni tycker och tänker, mycket roligare då än att alla säger att det var bra
men ni är bäst ♥

Oh Gwen, gud vad vackert. Känner precis så med min katt, finns ingen kille (undantag min bror) som jag kommer älska mer än min katt. ♥

Sista meningen var riktigt fin. Längtar efter att få veta mer hur det går för trion! ♥